Som jag ser det:
En föreskrift (riktlinje, ramverk, rutin) inom vården, ska ha som SYFTE att förbättra vården, underlätta arbetet och öka säkerheten.
Om SYFTET, med föreskriften, är att uppvisa en fasad av vårdkvalitet, att skydda en chef eller blidka en kontrollmyndighet, och EFFEKTEN av föreskriften är ökad oro och minskad beslutsförmåga hos medarbetarna- då är det en dålig föreskrift.
Jag har gett mig in i två diskussioner förra veckan. Den ena handlade om Socialstyrelsens kommande riktlinjer för ätstörningsvård där jag upplever att man betonar sjukdomarnas komplexitet och behovet av odefinierad kompetens på ett sätt att resultatet blir nervösa medarbetare som inte vågar påbörja vårduppdrag av rädsla att göra fel.
Den andra diskussionen handlade om huruvida psykiatrin bör göra kroppsliga undersökningar på patienter som lägger in sig själva på Självvald inläggning (s.k. fribiljett). Psykiatrin gör rutinmässigt kroppsliga undersökningar på andra patientgrupper som läggs in, framför allt i differentialdignostiskt syfte. När det kommer till gruppen som använder Självvald inläggning så är premissen att de har autonomi nog att välja den vård som passar deras problembild bäst. Genom att behandlas som en ansvarstagande människa, så väljer patienten att agera med ökat ansvarstagande (och det resonemanget har visat sig fungera).
Att bygga in rutiner som innebär att sjukvården gör kontroller, för att övertrumfa patientens autonomi, tar bort denna grundläggande premiss. SYFTET med kroppsliga undersökningar för patienter med Självvald inläggning är att skydda chefer och blidka kontrollmyndigheter, inte att förbättra vården.
Den gemensamma faktorn i båda diskussionerna är när vården författar föreskrifter som ökar medarbetarnas oro. Det leder bara till sämre och dyrare vård.
Transman kallades mamma – anmälde förlossning https://www.aftonbladet.se/a/al7K57
Ännu en bisarr historia rapporteras.
En kvinna föder barn och blir mamma. En fin händelse, men just denna kvinna uppfattar sig som man (eller s.k. ”transman”). Exakt varför hon tror sig vara man är oklart eftersom hon uppenbarligen inte är det (eftersom män inte kan föda barn )
Den nyblivna modern har önskemålet att bli kallad ”han” och ”pappa” i sin journal, och när hon inte blir kallad för det hon önskar, så anmäler hon sjukvården. Hon uppfattar det tydligen som viktigare, vad som står i hennes journal, än att njuta av sitt mödraskap.
Chefsläkaren i region Sörmland får gå ut och pudla och beklaga den nyblivna moderns hemska upplevelse att ha omnämnts med ett pronomen hon inte vill ha.
Sjukvården har försatt sig i ett dilemma när den har lurat människor att tro att kön är något valbart, att samma människor tänker att det är de som beslutar vilket pronomen som ska användas om dem, och att det skulle vara en kränkning när fel pronomen används.
Det blir intressant att se hur sjukvården ska backa ur detta, eller om man tänker sig att fortsätta med självidentifiering.
Ska vi låta verkligheten styra eller får jag själv välja hur gammal jag är, hur lång jag är, hur mycket jag väger, vilken titel jag har, vilken sjukdom jag har, vad min IQ är, hur vacker jag är och om jag är människa eller om jag egentligen är ett djur?
När sjukvården tar ett första steg och säger att patientens önskan övertrumfar verkligheten, då ser jag inte slutet på vansinnet.
Kollegan Antoinette Lundahl, vid Karolinska Institutet, skriver i Läkartidningen om etiken vid tvångsvård av självdestruktiva patienter
Goda och intressanta iakttagelser.
”Dessutom svarade 94 procent av de tillfrågade att patienternas suicidala beteenden antingen förvärrades eller inte förändrades av mer än 1 veckas tvångsvård. För att minska användandet av skadlig tvångsvård föreslog personalen bland annat att patienterna bör erbjudas korta frivilliga inläggningar (kring 3 dagar) när de är i kris och att man bör bestämma utskrivningsdatum vid vårdtidens start.”
