Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Personlighetsstörningar och neuropsykiatri
Det finns ingen klinisk skillnad mellan personlighetsstörningar och neuropsykiatriska störningar. Med detta menar jag att båda dessa diagnosgrupper lider av samma svårigheter och i grunden behöver samma strategier för omhändertagande.
Båda grupperna kategoriseras av: Livslånga svårigheter/funktionsnedsättningar, och stabila (men dysfunktionella) tankebanor och relationsmönster. De har en ökad risk för psykisk sjuklighet och destruktiva beteenden, samt svårigheter att passa in i samhället eller i sociala sammanhang (samt en ökad risk att söka sig till dåligt sällskap och råka illa ut).
När en patient, som har denna typ av problematik, kommer till vården avgörs diagnostiken framför allt av vilka glasögon utredaren tittar med. Är utredaren intresserad av personlighetsstörningar så blir diagnosen en personlighetsstörning, är utredaren mer neuropsykiatriskt inriktad blir diagnosen ADHD eller Autism. Det är inte patienterna som skiljer sig åt, utan från vilket perspektiv de blir betraktade.
Diagnostiken lider också av att det enbart rör sig om beskrivande diagnoser, och att det finns ett inneboende cirkelresonemang i diagnostiken:
-”Varför kan Lisa inte lägga band på sina känslor?” – ”För att hon har en personlighetsstörning”. -”Hur vet vi att Lisa har en personlighetsstörning?” -”För att hon inte kan lägga band på sina känslor”
Det finns en historisk, ideologisk skillnad mellan neuropsykiatri och personlighetsproblematik.
Neuropsykiatri anses vara medfött medan personlighetsstörningar anses bero på faktorer under uppväxten. Neuropsykiatrin sitter i generna och i hjärnan. Hade vi haft tillräckligt bra undersökningsmetoder, så hade vi kunnat verifiera diagnosen med någon form av undersökning, kanske redan vid födseln.
Personlighetsstörningar grundlades, enligt teorin, inte av generna utan under tidiga levnadsår. För mycket uppmärksamhet till ensambarn, för tidig potträning, för överbeskyddande mor, övergrepp under uppväxten… kan anges som förklaring till personlighetsproblematiken och det finns vissa data som stöder detta – men det finns inte tillräckligt mycket data för att detta ska anses vara den enda, eller ens den viktigaste, förklaringen.
Den här skillnaden gör att det finns något bekvämt med neuropsykiatrin. Ingen är ansvarig för att det har blivit som det blivit. Det är bara otur i genlotteriet. Det är heller ingen mening att försöka förändra sig – det går ju inte att ändra på sina gener. Denna bekväma inställning kan vara en fälla och leda vidare till de dåliga ursäkterna: ”Det är inte Pelles fel att han misslyckas. Det är skolan som inte förstår hans funktionshinder”
Personlighetsstörningar anses däremot bero på dåliga händelser och osympatiska människor under uppväxten. Föräldrarna har förmodligen gjort ett dåligt jobb och ägnat för lite tid åt, ställt för höga krav på, eller begått övergrepp mot barnet. Någon annan är alltså ansvarig för att personlighetsstörningen har uppstått.
Historiskt har teorierna menat att det går att ändra på personlighetsstörningar genom psykoanalys. Genom psykoterapi ska vi utforska trauman i barndomen och lösa upp de knutar som en okänslig omvärld har orsakat, och därigenom bota personlighetsstörningen. För trettiotalet år sedan var regressionsterapi ett alternativ, där patienten skulle återuppleva sin barndom.
Det fanns behandlingar som gick ut på att patienten kröp i en tunnel för att återuppleva sin förlossning och sedan vistas på en avdelning i blöja och med nalle för att verkligen återuppleva koltåldern. Personalen kunde få uppgifter som att mata patienter med nappflaska. På så vis skulle patienten få en ny, trygg barndom utan trauman. Sådan behandling har aldrig någonsin givit ett positivt resultat.
Diagnostiskt går det inte att skilja högfungerande autism från en person med temperamentsdragen av Introvert och Trångsynthet. På samma sätt går det inte att skilja mellan Hyperaktivitetsstörning vid ADHD och temperamentsdraget Impulsstyrd. Behandling fungerar oavsett om patienten diagnostiserats via neuropsykiatriska glasögon eller personlighetsglasögon.
