dralbinsson

Det närmar sig.

Tydligen är boken tryckt och en låda packad och på väg hem till mig. Den lär anlända nästa vecka…

Jag lät ChatGPT skriva en recension av boken, för att få lite feedback. Jag har ju bollat ideer med ChatGPT under processen och bett den kontrollera logiken i mina resonemang.

ChatGPT hade inte mycket att säga om logiken, men föreslog ofta att jag skulle uttrycka mig mer diplomatiskt (och erbjöd sig ofta att skriva om stycken i en mer lättsmält ton)

Jag tackade vänligt men tänkte att det kan vara kul att läsa en text av en människa – med alla fel och brister det innebär.

Nu är ju ChatGPT vänligt inställd så recenssionen är positiv – men ändå intressant:

Recension: Fribiljetten av Anders Albinsson

(En idéanalys av en psykiatrikers uppgörelse med sitt eget fält)

När psykiatern Anders Albinsson publicerar Fribiljetten är det inte ett försök att starta ett nytt samtal, utan att avsluta ett gammalt. Han beskriver själv boken som en summering av vad ett yrkesliv i psykiatrins gränsmarker har lärt honom – och framför allt vad psykiatrin inte längre tycks vilja lära sig.

Resultatet är en bok som trots sin milda framtoning blir en intellektuell brandfackla. Den är både bekännelse, uppgörelse och handledning, men framför allt en uppmaning till att tänka. Inte tycka, inte tro – utan tänka.


—

Autonomi som psykiatrins mål

Bokens centrala idé är både enkel och radikal: psykiatrins enda legitima mål är att öka patientens autonomi. All vård som inte leder till ökat självbestämmande är, i förlängningen, skadlig.
Detta blir den röda tråden genom hela verket. Albinsson beskriver psykiatrin som ett system som ofta – i sin iver att skydda, lindra och kontrollera – råkar sänka den förmåga till självbestämmande som den borde stärka.

I hans resonemang blir autonomi inte bara en etisk princip, utan ett mätbart kliniskt utfall. En behandling som gör patienten mer beroende av vården har inte lyckats, oavsett symtomlindring.
På så vis vänder han upp och ner på den gängse nyttoprincipen i vårdlogiken: det viktiga är inte att patienten mår bättre, utan att patienten blir friare.


—

Kognitiv dissonans som kliniskt hinder

En återkommande tanke i boken är vikten av att motstå den reflexmässiga impulsen att avfärda det som utmanar ens föreställningar.
Albinsson formulerar det så här: ”Om vi hör ett resonemang som strider mot vår förutfattade mening, bör vi inte kräva bevis från den som uttalar resonemanget, utan själva söka bevis för vår egen uppfattning. Och om vi inte hittar dem – fråga varför de saknas.”

Det är en tanke som borde stå över varje handledarstol i vården. Han visar hur kognitiv dissonans inte bara är ett psykologiskt fenomen, utan ett systemfel i psykiatrin: en ovilja att pröva det bekanta och en övertro på det egna språket.


—

Mellan polemik och självrannsakan

Stilistiskt växlar boken mellan saklig analys och personligt vittnesmål. Albinsson skriver med precision, ibland med en torr sarkasm som lika ofta träffar honom själv som systemet.
När han berättar om sitt yrkesliv – från AT-läkare med personsökare till överläkare med ansvar för destruktiva patienter – blir tonen avskalad, aldrig sentimental.

Han använder humor som pedagogik, inte som skydd. I ett av de mest citerbara styckena beskriver han psykiatrin som en butik:

> ”Om man går till godisaffären tror expediten att man vill köpa godis. Går man till psykiatributiken får man diagnoser, terapi och mediciner. Behöver man något annat, finns det inte i sortimentet.”



Det är ett exempel på bokens stil: den väcker skratt innan den slår till med eftertanke.


—

Tematisk bredd – från klinik till existens

Det som skiljer Fribiljetten från de flesta yrkesreflektioner inom psykiatrin är dess existentiella räckvidd.
Författaren rör sig obehindrat från frågan om suicidriskbedömningens logiska omöjlighet – ett tema han analyserar med kirurgisk precision – till reflektioner om religion, mening och mänskligt lidande.

Han beskriver psykiatrin som ett komplext system, men suicidologin som ett kaotiskt: inte slumpmässigt, men oförutsägbart. Därmed blir det oetiskt, menar han, att behandla suicid som en förutsägbar riskfaktor i kliniskt arbete.
Det är ett av bokens mest kontroversiella ställningstaganden – och samtidigt ett av de mest intellektuellt hederliga.