Från mitt perspektiv är det intressant att följa ett desperat hugskott från 2010 om Självvald inläggning. 5 år senare vågar andra kliniker prova. 10 år senare är metoden spridd i landet. 15 år senare börjar studieresultaten komma in. Gissningsvis anses metoden vara bevisat verksam efter 20 år.
Efter 30 år kommer ingen längre ihåg hur avdelningarna såg ut innan Självvald inläggning och då börjar idéer komma tillbaka om att det bästa kanske är att tvångsvårda självdestruktiva.
Privat vård innebär att vård betraktas som en handelsvara. En kund, som kallas patient, betalar pengar för att erhålla vård, och förhoppningsvis bättre hälsa. Det finns inget fel i detta synsätt. Vård kostar pengar och kunden avgör om den egna hälsan är värd investeringen. Det går att jämföra med en bilmekaniker som tar betalt för att laga en bil.
Skattefinansierad vård kostar naturligtvis också pengar, men resonemanget blir annorlunda. I ett land som Sverige betalar många människor skatt och röstar fram politiska representanter. Vi lägger alltså pengar i en stor hög och beslutar demokratiskt vad vi anser att våra gemensamma pengar ska användas till. En del av dessa pengar vill vi använda till att ge sjuka människor vård (i hopp om att förbättra deras hälsa). Patienten är inte längre en kund för den betalar inte sin egen vård. Det är inte den enskilde som beslutar om vården är värd kostnaden utan ett regelverk som beslutats av folkets representanter.
Det finns stora fördelar med privata vårdsystem, inte minst enkelheten att förstå systemet. När det finns ekonomi i systemet så driver det också forskning och utveckling. Den som kommer på en bra metod för att öka hälsan kan tjäna pengar på det. Den vårdarbetare som gör ett bra arbete får mer pengar, vilket driver personal att anstränga sig för att göra så bra de kan.
Men det finns naturligtvis nackdelar med privata system. Om experterna (läkare, forskare och vårdpersonal) tjänar pengar på att människor är sjuka så finns det en vinst med att kategorisera så många människor som möjligt som sjuka, och det finns en vinst i att behandla så många som möjligt. Det finns en vinst i att beskriva normalitet som patologi och att ge löften om bot och lindring via behandling. Motkraften i de privata vårdsystemen är att kunderna vill ha valuta för pengarna och känner kunden inte av en förbättrad hälsa så är de inte heller beredda att betala.
Skattefinansierade vårdsystem vill inte se vård som en handelsvara utan beskriver det hellre som en mänsklig rättighet. De flesta av oss som är uppvuxna i Sverige ser vården på detta sätt. Vi är ganska överens om att våra gemensamma skattepengar ska gå till att vårda de sjuka. Problemen uppstår när gränsen mellan hälsa och ohälsa suddas ut – samtidigt som resurserna tryter. Vem ska då få vård? Den som upplever mest subjektivt lidande? Den som söker mest vård?
En intressant iakttagelse i svensk sjukvård är att patienter INTE har rätt till vårdande insatser hur som helst. Patienter har rätt till en (eller ett par) bedömning/ar och om det bedöms finnas behandlingsbar ohälsa (eller risk för framtida ohälsa) så har patienter också rätt till vård. Den som vanligtvis bedömer rätten till vård är läkaren, och vi är långt ifrån överens om vad som bör behandlas.
Några exempel:
- Hur osunda kan levnadsvanor kan jag ha och ändå erhålla sjukvårdande insatser mot de konsekvenser jag får av mina levnadsvanor?
- Hur mycket kan jag avbryta behandlingsrekommendationer och få nya bedömningar?
- Hur mycket avvikande utseende behöver jag ha för att ha rätt till plastikkirurgi?
- Hur liten risk för en negativ händelse i framtiden räcker för att jag ska erbjudas behandling mot en riskfaktor?
- Vilken funktionsnivå har jag rätt att få vård för att uppnå?
