Den gågna veckan har jag träffat många patienter med neuropsykiatrisk diagnos. Jag har läst igenom mer än 30 neuropsykiatriska utredningar, och med få undantag kan jag konstatera:
De är av usel kvalitet!
Jag visste sedan tidigare att utredningar har ett tveksamt värde när det gäller diagnostik. Men jag blev ändå chockad över det pinsamt dåliga hantverket.
Det kanske var mängden utredningar som var överraskande. Det var nedslående att läsa utredning efter utredning som inte håller måttet.
- Det var uppenbart att utredningarna oftast var beställningsjobb. Diagnosen var bestämd på förhand.
- Den tillhörande IQ-testen var ytterligt luddigt presenterad. I flera fall kunde inte ens jag gissa mig till begåvningsnivån, trots att jag läst många utredningar
- Även om IQ var påtagligt låg så redovisades inte det. Vid några utredningar hade IQ mörkats för att istället kunna ställa ADHD-diagnos
- Bristande, och ibland miserabla, uppväxtmiljöer ignorerades helt i de diagnostiska resonemangen. Trots kunskap om att psykosocial misär kan leda till neuropsykiatriska symtom fanns det sällan resonemang om detta. ADHD-diagnosen ställdes iallafall
- Vid ett fåtal utredningar hade man passat på att lägga till en Autism-diagnos utan särskilda symtom. Troligen som en vänlig gest för att ge patienten möjlighet till LSS-insatser om det skulle behövas i framtiden
- Personlighetsdrag och psykiatriska symtom tolkades alltid vara orsakade av en underliggandeADHD (nu var det visserligen ett selekterad material jag tittade på)
- Funktionsnivån var sällan ellet aldrig specificerad utan uttrycktes bara i allmänna termer. Det gick sällan att utläsa vad patienten egentligen hade haft problem med i livet
- Utredningarna gav ingen ledtråd till om behandling med centealstimulantia var indicerat – den viktigaste orsaken till att göra en utredning
Samtidigt kan jag inte säga att det INTE rör sig om ADHD, och jag kan inte säga om centralstimulantia kommer att höja funktionsnivån. Centralstimulantia kan ju höja funktionsnivån kortsiktigt hos alla människor – med eller utan diagnos
Jag har suttit på kvällarna och filosoferat över vad ADHD egentligen är och blir inte klokare.
ADHD är en symtomsammanfattning som alla människor kan få om de köar tillräckligt länge eller har råd att betala en privat utredare – en sammanfattning som ger tillgång till läkemedel som liknar amfetamin.
Jag säger inte att centralstimulantia är ett onödigt läkemedel. Jag har mött många patienter som har haft nytta av det (och patienter där behandlingen varit ett totalt misslyckande)
Jag säger inte heller att alla utredningar är dåliga. Jag har sett utredningar som är väldigt seriösa och verkligen kunnat styra behandlingen till något patienten har nytta av.
Men om tillräckligt många utredningar är usla så kan vi inte lita på några utredningar – och det är där vi befinner oss idag
Det finns få saker som gör mig så upprörd som våld mot svagare. Kvinnor, barn eller gamla och sjuka.
Jag är övertygad om att samhället skulle kunna göra mer för att skydda dessa grupper – framför allt lagförändringar. Det handlar inte om attitydförändringar.
Men helt plötsligt ska psykiatrin kopplas in i detta:
Psykiatrin ska stoppa fler farliga personer https://www.svd.se/a/rrE85m/psykiatrin-ska-stoppa-fler-farliga-individer?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Regeringen föreslår att Socialstyrelsen och Ivo ska komma på ett sätt att göra farlighetsbedömningar för att minska våld mot kvinnor.
Det tycks inte finnas något slut på dumheterna! Det går inte att göra någon sådan farlighetsbedömning och det finns ingen psykiatrisk insats som minskar risken för våld mot kvinnor.
Straff fungerar! Inlåsning fungerar! Minskat användande av alkohol och droger fungerar! Att höja statusen hos de poliser som utreder fungerar (vilket händer om straffen skärps ordentligt)
Att satsa på en fantasi som innebär att psykiatrin ska förutspå framtiden och läsa tankar fungerar inte.
Vi har testat – och misslyckats, med den strategin
Vi har känt till ångest länge. I romarriket kände människorna till ångest. Ordet ångest kommer från latin och beskriver trängseln som vi upplever i bröstet när ångesten plågar oss.
När vi har ångest så har vi svårt att frigöra tankarna och koncentrera oss på annat. Särskilt om vi har ångest i längre perioder. Vi kan inte tänka på något annat än vårt illabefinnande, och vi sover sämre för att vi ligger och grubblar. Och sömnbristen leder till ännu större svårigheter att koncentrera oss.