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Behandling av störning
Baspsykiatri är egentligen väldigt enkelt. Det är samma behandling nu som genom hela världshistorien. Behandlingen passar alla psykiatriska diagnoser och det passar dessutom alla människor även om de inte har diagnoser.
När det gäller människor med störningar, neuropsykiatriska störningar och personlighetsstörningar är det dessutom den huvudsakliga behandlingen:
Undvik alkohol och droger! Alltid högst prioriterat. Den viktigaste insatsen vid återkommande dåligt mående är att sluta med substansmissbruk, och ofta helt sluta med substansbruk. Andra insatser kommer inte att fungera vid fortsatt bruk.
Undvik självdestruktivitet! Detta gäller naturligtvis de tunga destruktiva beteendena, självskador, ätstörningar, sexmissbruk, spelmissbruk… men även kroniska missnöjesyttringar, upprepad självkritik, grälsjuka, långsinthet, bitterhet, lättkränkthet. ”Lättare sagt än gjort” brukar de flesta kommentera. Ja, men det är fortfarande nödvändigt.
Undvik skärmar! Det är frestande att scrolla på mobilen för att fördriva tid eller lugna nerverna. Det kan kännas som att vi håller oss uppdaterade när vi följer avlägsna bekantskaper, kändisar eller trender via sociala medier. Det är dock en oändlig tidstjuv som gör oss inaktiva, oengagerade och distanserade från verkligheten.
Meningsfull sysselsättning. Att få arbeta, eller ha en fritidssyssla, som är meningsfull för oss själva eller bidrar till samhället. är centralt för välbefinnandet på lång sikt. Att uppfostra sina barn borde ligga högt på denna lista, men samtidigt noterar jag en oroande trend att detta inte värdesätts som det borde längre (samma sak gäller tyvärr även ”bidra till samhället” som inte heller har samma status som tidigare). Är det ett arbete/ en syssla som kräver att vi passar tider, får ett sammanhang och beröm för utfört arbete så är det ovärderliga bonusar.
Rutiner. Den som varit i kontakt med psykiatrin är säkerligen trött på tjatet om rutiner, men vi fortsätter tjata. Rutiner är ett av de starkaste och mest effektiva medlen mot psykiskt illabefinnande. De sparar tid, mental kraft och det håller oss igång när livet är motigt. Rutiner för mat, sovtider, träning, räkningar, tvätt, städning. Dagsschema, veckoschema…
Strategier. Det handlar om vägarna förbi och igenom de svårigheter som livet bjuder på. Det kan vara andningsövningar, mindfulness, mantran, SOAL (Stop, Observe, Accept, Let go), lika väl som praktiska lösningar, husmorstips, ”life hacks”, autogiro, krislista och så vidare. Vanligtvis är det inte avancerade övningar utan enkla, lättbegripliga strategier.
Självkännedom. För den som har svårt att hitta sin roll i världen är det viktigt att förstå sina egna styrkor och brister. Det behövs ingen utredning och ingen klatschig diagnos – bara papper och penna. När vi vet våra styrkor bör vi ägna vår tid åt det vi kan – inte träna på det vi är dåliga på. För den som förlorat så mycket funktion att specialistpsykiatrisk vård är aktuellt räcker energin inte till för att misslyckas. Vi gör det vi är bra på och förstärker vårt självförtroende. Det är självförtroendet som ger oss energin att utsätta oss för nya utmaningar.
Miljöanpassning och hjälpmedel. Precis som för den kroppsligt funktionsnedsatte är det viktigt att se över sin kringmiljö för att ge sig själv bästa förutsättningar. Vi ska styra livet mot boende, arbete och relationer som ger mer energi än de tar. Använd hjälpmedel, såsom kalender för att underlätta rutinerna, eller whiteboardtavlor för ytterligare pedagogisk tydlighet. Tyngdtäcke kan fungera för sömn och mot ångest.
Stöd. Alla behöver stöd emellanåt, och många har svårt att be om det – ibland för att vi inte vet vad vi ska be om. Det privata nätverket är det viktigaste: partnern, familjen, arbetskamrater, chefer, vänner, kanske tom grannar. Om inte det finns går det att bygga upp ett professionellt nätverk: boendestödjare, gode män, personliga ombud, fast vårdkontakt. Det är viktigt är att försöka formulera vad vi vill ha hjälp med i perioder då våra egna krafter tryter. Det är en sämre idé att förlita sig på att omvärlden intuitivt ska förstå vad vi behöver hjälp med.