Det kan låta som hårda frågor, men den typen av frågor måste läkare ställa sig i sitt arbete (eller remittera vidare till någon som ställer och besvarar den typen av frågor. Det är detta som är prioritering. Inte bara vilken patient som ska få vård först, utan även vilken patient som ska få vård.
Prioriteringsfrågan ställdes på sin spets i början av Covid då många tänkte att det skulle bli en än dödligare pandemi. Det diskuterades vilka samhällsfunktioner som skulle erhålla vård, istället för andra samhällsfunktioner, om vårdplatserna inte skulle räcka till. Tack och lov hamnade vi inte i det läget, men en större katastrof kan väcka frågan till liv igen.
Jag är övertygad om att prioriteringsfrågan, och gränsdragningen mellan patologi och normalitet, kommer att bli allt viktigare i framtiden. En skröpligare befolkning, ett större vårdsökande för tillstånd som tidigare betraktades som normaltillstånd, mer data som talar om fördelarna (men aldrig nackdelarna) med att behandla riskfaktorer för kommande sjukdomar. Detta i kombination med minskande resurser tvingar fram en obehaglig diskussion.
Det är ett obekvämt område att diskutera för en politiker. Någon grupp i samhället kommer att uppleva att den drabbas hårdare än andra, och de sjukaste patienterna är inte de röststarkaste. Alternativet är att överlåta beslutet till läkare, om dessa får mandat för det.
Som sista lösning får vi övergå till en mer privatfinansierad vård. Den som har råd prioriteras före den som inte har det.
PROBLEM
Funktionsgrad: 27-årig man. Nyinflyttad i Regionen. Bor i lägenhet med flickvän. Arbetar som hantverkare. Ett barn, 4 år, i tidigare relation. Ingen kontakt med barn eller modern. Skuldsatt. Missbruk i perioder
Tidigare sjukhistoria: Tre tidigare slutenvårdstillfällen på grund av minska skov, varav två på tvångsvård. Missbrukar under maniska skov. Tagit stora lån och är skuldsatt. Dömd för vårdslöshet i trafik och har förlorat körkortet.
Tidigare behandlingshistorik: Det beskrivs god effekt av såväl stämningsstabiliserande läkemedel och neuroleptokum. Följsamheten är dock bristande och patienten tenderar att avsluta behandlingen en tid efter slutenvård. Är i dagsläget medicinfri. Innan flytten till regionen har patienten stått i kö för neuropsykiatrisk utredning.
Bedömning av patienten och problembilden: Patienten har en tydlig bipolär sjukdom typ 1, som är behandlingskrävande. Det finns ingen vinst att utreda ytterligare sjukdomar, som ändå inte leder till andra insatser. Patienten tycks enbart missbruka i maniska perioder.
Eventuellt Etiskt resonemang: För vart skov patienten hamnar i kommer funktionsnivån att sjunka, och det är mycket hög risk att skoven kommer att fortsätta. Tvångsvård i öppenvård och injektionsbehandling är indicerat.
MÅL
Stämningsstailisering
Nykterhet/Drogfrihet
Egen försörjning
Återta körkort
ÅTGÄRD
Fats vårdkontakt för att motivera till behandling
Erbjudande om läkemedelsbehandling, i första hand Litium
Bipolär skola
Erbjudande om närståendestöd
UTVÄRDERING
Årligen av läkare. Regelbundet av fast vårdkontakt
HANDLINGSPLAN
Om patienten drabbas av ytterligare skov bör tvångsvård och efterföljande tvång i öppenvård övervägas. Injektionsbehandling med Depotneuroleptikum bör också övervägas som tillägg till eventuell tablettbehandling.
KOMMENTARER
Detta är en tydligt sjuk patient med en välkänd sjukdom. Vården kan med hög sannolikhet förutsäga prognosen. Utmaningen vid behandling av bipolär sjukdom typ 1 är patientens följsamhet. Det finns utmärkta läkemedel, men det är ofta jobbigt för patienten att acceptera sin sjukdom tidigt i vårdförloppet.