I de senare kapitlen breddas perspektivet. Han reflekterar över värden som tacksamhet, förlåtelse, heder och lojalitet – begrepp som sällan nämns i vetenskapliga sammanhang men som, enligt honom, är grundvillkor för autonomi.
Där når boken sin mest humanistiska ton: psykiatrin kan lindra sjukdom, men inte lösa mänskligt lidande. Lidandet är inte ett fel i systemet, utan en del av att vara människa.


—

Mottagande och motstånd

Hur kommer Fribiljetten att tas emot?
För den som delar författarens yrkeserfarenheter blir den en befrielse. Många kommer att känna igen frustrationen över byråkratiserad vård, överdiagnostik och en kultur där symtom premieras framför ansvar.

För akademiska företrädare kommer den sannolikt att uppfattas som kättersk. Albinsson ifrågasätter hela strukturer – från evidensbegreppet till psykiatrins etiska grund – och gör det utan den språkliga försiktighet som brukar dölja systemkritik.

För patienter och närstående erbjuder boken något ovanligt: respekt utan romantisering. Han beskriver psykiskt lidande utan att förneka ansvar, och psykiatrin utan att förneka dess brister.

Men den verkliga styrkan ligger kanske inte i mottagandet alls, utan i bokens funktion som katalysator. Den kommer inte att vinna debatter, men den kan göra människor mer tänkande. Och i Albinssons universum är det den högsta formen av framgång.


—

Ett etiskt projekt

Fribiljetten är i grunden inte ett debattinlägg utan ett etiskt projekt. Den ställer inte frågan hur vi ska rädda fler patienter, utan hur vi kan respektera fler människor.

Författaren beskriver inte psykiatrin som ond eller god, utan som en nödvändig men farlig institution – farlig när den glömmer sitt syfte.
Hans återkommande påminnelse, som också kunde stå som bokens motto, är enkel:

> ”Vi behandlar inte en diagnos. Vi behandlar för ökad autonomi.”



Det är inte en slogan, utan en världsbild.
Om boken läses med öppet sinne blir den inte en uppgörelse med psykiatrin – utan ett försök att återge den mening.

Lokaltidningen Smålandsposten rapporterar om region Kronobergs bonussystem.

Det är från min tidigare avdelning, den allmänpsykiatriska avdelningen i Växjö, där jag var läkare i något decennium. (Numera arbetar jag i öppenvården).

Regionen har beslutat om en ”lojalitetsbonus”, en engångssumma för att  visa uppskattning för insatser som lett till ett oberoende av hyrsköterskor.

På läkarsidan är vi hyroberoende sedan flera år, och nu har det även lyckats när det gäller sjuksköterskor.

Hyrpersonal ger sämre vård till högre kostnad och regionen har sparat miljoner på lojala sjuksköterskors insatser.

Man har således erbjudit en bonus till sjuksköterskor som jobbat länge och som arbetar utanför kontorstid, det vill säga kvällar och helger.

Bland de mest lojala sjuksköterskorna i psykiatrin är just de som arbetar på allmänpsykiatriska avdelningen med längst tjänstgöringstid, flest timmar helg- och kvällsarbete, samt högst flexibilitet att täcka upp på avdelningar där det fattas sköterskor.

Fast de blev utan bonus…

Regionledningen lyckades hitta kriterier för sitt bonussystem som belönade de flesta andra, men inte någon på allmänpsykiatrin. Det viktiga var inte hur många helgtimmar de arbetade utan att det skedde med rätt frekvens, dvs var tredje vecka.

Det blev ingen bonus. Det blev en förolämpning!

I ett sådant läge är det dags för regionledningen att backa, be om ursäkt för att man tänkt fel, och ändra kriterierna. Regionen har sparat en rejäl summa på hyroberoende och kan slå sig för bröstet – tack vare personalen

Det är nu dags att vara ödmjuk och öppna plånboken!

Den gågna veckan har jag träffat många patienter med neuropsykiatrisk diagnos. Jag har läst igenom mer än 30 neuropsykiatriska utredningar, och med få undantag kan jag konstatera:

De är av usel kvalitet!

Jag visste sedan tidigare att utredningar har ett tveksamt värde när det gäller diagnostik. Men jag blev ändå chockad över det pinsamt dåliga hantverket.

Det kanske var mängden utredningar som var överraskande. Det var nedslående att läsa utredning efter utredning som inte håller måttet.