Acceptans. Detta hänger ihop med självkännedom. Mina starka och svaga sidor är inte som alla andras. Det är inget att känna skam för. Det är något att acceptera. Acceptans betyder inte uppgivenhet, men är en uppmaning att välja våra strider.
Självomhändertagande. Fysisk träning, näringsrik kost, goda sömnvanor, och att unna sig något extra ibland. Som jag ser det är fysisk träning det viktigaste. Oftast ger det positiva effekter på både sömn och matvanor. Ingen, som själv kan ta sig till psykiatrin, ”mår för dåligt” för fysisk träning, och hälsoeffekterna är närmast mirakulösa.
-”Är detta verkligen högspecialiserad psykiatri”? undrar någon.” Det låter som något min mormor skulle säga”.
Det stämmer. Det här är inget annat än de råd som förts vidare i generationer, och som har förts vidare för att de fungerar. Det var först när vi slutade lyssna på dessa råd som vi fick ”psykisk ohälsa”. Det borde inte vara specialistpsykiatri, men blir det.
Finansministern öppnar upp om sin adhd-diagnos | SVT Nyheter https://share.google/L00tb0vXCOPInHpaW
Nä.
Finansminister Svantesson har inte ADHD!
Hon kanske blir lite mer fokuserad när hon äter Amfetaminliknande läkemedel, men hon har inte ADHD.
Hon har säkert gjort något impulsivt ibland, hon kanske inte är koncentrerad 24 timmar per dygn- precis som resten av mänskligheten.
Hon har inte ADHD.
Hon är en utmärkt illustration över psykiatrins bristande integritet. Vi borde inte ställa diagnoser för att människor tjatar sig till det eller betalar för det.
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Den ansvarsbefriande kommunikationen
Det finns ett antal meningar som återkommer gång på gång och som med hög sannolikhet kan diagnostisera en personlighetsstörning.
Nu gäller det att läsa meningarna rätt. Det är helt vanliga meningar som vi alla kan slänga ur oss vid något tillfälle. Det är däremot anmärkningsvärt när en person använder samma typ av kommunikation som en huvudsaklig strategi. Det är också helt inadekvat när denna typ av kommunikation sker regelmässigt i samtal med vårdpersonal.
Kommunikationen handlar om att lägga över ansvaret på den vi pratar med eller åtminstone undvika att ta på oss ansvaret själva.
Och vi själva vet med oss om att vi ofta använder denna typ av kommunikation i privatlivet och mot våra närstående så bör vi sluta med det.
- Jag ska anmäla dig
- Det var ditt fel
- Jag vet inte
- Ingen bryr sig om vad jag tycker
- Passa dig
- Det ska väl du veta du som är läkare
- Du är den enda som förstår mig
- Jag har bara berättat en liten del av min historia…
- Jag är så dum, och ful och misslyckad
- Du är inte bara duktig, du är ju snygg också
- Jag vill inte leva längre
- Jag får ingen hjälp av psykiatrin
- Jag har mäktiga vänner
- Du har skrivit fel i min journal
- Är det bara för att jag är — *valfri minoritetsgrupp?
- Det var inte mitt fel
- Måste man skada sig själv för att få hjälp?
- Min — * valfri närstående — tyckte jag skulle säga det här
- Jag kräver — *valfri insats
- Jag kan inte hjälpa det, det är min diagnos
Det finns annan typ av kommunikation som också går in under den ansvarsbefriande kommunikationen. Att ljuga är vanligtvis ansvarsbefriande. Att inte säga någonting, så kallad ”silent treatment”, är ett utmärkt sätt att ansvarsbefria sig själv.
Att antyda nedstämdhet och risk för det egna livet är utmärkt kommunikation för att få andra att reagera och agera. ”Jag har mörka tankar”, ”jag har sparat läkemedel hemma”, ”jag vet inte om jag lever till dess”. Och på den direkta frågan om läkaren behöver oroa sig för patienten blir svaret oftast: ”jag vet inte hur jag reagerar när impulserna kommer över mig”. Inga tydliga budskap – bara antydningar som gör åhöraren orolig.
I en parrelation kan återkommande uttalanden om som: ”Varför påminde du mig inte?” eller det kraftfulla: ”Du älskar mig inte längre”, vara effektiva sätt att lägga över skuld och initiativ på den andre. Vi behöver inte kalla det för psykisk misshandel (jag tycker det uttrycket ska sparas tills det finns hot om våld i relationen) men all form av återkommande kritiska utsagor mot partnern är ansvarsbefriande kommunikation.