Som jag ser det bör vården tidigt överväga tvångsvård i öppenvård för att öka chansen för läkemedelsintag, särskilt när det gäller en ung människa som redan har försatt sig i bekymmersamma situationer. Bipolär sjukdom typ 1 är en degenerativ sjukdom där vi kan förvänta oss en sjunkande intelligenskvot och en påtagligt försämrad kreativitet och funktionsnivå för vart skov patienten hamnar i.
Inte sällan får vårdarbetare för sig att ytterligare tillstånd (framför allt neuropsykiatri och trauma) ska utredas. Detta är både onödigt och skadligt när diagnosen är så uppenbar som exemplet ovan.
För en patient med maniska skov och låg följsamhet till behandling bör körkortet dras in. Patienten bör uppvisa minst sex månaders nykterhet och följsamhet till behandling för att vården skall tillstyrka att patienten återfår körkortet
Ytterligare ett exempel på hur en vårdplan formuleras.
PROBLEM
47-årig kvinna. Sjukskriven sedan 12 år tillbaka. Arbetat som undersköterska. Utbrändhetsproblematik. Värkproblematik. Ensamboende. Har en särbo. 3 vuxna barn boendes på annan ort. Dålig ekonomi. Ingen missbruk men viss konsumtion av vin.
Sökt primärvården med värkproblematik. Behandlats med antidepressiva och psykoterapi via vårdcentralen under tre år. Behandling inom psykiatrin i nio år. Initialt misstanke om maskerad depression, därefter bipolärdiagnos, därefter PTSD-diagnos efter ett våldsamt förhållande i ungdomen. Nu misstanke om autismdiagnos.
Har provat åtta olika antidepressiva och dessutom i kombination. Har provat stämningsstabiliserande . Kort behandlingsförsök med Litium. Senaste åren behandlad med neuroleptikum som resulterat i viktuppgång, utan ökad arbetsförmåga. Framför allt träffat tillfälliga läkare inom psykiatrin. Parallellt behandlad för sin smärtproblematik inom smärtenhet vid två tillfällen. Erhållit sammanlagt fem psykoterapier, varav två längre, en traumaterapi på fyra år utan ökad arbetsförmåga. Erhållit arbetsterapi, kuratorskontakt. Arbetstränat vid flera tillfällen med olika former av anpassningar. Är följsam till alla behandlingsförsök och försök till arbetsträning.
Ingentingting talar för autismdiagnos. Mycket talar för omhändertagande och neurotiska temperamentsdrag i personligheten. 12 års behandlingsförsök utan någon effekt på arbetsförmågan gör det uppenbart att patienten inte kommer att gå att rehabilitera. En eventuell autismdiagnos skulle inte innebära någon ny insats som kan förväntas leda till arbete.
Fortsatt kontakt med psykiatrin strävar efter permanent sjukersättning (förtidspension)
MÅL
Förtidspension – permanent sjukersättning
Läkemedelssanering
ÅTGÄRD
Fast vårdkontakt
Kontakt med rehabteam för underlag inför läkarutlåtande inför sjukersättning
Läkarkontakt för läkemedelssanering
Inga ytterligare insatser ska erbjudas inom psykiatrin
KOMMENTAR
Detta har varit en vanlig patient inom psykiatrin. Inremitterad för någon form av illabefinnande för länge sedan. Ingen tydlig diagnos men en nedsatt funktion. Tillfälliga insatser utan samordning. Emellanåt har behandlare givit upp, men istället för att avsluta så insatser så har man hittat på ett nytt diagnosspår att följa. Om det fanns något hopp om rehabilitering initialt så har ett decennium av sjukskrivning grusat det. Övermedicinerad trots att ingen förhöjd funktion kan anas.
Det är ytterst viktigt att denna typ av patient tidigt får en vårdplan, med en tydlig diagnoshypotes, mål och tidsram. Målet ska alltid vara: Återgång i arbete – eftersom det är det patienten behöver för att uppnå autonomi. Denna sjukdomshistoria uppkommer när vården haft som outtalat mål: Välbefinnande, men inte haft någon insats som leder dit, och som dessutom tagit bort patientens egen drivkraft.
Det uppstår ofta en diskussion om vi inte ska behandla lidandet även om vi ger upp tanken på rehabilitering. Generellt bör vi inte göra det, eftersom det vanligtvis leder till övermedicinering, inaktivitet och biverkningar – utan att egentligen minska lidandet.