Ångest leder till koncentrationssvårigheter.
Men sen kom en ny teori. Kanske var det koncentrationssvårigheterna som kom först? Och när vi hade svårt att koncentrera oss så började vi misslyckas med sådant som omvärlden förväntade sig. Och när vi misslyckades så fick vi ångest för vi oroade oss för att misslyckas igen.
Teorin blev istället att det var koncentrationssvårigheterna som ledde till ångest.
Båda teorierna stämmer. Ångest leder till koncentrationssvårigheter som i sin tur leder till ångest.
Så har då patienten en ångestproblematik som ger symtom av ADD/ADHD, eller har patienten en ADD/ADHD-problematik som ger symtom i form av ångest?
Det är det människor tror att den neuropsykiatriska utredningen ska svara på – men det är inte det som händer. Utredningspsykologerna ser inte ångest som en orsak utan enbart ett symtom. Förklaringen vid utredningar blir nästan alltid en neuropsykiatrisk orsak till ångest.
Det finns ingen vetenskap vi kan luta oss mot. Det är bara en fråga om narrativ, perspektiv, ideologi och tyvärr även ekonomi. Och för tillfället är narrativet att neuropsykiatri orsakar ångest.
Och allting krånglas till av att amfetaminliknande läkemedel har en ångestlindrande effekt i många fall, så även när vi medicinerar med centralstimulantia så får vi inget svar på orsaken till patientens symtom.
Mitt arbete går ut på att ta reda på om hönan eller ägget kom först – och det går inte! Det finns inget svar på den frågan.
Psilocybin, C12H16N2HPO4, är ett aktivt ämne i psykedeliska svampar som tillhör gruppen tryptaminer. Upplevelsen från psilocybin sägs till stor del likna ett LSD-rus, största skillnaden är att det är kortare, omkring sex timmar.
Psilocybin är ett kommande läkemedel som har fått mytiskt skimmer för att ursprungsbefolkning i olika delar världen har använt det rekreativt och i religiösa ceremonier.
Enstaka fallbeskrivningar har kommit om människor som beskriver bot från svår psykisk ohälsa efter att ha använt drogen.
Psilocybin liknar LSD, inte bara som kemisk substans och effekt utan öven när det gäller mytbildningen om de läkande utomvärdsliga upplevelser som brukaren får.
LSD blev impopulärt på 70-talet för att det utlöste psykoser, men så många har inte använt psilocybin ännu, så att det har hunnit få dåligt rykte.
Nu forskas det i hopp om att detta kan vara nästa ultimata bot, och därmed bli en kassako för något läkemedelsbolag.
Preliminära resultat har varit positiva och det växer fram ett narrativ som för att förbereda sjukvården på behovet av substansen.
Kriterierna för PTSD utvidgas så att fler kan få diagnosen när ICD 11 kommer. Diagnosen Komplex PTSD kommer med i ICD 11 och ingen behöver bli förvånad när psilocybin kommer att föreslås som behandling.
Låt oss fantisera att Alkohol var en ny och okänd substans, som den västerländska medicinen inte hört talas om annat än via rykten från avlägsna trakter där urbefolkningen använde drycken i olika syften.
Låt oss låtsas att ett läkemedelsbolag ville göra en första studie (en pilotstudie) på detta nya preparat för att se om det skulle gå att sälja som läkemedel
Abstract
Denna studie undersökte sambandet mellan alkoholkonsumtion och självrapporterade symtom vid ångestsyndrom. Totalt inkluderades 96 deltagare med diagnostiserad ångestproblematik i en interventionsstudie där effekter av alkoholintag utvärderades med hjälp av validerade skattningsinstrument samt kompletterande självskattningsitems avseende upplevelsen av att vara vacker, klok och charmig.
Efter interventionen uppvisade deltagarna genomgående förbättringar inom samtliga mätområden. Skattningar visade signifikant ökad självtillit, förbättrad emotionell reglering samt en markant förstärkt självbild. Deltagarna rapporterade i synnerhet en ökad känsla av social kompetens, intellektuell skärpa och personlig attraktionskraft. Dessa effekter var konsekventa över kön, ålder och grad av initial ångestproblematik.
Ett mindre antal studiedeltagare avbröt deltagandet på grund av trötthet, illamående eller svårigheter att fullfölja mätproceduren. Dessa individer exkluderades från den slutliga analysen i enlighet med studieprotokollet. Resultaten baseras således på fullföljande deltagare med komplett datamaterial.
Sammantaget visar studien tydliga och genomgående positiva effekter av alkohol på centrala psykologiska faktorer relaterade till ångestsyndrom. Våra resultat tyder på att alkohol bör vara en central behandling gällande ångesttillstånd. Ytterligare implementeringsstudier rekommenderas.