Kommunikation via ombud är också ett tydligt tecken på personlighetsstörning. Det rör patienter som har förmågan att tala själva men som skickar budskapen via närstående eller vårdpersonal. När patienten är inom slutenvården ringer någon närstående upp med jämna mellanrum och framför patientens önskemål eller missnöje. Det kan också vara en tidigare behandlare som kontaktar avdelningen för att förklara vad patienten behöver.
Låt mig lägga in en brasklapp i detta. Att använda ovanstående meningar som kommunikationsstrategi är personlighetsstört, men meningarna kan också användas för att svara upp mot den person som beter sig personlighetsstört.
Om jag upplever att någon använder dessa meningar eller strategier så måste jag börja med att gå till mig själv och fråga: är det egentligen jag som beter mig stört som gör att personen kommunicerar så här?
När dessa meningar ofta används i en parrelation så vet vi, med hög sannolikhet, att minst en av personerna är personlighetsstörd. Kanske båda – men minst en.
Jag är tveksam till att läkemedelsbolag betalar läkare för att göra reklam för deras preparat
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Moderna destruktiva strategier
Offerrollen är ett vanligt beteende för att hålla sig kvar i en ansvarsbefriad livssituation. Det finns naturligtvis människor som råkar mycket illa ut och mår dåligt med förändrade beteenden och nedsatt autonomi. Vi bör ha all sympati med dessa människor och de behöver initialt ofta stöd från närstående och kanske från samhället. Att fastna i, eller utnyttja sin offersituation riskerar att utmynna i ett personlighetsstört beteende. Vården bör på alla sätt hjälpa patienten att lämna sin offerroll. Det är det som är vårdens uppdrag – inte att långsiktigt ägna sig åt ett destruktivt omhändertagande.
Kränkthet är ett annat, modernt, beteende för att placera sig i en ansvarsbefriad situation. Lättkränkthet har, inom psykiatrin, länge ansetts vara ett drag av personlighetsstörning innan det i en massmedial värld närmast blev en dygd. Kränkthet är en undergrupp till offerroll, och det finns naturligtvis äkta kränkningar, liksom det finns offer. Att ha som genomgripande strategi i livet att bli kränkt, är ett tecken på personlighetsstörning.
Vi är mitt inne i den neuropsykiatriska diagnosvågen då psykiatriska patienters låga funktion ska förklaras med neuropsykiatri. En del av detta är bra. De neuropsykiatriska kriterierna är i stort sett de samma som personlighetens temperament. Det innebär dock att den person som har en neuropsykiatrisk diagnos, och som regelmässigt skyller egna misslyckanden på sin diagnos eller omvärlden, bör istället ha en personlighetsstörningsdiagnos (det är inte jag som tycker det – det är diagnosmanualerna).
När jag skyller på läraren för att jag misslyckas på prov, när jag skyller på något min partner har sagt för länge sedan och som fortfarande gör mig ledsen, när jag skyller på min ADHD för att jag dricker alkohol, när jag skyller på polisen för att de är bryska när jag gör våldsamt motstånd, när jag skyller på min bipolaritet för att jag är otrogen, när jag skyller på chefen för att mitt arbete är oengagerande, när jag skyller min egen brist på framgång på dolda strukturer i samhället, när jag skyller på att socialtjänsten är snåla för att jag inte får de pengar jag vill ha… Då bör jag istället fundera om jag själv har gjort mitt bästa. Och om jag har som en genomgående strategi i livet att alltid skylla på omständigheterna eller omgivningen – då uppfyller jag troligen kriterierna för personlighetsstörning.
Jag menar att jag med detta resonemang kan påvisa att kardinalsymtomet vid personlighetsstörning är ett genomgående mönster av överläggande av ansvar. Någon påläst diagnostiker kanske menar att det går att uppfylla kriterierna för dessa störningar utan de kriterier som är ansvarsöverläggande. Det är visserligen sant i teorin, men i verkligheten söker inte de vård som inte använder ansvarsöverläggande.
Forskare kritiserar myndighetens syn på sjukfrånvaron – ”Könsbalansen måste vägas in” | Tidningen Näringslivet https://share.google/IAi1WC4HHnW4QeEer
Oj. En forskare som talar emot narrativet.
Han antyder att det finns skillnader mellan kvinnor och män.