Jag poängterar alltid i Åtgärder att inga ytterligare insatser ska utföras då det är så vanligt att tillfälliga vårdkontakter sätter in ett piller eller skriver någon remiss.
Jag skrev nyligen om hur en vårdplan bör se ut. Låt mig ge ett exempel på hur det kan se ut för en enskild patient. Detta är endast ett exempel och inte en riktig patient
PROBLEM
Funktionsgrad: Kvinna 35 år. Sjukskriven sedan sex månader från arbete som lärare. Bor i lägenhet. Ensamboende efter nyligt uppbrott i relationen. Vårdnad om två barn 3 och 6 år gamla varannan vecka. Dålig ekonomi. Dricker en del vin de veckor hon inte har barnen.
Tidigare sjukhistoria: En del kontakter med primärvården genom åren med ångestsymtom. Korta terapeutiska kontakter och enstaka behandling med SSRI, som haft tillfälligt god effekt.
Bedömning av patienten och problembilden: Inremitterad med frågeställning om ADHD eller bipolär sjukdom, efter sex månaders sjukskrivning, och utebliven effekt av antidepressiva läkemedel.
Min bedömning är att ingenting talar för vare sig bipolaritet eller neuropsykiatrisk åkomma. Funktionsnedsättningen tycks var en fullt normal reaktion på uppbrott i relationen och ökad alkoholanvändning.
MÅL
Återgång till arbete
Avstå från alkohol
Fungerande föräldraskap
ÅTGÄRD
Fast vårdkontakt för stöd i alkoholstopp och planering inför återgång i arbete
Erbjudande om antabus
Kontakt med kurator för att planera ekonomi
Ev kontakt med kommunen om det behövs stöd gällande barnen
Nedtrappning av sjukskrivning under fyra månader
UTVÄRDERING
Avslut inom psykiatrin om sex månader. Ingen ytterligare sjukskrivning efter fyra månader.
Eventuell återremiss till primärvård om det finns behov av fortsatt receptförskrivning
KOMMENTAR
Förmodligen hade remissen på denna patient inte accepterats av psykiatrin i Växjö i dagsläget. Patienten mår dåligt och har förlorat sin arbetsförmåga i samband med ett uppbrott i en relation. Detta är inte sjukligt utan en helt normal mänsklig reaktion. Man bör undvika att patologisera normala reaktioner genom utredningar, diagnoser och behandlingar.
Man kan naturligtvis känna stark sympati för att patienten far illa, men det patienten behöver är att återta sin funktion som självförsörjande och fungerande förälder. Alkohol och sjukskrivning kommer enbart att vara destruktivt i längden. Antabus kan tyckas vara väl tilltaget så tidigt i sjukhistorien, men jag ser det som viktigt att markera att alkoholen är ett problem innan det har förstört livet för patienten.
Sjukskrivningstiden kan tyckas lång och så kan det bli när patienten signalerar ett stort lidande. Man kan naturligtvis bryta sjukskrivningen omedelbart, men jag föredrar en nedtrappning samtidigt med tydligheten att den inte kommer att förlängas ytterligare
Det här hade kunnat vara Växjö, och mitt beslut. Aftonbladet rapporterar om en patient som fått diagnos ADHD men som nekas behandling av den offentliga sjukvården.
Emelie betalade 34 000 kronor för adhd-utredning – nekas vård hos regionen https://www.aftonbladet.se/a/gwPXl0
Det här kommer vi att få se betydligt mer av under de kommande åren. De privata aktörernas drivkraft är att ge kunden det den vill ha = en ADHD-diagnos. Den offentliga vårdens drivkraft är att prioritera de som har mest nytta av behandling. Självklart genererar detta en konflikt.
Och det tydliggör ett av problemen med utredningsvansinnet. ADHD är ingen avgränsad diagnos, den är ett cirkelresonemang. Utredningen handlar om gränsdragningen mellan patologi och normalt, och tjänar man pengar på att kalla något för patologi, så ökar chansen att man hittar patologi.