1. Det var uppenbart att utredningarna oftast var beställningsjobb. Diagnosen var bestämd på förhand.
2. Den tillhörande IQ-testen var ytterligt luddigt presenterad. I flera fall kunde inte ens jag gissa mig till begåvningsnivån, trots att jag läst många utredningar
3. Även om IQ var påtagligt låg så redovisades inte det. Vid några utredningar hade IQ mörkats för att istället kunna ställa ADHD-diagnos
4. Bristande, och ibland miserabla, uppväxtmiljöer ignorerades helt i de diagnostiska resonemangen. Trots kunskap om att psykosocial misär kan leda till neuropsykiatriska symtom fanns det sällan resonemang om detta. ADHD-diagnosen ställdes iallafall
5. Vid ett fåtal utredningar hade man passat på att lägga till en Autism-diagnos utan särskilda symtom. Troligen som en vänlig gest för att ge patienten möjlighet till LSS-insatser om det skulle behövas i framtiden
6. Personlighetsdrag och psykiatriska symtom tolkades alltid vara orsakade av en underliggandeADHD (nu var det visserligen ett selekterat material jag tittade på)
7. Funktionsnivån var sällan ellet aldrig specificerad utan uttrycktes bara i allmänna termer. Det gick inte att utläsa vad patienten egentligen hade haft problem med i livet
8. Utredningarna gav ingen ledtråd till om behandling med centealstimulantia var indicerat – den viktigaste orsaken till att göra en utredning

Samtidigt kan jag inte säga att det INTE rör sig om ADHD, och jag kan inte säga om centralstimulantia kommer att höja funktionsnivån. Centralstimulantia kan ju höja funktionsnivån kortsiktigt hos alla människor – med eller utan diagnos

Jag har suttit på kvällarna och filosoferat över vad ADHD egentligen är och blir inte klokare.

ADHD är en symtomsammanfattning som alla människor kan få om de köar tillräckligt länge eller har råd att betala en privat utredare – en sammanfattning som ger tillgång till läkemedel som liknar amfetamin.

Jag säger inte att centralstimulantia är ett onödigt läkemedel. Jag har mött många patienter som har haft nytta av det (och patienter där behandlingen varit ett totalt misslyckande)

Jag säger inte heller att alla utredningar är dåliga. Jag har sett utredningar som är väldigt seriösa och verkligen kunnat styra behandlingen till något patienten har nytta av.

Men om tillräckligt många utredningar är usla så kan vi inte lita på några utredningar – och det är där vi befinner oss idag

Det finns få saker som gör mig så upprörd som våld mot svagare. Kvinnor, barn eller gamla och sjuka.

Jag är övertygad om att samhället skulle kunna göra mer för att skydda dessa grupper – framför allt lagförändringar. Det handlar inte om attitydförändringar.

Men helt plötsligt ska psykiatrin kopplas in i detta:

Psykiatrin ska stoppa fler farliga personer https://www.svd.se/a/rrE85m/psykiatrin-ska-stoppa-fler-farliga-individer?utm_source=androidapp&utm_medium=share

Regeringen föreslår att Socialstyrelsen och Ivo ska komma på ett sätt att göra farlighetsbedömningar för att minska våld mot kvinnor.

Det tycks inte finnas något slut på dumheterna! Det går inte att göra någon sådan farlighetsbedömning och det finns ingen psykiatrisk insats som minskar risken för våld mot kvinnor.

Straff fungerar! Inlåsning fungerar! Minskat användande av alkohol och droger fungerar! Att höja statusen hos de poliser som utreder fungerar (vilket händer om straffen skärps ordentligt)

Att satsa på en fantasi som innebär att psykiatrin ska förutspå framtiden och läsa tankar fungerar inte.

Vi har testat – och misslyckats, med den strategin

Vi har känt till ångest länge. I romarriket kände människorna till ångest. Ordet ångest kommer från latin och beskriver trängseln som vi upplever i bröstet när ångesten plågar oss.

När vi har ångest så har vi svårt att frigöra tankarna och koncentrera oss på annat. Särskilt om vi har ångest i längre perioder. Vi kan inte tänka på något annat än vårt illabefinnande, och vi sover sämre för att vi ligger och grubblar. Och sömnbristen leder till ännu större svårigheter att koncentrera oss.

Ångest leder till koncentrationssvårigheter.

Men sen kom en ny teori. Kanske var det koncentrationssvårigheterna som kom först? Och när vi hade svårt att koncentrera oss så började vi misslyckas med sådant som omvärlden förväntade sig. Och när vi misslyckades så fick vi ångest för vi oroade oss för att misslyckas igen.

Teorin blev istället att det var koncentrationssvårigheterna som ledde till ångest.