Nä.
Psilocybin är inte lösningen på psykiatriska besvär
Den första stämningsansökan om felbehandling gällande könsdysfori i USA.
En 16-årig flicka, Fox Varian, och hennes mor upplevde att de övertalades till mastektomi (amputation av brösten) av psykolog och läkare då hon sökte för könsdysfori.
Vården letade inte efter andra förklaringar till hennes tillstånd och föreslog ingen alternativ behandling, menar rätten.
Läkare och psykolog får betala 2.000.000 dollar i skadestånd.
För 2,5 år sedan skrev jag:
Jag ser det som ett stort misslyckande för vården att den inte lyckades stå emot ett politiskt/ekonomiskt tryck, utan kastade sig in i experimentell massbehandling av ett tillstånd som ingen förstod sig på.
Nu blir det politiken och ekonomin som avslutar vårdexperimentet istället.
På temat Blinda hönor som finner korn, visar det sig att IVO faktiskt har hittat något att anmärka på som är värt att anmärka på:
IVO:s granskning av privat neuropsykiatrisk vård av barn visar på brister | IVO.se https://share.google/ZjPook49YgaClgk6Z
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har granskat tio privata vårdgivare som utför neuropsykiatrisk vård av barn. Brister har uppmärksammats i samtliga verksamheter. Det handlar bland annat om adhd-diagnoser som ställs utan fullständigt underlag, och att läkemedel sätts in som första eller enda insats.
Anders Q Björkman skriver ett inlägg i SvD.
Han försöker dra en logisk tråd mellan psykiatrireformen för 30 år sedan och aktuella mord som begås av psykiskt störda individer.
…men det finns ingen sådan logik.
Psykiatrins fiasko skördar många offer https://www.svd.se/a/L4AdW9/julhelgens-mord-gor-det-uppenbart-att-psykiatrireformen-ar-misslyckad?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Det begås färre mord idag än det gjorde före psykiatrireformen. Det saknas alltså det samband – som Björkman ser – mellan psykiatrireformen och antal mord i landet.
Men det förekommer ändå mord utförda av gravt psykiskt sjuka individer, där det – åtminstone med facit i hand – borde gått att agera annorlunda.
Om jag skulle analysera problemet så tror jag att det ligger i en allt mer försiktig terminologi kombinerat med utsuddande av gränsdragningar.
De psykiatriska tillstånden ADHD, autism, ptsd, bipolär typ 2, depression har så vaga kriterier att i stort sett alla människor som har ett illabefinnande kan uppfylla dessa.
Samtidigt anses de allvarligare tillstånden psykos, schizofreni, missbruk, bipolär typ 1, melankoli, utvecklingsstörning, vara så stigmatiserande att psykiatrin väljer bort de diagnoserna.
Istället för att lägga resurser på allvarliga tillstånd, så läggs resurserna på tillstånd som inte ens räknades som diagnoser för 30 år sedan. Der gäller inte bara ekonomiska resurser utan även juridiska.
Vi har lagt enorma resurser på att normalfungerande människor ska få tillgång till amfetaminpreparat, men vill inte gärna ge en gravt psykossjuk injektionsbehandling mot dens vilja.
Vi har skapat ett regelverk för att producera allt fler neuropsykiatriska diagnoser men vill inte stifta lagar som gör att de otillräkneligt sjuka kan få adekvat vård (läs: tvångsvård).
Vi undviker diagnosen schizofreni för att den är stigmatiserande och använder istället förklaringen ”Autism med psykosgenombrott”, som ger tillgång till LSS och har högre status.
Vi har ett språkbruk som alltid menar att vi ska ”hjälpa” sjuka människor, men det man egentligen menar är att samhället ska skyddas från den sjuke.
I teorin kan vi öka resurserna till psykiatrin och bygga fler vårdplatser, men vi har ingen nytta av det (om målet är att minska våldsbrott) om inte platserna används för de sjukaste, mest otillräkneliga patienterna.
Vi måste alltså börja med att sätta målbilden, och sedan använda ett tydligt språkbruk, om vi ska ha någon nytta av eventuella satsningar på psykiatrin.
Sedan behöver vi titta på vad som är evidensbaserat möjligt (minskar inlåsning farligheten hos psykiskt sjuka?) och ändra juridiken (omformulera kriterier för tvångsvård).
Vi är inte i närheten av ett tankesätt som kan leda till Björkmans vision.
Då har jag fått se den sista versionen av boken och godkänt den för tryck.
Jag vet inte hur lång tid det tar exakt men det rör sig nog om veckor.