ADHD är inte heller en diagnos som måste behandlas. Det är ju bara en sammanfattning av vilka svårigheter som utredningen har iakttagit. Vissa av dessa svårigheter kan mildras av behandling och då är det indicerat, men det viktigaste är fortfarande att hamna i rätt sammanhang och undvika att göra destruktiva saker – det vill säga samma råd som gäller för alla människor.
Jag lider med Emelie och andra patienter som lockas in i tron att en diagnos löser problem.
Det är dags att skriva om vårdplaner, som jag menar är det mest effektiva sättet att bedriva vård, inte bara för patienten utan även för organisationen. Jag ska inte fördjupa mig i resonemanget och utmaningarna gällande vårdplaner här, utan presenterar bara utförandet
PROBLEM
Problembeskrivningen kan innehålla en rad om varför patienten söker vård, men kan också bestå av en novell som beskriver en mer avancerad problematik.
Funktionsgrad: Vad arbetar patienten med? Hur bor patienten? Vilka nära relationer har patienten (inte minst barn under 18)? Hur fungerar patientens ekonomi? Finns det missbruk/beroende med i bilden? Finns det andra destruktiva beteenden?
Tidigare sjukhistoria: Hur länge har patienten behandlats inom vården? Vilka diagnoser har den behandlats för? Tidigare inneliggande vård? Kroppslig sjukdom som påverkar funktionsnivån eller fortsatt behandling.
Tidigare behandlingshistorik: Hur har tidigare behandlingar utfallit? Uppenbarligen har de inte hjälpt patienten till autonomi, eftersom patienten fortfarande är aktuell för vård. Tidigare behandlingar bör ses som en lång rad misslyckanden eller åtminstone otillräcklig effekt.
Bedömning av patienten och problembilden: Vilken problematik, om någon, ska behandlas? Vad är sannolikheten för lyckat resultat?
Eventuellt Etiskt resonemang: Ibland finns det konflikter i behandlingsarbetet som stör vården. Symtomlindring krockar med långsiktig nytta, behandlingen av två diagnoser krockar med varandra, patientens önskemål krockar med vårdens bedömning, en typ av risker krockar med en annan typ av risker, behandlingsmöjligheten krockar med patientens följsamhet och så vidare… Det finns stora fördelar att försöka dokumentera dessa konflikter och varför vi som behandlare väljer en viss väg att gå.
MÅL
Att beskriva målen med vården är bland det svåraste då det finns en föreställning att ”dåligt mående” är problemet och att ”må bra” är målet. Detta är inte sant och orden leder in vården (och patienten) på fel spår. Målet för psykiatrisk vård kan i stort sett alltid sammanfattas med AUTONOMI – eller åtminstone så mycket autonomi som går att uppnå!
I stort sett handlar detta om tre olika spår att följa (och det går att följa flera spår samtidigt):
Bot och stabilisering: Detta mål fungerar för patienter som har väldefinierade sjukdomar. Det fungerar inte för kriser, anpassningsstörningar, personlighetsstörningar eller neuropsykiatriska störningar då detta inte är sjukdomar
Förhöjd funktion: Återgång i arbete/sysselsättning, förmågan att klara sig i egen bostad, hållbar ekonomi, sunda relationer, goda levnadsvanor
Minskad destruktivitet: Avsluta missbruk och beroende. Upphöra med destruktiva beteenden.
Ibland kan målet även vara att leda patienten till rätt samhällsinstans där rätt hjälp finns att få, eller att stödja någon samhällsinstans som står för omvårdnaden av en gravt funktionsnedsatt patient. Målet kan faktiskt också vara att hitta ett mål, eftersom det kan vara svårt att definiera tidigt i processen.
Vart vill patienten nå i livet efter sin kontakt med psykiatrin?
Tvångsvård är ju ett specialfall där tvångsvården i sig är en insats som begränsar patientens autonomi. Ett viktigt mål med tvångsvården är naturligtvis att den ska upphöra. (Det skiljer sig egentligen inte från sjukskrivning eller psykiatrikontakt, där målen är att sjukskrivningen ska upphöra eller att psykiatrikontakten ska upphöra, eftersom båda dessa ger sänkt autonomi).