Båda teorierna stämmer. Ångest leder till koncentrationssvårigheter som i sin tur leder till ångest.

Så har då patienten en ångestproblematik som ger symtom av ADD/ADHD, eller har patienten en ADD/ADHD-problematik som ger symtom i form av ångest?

Det är det människor tror att den neuropsykiatriska utredningen ska svara på – men det är inte det som händer. Utredningspsykologerna ser inte ångest som en orsak utan enbart ett symtom. Förklaringen vid utredningar blir nästan alltid en neuropsykiatrisk orsak till ångest.

Det finns ingen vetenskap vi kan luta oss mot. Det är bara en fråga om narrativ, perspektiv, ideologi och tyvärr även ekonomi. Och för tillfället är narrativet att neuropsykiatri orsakar ångest.

Och allting krånglas till av att amfetaminliknande läkemedel har en ångestlindrande effekt i många fall, så även när vi medicinerar med centralstimulantia så får vi inget svar på orsaken till patientens symtom.

Mitt arbete går ut på att ta reda på om hönan eller ägget kom först – och det går inte! Det finns inget svar på den frågan.

Psilocybin, C₁₂H₁₆N₂HPO₄, är ett aktivt ämne i psykedeliska svampar som tillhör gruppen tryptaminer. Upplevelsen från psilocybin sägs till stor del likna ett LSD-rus, största skillnaden är att det är kortare, omkring sex timmar.

Psilocybin är ett kommande läkemedel som har fått mytiskt skimmer för att ursprungsbefolkning i olika delar världen har använt det rekreativt och i religiösa ceremonier.

Enstaka fallbeskrivningar har kommit om människor som beskriver bot från svår psykisk ohälsa efter att ha använt drogen.

Psilocybin liknar LSD, inte bara som kemisk substans och effekt utan öven när det gäller mytbildningen om de läkande utomvärdsliga upplevelser som brukaren får.

LSD blev impopulärt på 70-talet för att det utlöste psykoser, men så många har inte använt psilocybin ännu, så att det har hunnit få dåligt rykte.

Nu forskas det i hopp om att detta kan vara nästa ultimata bot, och därmed bli en kassako för något läkemedelsbolag.

Preliminära resultat har varit positiva och det växer fram ett narrativ som för att förbereda sjukvården på behovet av substansen.

Kriterierna för PTSD utvidgas så att fler kan få diagnosen när ICD 11 kommer. Diagnosen Komplex PTSD kommer med i ICD 11 och ingen behöver bli förvånad när psilocybin kommer att föreslås som behandling.

Låt oss fantisera att Alkohol var en ny och okänd substans, som den västerländska medicinen inte hört talas om annat än via rykten från avlägsna trakter där urbefolkningen använde drycken i olika syften.

Låt oss låtsas att ett läkemedelsbolag ville göra en första studie (en pilotstudie) på detta nya preparat för att se om det skulle gå att sälja som läkemedel

Abstract
Denna studie undersökte sambandet mellan alkoholkonsumtion och självrapporterade symtom vid ångestsyndrom. Totalt inkluderades 96 deltagare med diagnostiserad ångestproblematik i en interventionsstudie där effekter av alkoholintag utvärderades med hjälp av validerade skattningsinstrument samt kompletterande självskattningsitems avseende upplevelsen av att vara vacker, klok och charmig.

Efter interventionen uppvisade deltagarna genomgående förbättringar inom samtliga mätområden. Skattningar visade signifikant ökad självtillit, förbättrad emotionell reglering samt en markant förstärkt självbild. Deltagarna rapporterade i synnerhet en ökad känsla av social kompetens, intellektuell skärpa och personlig attraktionskraft. Dessa effekter var konsekventa över kön, ålder och grad av initial ångestproblematik.

Ett mindre antal studiedeltagare avbröt deltagandet på grund av trötthet, illamående eller svårigheter att fullfölja mätproceduren. Dessa individer exkluderades från den slutliga analysen i enlighet med studieprotokollet. Resultaten baseras således på fullföljande deltagare med komplett datamaterial.

Sammantaget visar studien tydliga och genomgående positiva effekter av alkohol på centrala psykologiska faktorer relaterade till ångestsyndrom. Våra resultat tyder på att alkohol bör vara en central behandling gällande ångesttillstånd. Ytterligare implementeringsstudier rekommenderas.

Nä.

Psilocybin är inte lösningen på psykiatriska besvär

Den första stämningsansökan om felbehandling gällande könsdysfori i USA.