Rekommendationer för en balanserad skärmanvändning bland barn — Folkhälsomyndigheten https://share.google/w9JfzKCnLllYmfAha
Rekomendationerna betyder att:
-skärmar inte används innan läggdags och att mobiler, surfplatta och liknande lämnas utanför sovrummet under natten.
-digitala medier inte tränger undan sömn, fysisk aktivitet, relationer, måltider och skolarbete. En tumregel är att små barn 2–5 år använder skärm max 1 timme per dygn, barn 6–12 år max 1–2 timmar, och barn 13–18 år max 2–3 timmar.
-åldersgränser följs för till exempel sociala medier och spel.
-föräldrar aktivt styr vilket innehåll barn tar del av, och samtalar om vad barnen gör på digitala medier samt kommer överens om regler för skärmtid.
-föräldrar tänker på att egna skärmvanor också påverkar både samspelet med barnet, och barns skärmvanor.
-barn under 2 år i möjligaste mån inte använder skärm.
Det här är bra regler. Folkhälsomyndigheten har landat rätt. Skulle alla följa dessa rekommendationer så minskar vi samtidigt psykisk ohälsa hos barn och behovet av neuropsykiatriska diagnoser.
Själv tänker jag föregå med gott exempel. Jag lämnar smartphone för en Doro.
Jag kan ringa och skicka sms – och det är ungefär det.
Jag har fått en avvikelse för att ha vägrat skriva ett egenvårdsbeslut. Det stämmer. Jag har vägrat skriva det.
Men vad är en egenvårdsbedömning?
Jo. En del människor som får läkemedel förskrivet från vården klarar inte av att hantera sina läkemedel själva. När det sker kan de få hjälp av kommunen att hantera sina läkemedel.
Som jag fick lära mig, av kommunen – för många år sedan, så kan kommunen hjälpa till på tre olika nivåer:
- Påminnelser, för de patienter som har svårt att komma ihåg att ta läkemedel på rätt tid
- Praktisk hjälp, för de patienter som vehöver fysisk hjälp att ta sina läkemedel
- HSL-beslut, som innebär att kommunen delar ut läkemedel till en patient på samma sätt som om patienten vore inlagd på sjukhus
I det sistnämnda fallet behövs ett beslut från en läkare som dokumenterar att kommunen får ett sådant uppdrag. (HSL står för Hälso- och sjukvård.)
Så långt är det inga konstigheter. Jag förstår poängen med HSL-beslut och har skrivit det vid ett antal tillfällen.
Sedan har socialstyrelsen lagt sig i och utgår från sin vanliga princip att: Bästa sättet att skapa en illusion av god och säker vård är att öka administrationen!
…och socialstyrelsen agerar bara på uppdrag eftersom det finns en lag som heter ”Egenvårdslagen”
Socialstyrelsen har alltså tillskapat ett dokument som heter ”Egenvårdsbedömning” och som ska fyllas i av läkare på uppmaning av kommunal eller privat verksamhet.
Som jag förstår det är dokumentet Egenvårdbedömning samma sak som ett HSL-beslut fast med ett annat namn.
En märklig sak med detta intyg är namnet. Egenvård för tankarna till att det är vård som patienten själv ska ge sig, men dokumentet handlar om motsatsen, det vill säga vård som kommunen eller boendet ska ge patienten.
I vårdens journalsystem Cosmic finns sökordet ”Egenvård” och där betyder det just: vård som patienten ska ge sig själv, men när socialstyrelsen använder termen betyder det ”när en legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal har gjort bedömningen att patienten själv, eller med hjälp av någon annan, kan utföra en åtgärd” (t.ex. ta ett läkemedel)
Dokumentet kan alltså skrivas för att betona att vården inte behövet dela ut läkemedel till patienten utan att patienten kan ta sina läkemedel själv.
För något år sedan fick jag uppgiften från ett boende att jag skulle fylla i en ”Egenvårdsbedömning” till en patient. Det vill säga, jag skulle intyga att patienten kunde ta sina läkemedel själv.
Jag hade då aldrig hört talas om detta dokument – vilket kanske är fel av mig. Jag drog också slutsatsen att egenvård betyder egen vård, vilket kanske också var fel.
Å andra sidan hade ingen specialist inom kliniken hört talas om detta dokument så jag var inte ensam i min okunskap.
Min bedömning som läkare var i detta fall att det inte behövdes något HSL-beslut. Boendet behövde inte agera som en vårdinrättning – alltså behövde jag inte skriva något intyg.
Jag tänker att utgångsläget måste vara att människor i samhället kan ta sina läkemedel själva. Det blir väldigt många egenvårdsintyg att skriva om läkaren ska intyga att alla människor som får recept också kan hantera sina läkemedel.
Förmodligen har jag brutit mot någon lag eller regel eller rutin eller något
Jag är nog för gammal för det här arbetet.
dralbinsson 