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

PERSONLIGHETSSTÖRNING I DIAGNOSMANUALERNA
Jag har diskuterat temperamentsdrag och karaktärsmognad i tidigare kapitel och förklarat en teori om vad som är personlighetsstörning. I diagnosmanualerna (DSM 5 och ICD 10) finns en mer klinisk uppräkning av olika identifierade personlighetsstörningar. Det som noteras är alltså gemensamma mönster av temperamentsdrag och destruktiva strategier som ofta följs åt.
Personlighetsstörningar delas ofta upp i kluster A, B och C. A är enstöringarna. B är de impulsiva. C är de ångestdrivna.
ICD 11 ändrar beskrivningen av Personlighetsstörningar och döper om dem till Personlighetssyndrom. Den huvudsakliga orsaken till namnbytet är att diagnosen ska vara mindre stigmatiserande. ICD 11 vill även införa symtomgradering, och även om jag kan förstå tanken med det så gör det livet onödigt krångligt för diagnossättaren och patienten. Det innebär att utredaren ska betygsätta hur stor funktionsnedsättning de olika temperamentsdragen ger patienten. Neuropsykologer ger idag symtomgradering vid Autism och ADHD och misslyckas regelmässigt med den uppgiften. Att lära sig om personlighetsstörningar är svårt nog. Att försöka nivåbestämma störningen (eller syndromet) är inte görbart och kommer att sluta i ett cirkelresonemang. (Q: Varför klarar inte patienten sitt liv? A: För att den har ett svårt personlighetssyndrom! Q: Hur vet vi att patienten har ett svårt personlighetssyndrom? A: För att den inte klarar livet!)
Kluster A – Ensamvargarna bland personlighetsstörningar
Paranoid Personlighetsstörning
Jag tror att det sker en stor underdiagnostik för denna störning. Patienten själv berättar nämligen inte en objektiv anamnes, utan beskriver hur den har blivit utsatt av en grym och okänslig omvärld, eftersom det är så den upplever livet. Vanligtvis blir diagnosen istället anpassningsstörning eller depression. För den som lever i en relation med den som har paranoid personlighetsstörning blir livet konfliktfyllt med anklagelser, gräl och att tvingas be om ursäkt.
Den paranoide skyller misslyckanden på omvärlden och anklagar ofta människor omkring sig för att kränka dennes rättigheter. Effekten blir att omvärlden initialt kan ömma för en människa som råkat så illa ut (för det är så personen beskriver sitt liv) och senare i relationen se sig tvingade att be om ursäkt för att patienten fortsätter ange hur illa bemött den känner sig. Sjukdomsvinsten är stark då patienten inte behöver förändra sig själv, utan överlåter till omvärlden att ta hand om den, be om ursäkt och ödmjuka sig.
Schizoid Personlighetsstörning
Det är tveksamt att kalla Schizoid personlighetsstörning för en personlighetsstörning i modern tid. Det finns i princip inga människor som uppfyller kriterier för denna störning där inte Autismspektrumtillstånd är en lika passande diagnos. Schizoid personlighetsstörning bör alltså ses som en neuropsykiatrisk åkomma. Det finns inte några direkta kriterier beskrivna som anger hur den schizoide lägger över sitt ansvar på ett aktivt sätt.
Den schizoide lever helst sitt liv ensam och har väldigt få (om några) nära vänner eller relationer och önskar heller inte ha några sådana relationer.
Schizotyp Personlighetsstörning
Det är även tveksamt om Schizotyp störning ska ses som en personlighetsstörning. DSM 5 gör det. ICD 10 gör det inte. Där kodas diagnosen som ett prepsykotiskt eller gränspsykotiskt tillstånd och det betonas individernas närhet till att drabbas av psykotiska symtom.
Liksom de Schizoida personerna ägnar sig de Schizotypa åt frånskildhet från andra och en tendens till socialt tillbakadragande, vilket leder till att den begränsade omgivningen och ett omhändertagande samhälle söker upp och försöker hjälpa individen.
Den schizotypa kan upplevas som flummig, hippie-liknande, udda med en tro på klärvoajans, naturens själ, kristallhealing, andevärlden, telepati eller andra mystiska föreställningar
Kluster B – De impulsiva och temperamentsfyllda personligheterna
Antisocial Personlighetsstörning
Den antisociale lägger allt ansvar utanför den egna personen, och det är ofta tveksamt om den över huvud taget förstår begreppet ansvar. Den antisociale ljuger, charmar, hotar och manipulerar sin omgivning, för att få sin vilja igenom eller ibland bara för att roa sig.