En 16-årig flicka, Fox Varian, och hennes mor upplevde att de övertalades till mastektomi (amputation av brösten) av psykolog och läkare då hon sökte för könsdysfori.

Vården letade inte efter andra förklaringar till hennes tillstånd och föreslog ingen alternativ behandling, menar rätten.

Läkare och psykolog får betala 2.000.000 dollar i skadestånd.

https://feministlegal.org/us-detransitioner-wins-medical-malpractice-lawsuit-and-receives-2-million-mumsnet/

För 2,5 år sedan skrev jag:

Jag ser det som ett stort misslyckande för vården att den inte lyckades stå emot ett politiskt/ekonomiskt tryck, utan kastade sig in i experimentell massbehandling av ett tillstånd som ingen förstod sig på.

Nu blir det politiken och ekonomin som avslutar vårdexperimentet istället.

På temat Blinda hönor som finner korn, visar det sig att IVO faktiskt har hittat något att anmärka på som är värt att anmärka på:

IVO:s granskning av privat neuropsykiatrisk vård av barn visar på brister | IVO.se https://share.google/ZjPook49YgaClgk6Z

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har granskat tio privata vårdgivare som utför neuropsykiatrisk vård av barn. Brister har uppmärksammats i samtliga verksamheter. Det handlar bland annat om adhd-diagnoser som ställs utan fullständigt underlag, och att läkemedel sätts in som första eller enda insats.

Anders Q Björkman skriver ett inlägg i SvD.

Han försöker dra en logisk tråd mellan psykiatrireformen för 30 år sedan och aktuella mord som begås av psykiskt störda individer.

…men det finns ingen sådan logik.

Psykiatrins fiasko skördar många offer https://www.svd.se/a/L4AdW9/julhelgens-mord-gor-det-uppenbart-att-psykiatrireformen-ar-misslyckad?utm_source=androidapp&utm_medium=share

Det begås färre mord idag än det gjorde före psykiatrireformen. Det saknas alltså det samband – som Björkman ser – mellan psykiatrireformen och antal mord i landet.

Men det förekommer ändå mord utförda av gravt psykiskt sjuka individer, där det – åtminstone med facit i hand – borde gått att agera annorlunda.

Om jag skulle analysera problemet så tror jag att det ligger i en allt mer försiktig terminologi kombinerat med utsuddande av gränsdragningar.

De psykiatriska tillstånden ADHD, autism, ptsd, bipolär typ 2, depression har så vaga kriterier att i stort sett alla människor som har ett illabefinnande kan uppfylla dessa.

Samtidigt anses de allvarligare tillstånden psykos, schizofreni, missbruk, bipolär typ 1, melankoli, utvecklingsstörning, vara så stigmatiserande att psykiatrin väljer bort de diagnoserna.

Istället för att lägga resurser på allvarliga tillstånd, så läggs resurserna på tillstånd som inte ens räknades som diagnoser för 30 år sedan. Der gäller inte bara ekonomiska resurser utan även juridiska.

Vi har lagt enorma resurser på att normalfungerande människor ska få tillgång till amfetaminpreparat, men vill inte gärna ge en gravt psykossjuk injektionsbehandling mot dens vilja.

Vi har skapat ett regelverk för att producera allt fler neuropsykiatriska diagnoser men vill inte stifta lagar som gör att de otillräkneligt sjuka kan få adekvat vård (läs: tvångsvård).

Vi undviker diagnosen schizofreni för att den är stigmatiserande och använder istället förklaringen ”Autism med psykosgenombrott”, som ger tillgång till LSS och har högre status.

Vi har ett språkbruk som alltid menar att vi ska ”hjälpa” sjuka människor, men det man egentligen menar är att samhället ska skyddas från den sjuke.

I teorin kan vi öka resurserna till psykiatrin och bygga fler vårdplatser, men vi har ingen nytta av det (om målet är att minska våldsbrott) om inte platserna används för de sjukaste, mest otillräkneliga patienterna.

Vi måste alltså börja med att sätta målbilden, och sedan använda ett tydligt språkbruk, om vi ska ha någon nytta av eventuella satsningar på psykiatrin.

Sedan behöver vi titta på vad som är evidensbaserat möjligt (minskar inlåsning farligheten hos psykiskt sjuka?) och ändra juridiken (omformulera kriterier för tvångsvård).

Vi är inte i närheten av ett tankesätt som kan leda till Björkmans vision.

Då har jag fått se den sista versionen av boken och godkänt den för tryck.

Jag vet inte hur lång tid det tar exakt men det rör sig nog om veckor.