ÅTGÄRD
Här gäller det att fundera ut vilka insatser och åtgärder som skulle kunna hjälpa patienten att uppnå de mål som framkommit. Finns åtgärderna inom psykiatrin? Behöver någon annan aktör vara delaktig i behandlingsarbetet (närstående, arbetsgivare, missbruksvården, försäkringskassan, primärvården, polisen, kroppssjukvården?)
Fast vårdkontakt är basen i vårdarbetet. Det är den viktigaste åtgärden som kan ha en bred uppgift
Läkemedel är vanligt inom psykiatrin och brukar ingå som åtgärd.
Arbetsterapi har ofta en plats för att höja funktionen
Psykoedukation, gärna i gruppform, är ofta hjälpsamt
Levnadsvanor med fokus på beteendeaktivering gällande kost, sömn och motion – vilket kan ges i samråd med den fasta vårdkontakten.
I enstaka fall har även psykoterapi en plats
….samt att det finns en uppsjö med andra insatser. Poängen är att det ska finnas en tydlig koppling mellan den planerade insatsen och det angivna målet, och en övertygelse att åtgärden kan komma att leda till målet.
UTVÄRDERING
Har man varit noggrann med de tidigare rubrikerna, så är detta bara ett datum som anger när målet ska vara uppfyllt. Iblafnd kan det vara hjälpsamt att tydliggöra vad som händer efteråt. Utvärderingen får ta ställning till om målet var realistiskt och om åtgärderna hade planerad effekt. I idealfallet är det precis vad som har hänt och patienten kan avslutas med förhöjd autonomi. Ibland får vårdplanen förändras och uppdateras och ibland får vi konstatera att psykiatriska insatser inte kommer att hjälpa patienten.
HANDLINGSPLAN
För patienter med en problematik, där vi kan förvänta oss akuta kontakter, är det klokt att ha diskuterat igenom en handlingsplan med patienten så att det akuta omhändertagandet blir så planerat som möjligt. Möjligheten till egeninläggning är en sådan insats.
Jag har svårt att släppa detta ämne för det är så uppenbart och grundläggande fel. Jag vet ännu inte om detta är regionens inställning eller ett hastigt formulerat inlägg på regionens Instagram:
(Jag utgår från att det är regionens inställning)
Men låt oss bortse från regionens uppmaning till läkare och andra medarbetare, att medvetet ljuga i sina journalanteckningar
Låt oss också bortse från riskerna med att regionen normaliserar en patologisk ideologi. Det är inte ofarligt att tala om för unga, identitetssökande individer att ”kön är något man väljer”, eller ”det är en kränkning att omnämnas med ett pronomen”.
Låt oss titta på kostnaden för denna senaste skenhelighet. Jag förstår att alla självgoda aktivister tror att det här på något sätt skulle vara kostnadsfritt. Det är det inte!
Låt oss säga att frågan ”vilket pronomen patienten använder sig av” – och efterföljande dokumentation, enbart tar någon minut, så ska denna minut multipliceras med samtliga patientbesök inom vården. Låt oss då räkna med att detta dygdsignalerande kostar 100.000 patientbesök i Sverige under ett år. Det är alltså riktiga patienter med riktiga sjukdomar som ska prioriteras bort för att en liten grupp demagoger ska få signalera sina dygder.
Det är oerhört provocerande när jag ena stunden ska förklara för en närstående varför någon, med klart oroande symtom på sjukdom, ska behöva vänta i veckor på en vårdkontakt, och i nästa sekund läsa regionens önskan att lägga än mer resurser på fullständigt meningslöst trams.
Och den nedlåtande avslutningen i Instagraminlägget ”På detta sätt kan du visa respekt och medverka till ett bättre bemötande”, osar av inbillad, moralisk överlägsenhet.
Själv kommer jag från en tidsålder när vi lärde oss respektera och bemöta ALLA människor som de individer de är. Vi utsåg inte olika subgrupper av mänskligheten som skulle bemötas med extra vördnad utifrån sin identitet.
Detta kostsamma, kvasireligiösa nonsens behöver få ett slut!
dralbinsson 