Emotionellt instabil Personlighetsstörning
Den Emotionellt instabile åker en känslomässig bergodalbana och får därigenom stora svårigheter att hantera sitt liv och sin vardag. Det är svårt att planera sitt liv för den som inte vet vilket mående den kommer att ha nästa dag, eller nästa timme. Det är svårt att hantera sina relationer när de egna känslorna pendlar mellan kärlek och hat. Det kan vara svårt att lära sig att ta ansvar för sitt liv i dessa lägen.
Det kanske mest effektiva sättet att undvika egenansvar i en modern vård (där IVO sköter tillsynen) är att skada sig själv och signalera livsleda. Det får omedelbart positiva konsekvenser med uppmärksamhet och olika hjälpinsatser från närstående och vårdapparat.
Histrionisk Personlighetsstörning
Det är sällan nu för tiden som denna diagnos ställs. Istället används diagnosen Emotionellt instabil personlighetsstörning, och det finns helt klart likheter mellan diagnoserna, men det finns de kriterier som särskiljer den histrioniska personen. Detta rör framför allt drivet att skapa drama kring den egna personen, men även tendensen att tolka in romantik och sexualitet i alldagliga relationer. Histrioniska personer är ofta populära inom vissa typer av realityserier, framför allt sådana som har drama och sex som tema.
Detta kan vara användbara sätt att komma ifrån ansvar, att charma eller förföra sig ur situationer, eller att skapa dramatik för att byta ämne.
Narcissistisk Personlighetsstörning
På många sätt passar narcissisten in i kluster A. Emotionellt är den en ensamvarg, som ser sig som en alfa-människa. Bättre än andra och menar sig ha förtjänat beundran och särbehandling från sin omgivning. Det finns också likheter med autismspektrumtillstånd, där narcissistens särintresse är den egna personen.
Det finns en stark framgångsfaktor hos personerna. En person som ser sig som, och framställer sig som, självsäker, kunnig och ofelbar har uppenbara karriärfördelar och även lättare att hitta en partner. De flesta människor tänker att: om någon är så självsäker så måste den ju vara väldigt duktig. En begåvad narcissist tar sig ofta till en ledarställning och behöver sällan vård så länge den är i arbetsför ålder.
När narcissisten råkar ut för kraftiga bakslag kommer symtomen fram och reaktionen blir antingen en stark ynklighet där självcentreringen blir till djup självömkan, eller så blir narcissisten hatisk och hämndlysten – och ofta väldigt obehaglig att ha att göra med.
Narcissistens strategi att slippa egenansvar handlar om att trycka ner och utnyttja sin omgivning, och att hämndlystet och empatilöst hacka ner på den som står i vägen för de egna önskemålen. De så kallade härskartaktikerna är en god sammanfattning för narcissistens strategier.
Den narcissist som reagerar med hjälplöshet påminner initialt om en osjälvständig personlighet som kräver tröst och omhändertagande för att stå ut med sin situation.
Kluster C – De ångestdrivna personligheterna
Osjälvständig Personlighetsstörning
Hos den osjälvständige finns det inget särskilt uttalat beteende som leder till vinsten att någon annan tar ansvar. Hela diagnosen beskriver däremot just detta. Den osjälvständige klarar inte ensamhet och klarar inte vardagliga beslut och det är just detta som är kriterierna. Alla relationer, inklusive terapeutiska relationer, blir för den osjälvständige en människa att vända sig till och överlåta beslut till. Psykoterapi är kontraindicerat och hjälpen är istället att hitta en beslutsför och beskyddande partner, snälla vänner och en trygg chef. I brist på detta brukar boendestöd få axla den trygga rollen.
Den osjälvständige söker vård när den är ensamstående, men brukar ”tillfriskna” när den hittar en ny partner.
Ängslig/Fobisk Personlighetsstörning
Liksom Schizoid personlighetsstörning är jag tveksam till om den Fobiska personligheten bör ses som en personlighetsstörning eller om det snarast rör sig om en medfödd oro (att likställa med ett neuropsykiatriskt tillstånd). Temperamentet Neurotisism har en stark genetisk bas och är förknippat med ökad risk för psykiatrisk sjuklighet. Generaliserat ångestsyndrom (GAD) är inte möjligt att skilja från Fobisk personlighet och gränsdragningen får vara om patienten har haft sin ångestläggning hela livet eller om det går att ange en debut efter tonåren. Läkemedel och psykoterapier kan ha en lindrande effekt. Om effekten är botande bör vi överväga annan diagnos än personlighetsstörning.
