Skattefinansierad vård

Privat vård innebär att vård betraktas som en handelsvara. En kund, som kallas patient, betalar pengar för att erhålla vård, och förhoppningsvis bättre hälsa. Det finns inget fel i detta synsätt. Vård kostar pengar och kunden avgör om den egna hälsan är värd investeringen. Det går att jämföra med en bilmekaniker som tar betalt för att laga en bil.

Skattefinansierad vård kostar naturligtvis också pengar, men resonemanget blir annorlunda. I ett land som Sverige betalar många människor skatt och röstar fram politiska representanter. Vi lägger alltså pengar i en stor hög och beslutar demokratiskt vad vi anser att våra gemensamma pengar ska användas till. En del av dessa pengar vill vi använda till att ge sjuka människor vård (i hopp om att förbättra deras hälsa). Patienten är inte längre en kund för den betalar inte sin egen vård. Det är inte den enskilde som beslutar om vården är värd kostnaden utan ett regelverk som beslutats av folkets representanter.

Det finns stora fördelar med privata vårdsystem, inte minst enkelheten att förstå systemet. När det finns ekonomi i systemet så driver det också forskning och utveckling. Den som kommer på en bra metod för att öka hälsan kan tjäna pengar på det. Den vårdarbetare som gör ett bra arbete får mer pengar, vilket driver personal att anstränga sig för att göra så bra de kan.

Men det finns naturligtvis nackdelar med privata system. Om experterna (läkare, forskare och vårdpersonal) tjänar pengar på att människor är sjuka så finns det en vinst med att kategorisera så många människor som möjligt som sjuka, och det finns en vinst i att behandla så många som möjligt. Det finns en vinst i att beskriva normalitet som patologi och att ge löften om bot och lindring via behandling. Motkraften i de privata vårdsystemen är att kunderna vill ha valuta för pengarna och känner kunden inte av en förbättrad hälsa så är de inte heller beredda att betala.

Skattefinansierade vårdsystem vill inte se vård som en handelsvara utan beskriver det hellre som en mänsklig rättighet. De flesta av oss som är uppvuxna i Sverige ser vården på detta sätt. Vi är ganska överens om att våra gemensamma skattepengar ska gå till att vårda de sjuka. Problemen uppstår när gränsen mellan hälsa och ohälsa suddas ut – samtidigt som resurserna tryter. Vem ska då få vård? Den som upplever mest subjektivt lidande? Den som söker mest vård?

En intressant iakttagelse i svensk sjukvård är att patienter INTE har rätt till vårdande insatser hur som helst. Patienter har rätt till en (eller ett par) bedömning/ar och om det bedöms finnas behandlingsbar ohälsa (eller risk för framtida ohälsa) så har patienter också rätt till vård. Den som vanligtvis bedömer rätten till vård är läkaren,  och vi är långt ifrån överens om vad som bör behandlas.

Några exempel:

• Hur osunda kan levnadsvanor kan jag ha och ändå erhålla sjukvårdande insatser mot de konsekvenser jag får av mina levnadsvanor?
• Hur mycket kan jag avbryta behandlingsrekommendationer och få nya bedömningar?
• Hur mycket avvikande utseende behöver jag ha för att ha rätt till plastikkirurgi?
• Hur liten risk för en negativ händelse i framtiden räcker för att jag ska erbjudas behandling mot en riskfaktor?
• Vilken funktionsnivå har jag rätt att få vård för att uppnå?

Det kan låta som hårda frågor, men den typen av frågor måste läkare ställa sig i sitt arbete (eller remittera vidare till någon som ställer och besvarar den typen av frågor. Det är detta som är prioritering. Inte bara vilken patient som ska få vård först, utan även vilken patient som ska få vård.

Prioriteringsfrågan ställdes på sin spets i början av Covid då många tänkte att det skulle bli en än dödligare pandemi. Det diskuterades vilka samhällsfunktioner som skulle erhålla vård, istället för andra samhällsfunktioner, om vårdplatserna inte skulle räcka till. Tack och lov hamnade vi inte i det läget, men en större katastrof kan väcka frågan till liv igen.

Jag är övertygad om att prioriteringsfrågan, och gränsdragningen mellan patologi och normalitet, kommer att bli allt viktigare i framtiden. En skröpligare befolkning, ett större vårdsökande för tillstånd som tidigare betraktades som normaltillstånd, mer data som talar om fördelarna (men aldrig nackdelarna) med att behandla riskfaktorer för kommande sjukdomar. Detta i kombination med minskande resurser tvingar fram en obehaglig diskussion.

Det är ett obekvämt område att diskutera för en politiker. Någon grupp i samhället kommer att uppleva att den drabbas hårdare än andra, och de sjukaste patienterna är inte de röststarkaste. Alternativet är att överlåta beslutet till läkare, om dessa får mandat för det.

Som sista lösning får vi övergå till en mer privatfinansierad vård. Den som har råd prioriteras före den som inte har det.