Den ängsliga personlighetsstörningen går ofta, men inte alltid, hand i hand med den osjälvständiga, och letar då efter en stödperson (partner, chef, kompis…) som kan fatta beslut och ta ansvar.
Att nedvärdera sig själv i tal (”jag är så dum och ful och misslyckad…”) är ofta effektivt för att slippa omvärldens kritik eller krav.
Tvångsmässig Personlighetsstörning
Liksom de schizoida och de schizotypa personligheterna så undviker de tvångsmässiga helst sociala kontakter. De fastnar i att skapa teoretisk ordning som de sedan inte hinner utföra i praktiken. Listor, regler och kontroller tar upp så mycket tid att det till slut blir på bekostnad av att verkställa listorna och reglerna. Inte sällan slutar de tvångsmässiga personerna som ensamvargar då de inte är nöjda med omvärldens sätt att utföra arbetsuppgifter.
Den tvångsmässige kommer på arbetsstrukturer som andra ska utföra, och skyller felen på den som inte följt de listor och regler som finns.
För att sammanfatta så använder antisociala, narcissistiska och paranoida störningar hot om repressalier som huvudsaklig strategi. Osjälvständiga, fobiska och emotionellt instabila signalerar hjälplöshet, histrioniska utlovar belöningar och slutligen schizoida, schizotypa och tvångsmässiga undviker sociala kontakter för att inte ta ansvar. Återigen är det sällan medvetna val för att undvika ansvar och det bör vanligtvis inte betraktas som manipulation, men undvikandet av ansvar gör att det blir svårt att växa som människa, uppnå karaktärsmognad och autonomi.
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Den anpassningsbara intelligensnivån
Det finns en intressant uppgift som utgår från normalbegåvade människor i mitten av nittiotalet, det vill säga människor med en IQ på 100. Om dessa utförde en intelligenstest från artonhundratalet så skulle den visa att de hade en IQ på 130. Vi kan alltså säga att intelligensnivån har stigit med 30 enheter på drygt 100 år.
Det finns en annan uppgift som säger att: efter mitten av nittiotalet så sjunker intelligensnivån med 0,23 enheter per år. Det låter inte så mycket men på 30 år innebär det ändå 7 enheter. En normalbegåvad person i 2025 i Skandinavien (där testerna har utförts) skulle alltså har fått en IQ på 93 om den gjorde en test från mitten av nittiotalet.
Vi kan förutsätta att intelligens fungerar som muskulaturen i kroppen. Om den får rätt näring och tränas regelbundet så har den chans att utvecklas i en positiv riktning. Om det får sämre näring och inte tränas så kommer intelligensen att avvecklas. Som jag ser det finns det all anledning att fundera över befolkningens kostvanor och användande av internet, sociala medier och AI om vi vill ha en intelligent befolkning.
Jag har gjort en annan iakttagelse i det kliniska arbetet som är ännu dystrare. Jag kan inte säga att jag har tillräckligt stort material för att vara säker på min sak. Det jag har noterat är hos kvinnor som lever i relationer där de utsätts för misshandel. När jag har talat med dessa kvinnor har jag funderat över deras begåvningsnivå. De har använt språkbruk och gester som talar för en låg intelligens. När jag har gått igenom deras barndomsanamnes så finns det däremot ingenting som talar för en låg intelligens. De har haft goda skolresultat och goda sociala färdigheter. Min tolkning av problematiken har varit att de har levt i relationer där den egna intelligensen har varit ett hinder för dem och att egna idéer har riskerat att utmynna i bestraffningar från en terroriserande partner. Min slutsats har varit att: den destruktiva relationen, förutom alla andra skador, även har lett fram till en sänkt intelligenskvot.
Barn som lever under torftiga uppväxtmiljöer, innehållande våld och övergrepp, utvecklar neuropsykiatriska symtom i form av impulsivitet, koncentrationssvårigheter, inlärningssvårigheter och svårigheter i sociala sammanhang. Förr i tiden uppmärksammades dessa barn för att de levde i utsatta miljöer. I den neuropsykiatriska eran har vården istället valt att bortse från uppväxtmiljöerna och ställa neuropsykiatriska diagnoser på barnen.