I podden Krimrummet beskrivs en av konsekvenserna av politisk feghet och psykiatriskt kvacksalveri.
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
GRUNDKÄNSLOR
Det här är en bild av Grundkänslorna, eller åtminstone min version av grundkänslorna. Varken Nöjd, Trygg, Stolthet och Ointresse ingår i de mer kända grundkänslorna och Missnöjd brukar kallas Ilska, men jag tycker min variant stämmer bättre överens med verkligheten och den är åtminstone mer symmetrisk.
Kom ihåg att detta är en modell och inte en absolut sanning. Modeller är till för att organisera tanken och beskriva ett perspektiv av verkligheten. Den forskning som ligger bakom grundkänslorna är mest personer som åkt runt och tittat på bebisar. Vetenskapen är inte djupare än så.
Grundkänslor är något alla människor har; i alla kulturer och genom alla tider. De ligger i den genetiska koden och kan tidigt läsas av hos barn, oftast före ett års ålder. Som jag ser det så har känslorna ett praktiskt värde för vår överlevnad.
De negativa känslorna, Rädd, Ledsen och Missnöjd, ger oss oftast ett obehag eller lidande och är vanliga orsaker till att människor söker psykiatrisk vård. Överlevnadsvärdet i de känslorna är att vi använder dem för att ta oss till de positiva känslorna. Vi letar oss mot trygghet för att slippa känna oss rädda, vi tar hand om våra närstående för att inte bli ledsna när de försvinner och vi försöker skapa ett bra liv för att inte vara missnöjda. När vi upplever de negativa känslorna så är det vanligtvis hjärnans sätt att hjälpa oss att få ett bättre liv. Precis som fysisk smärta signalerar att kroppen är i fara och att vi behöver agera för att ta oss bort från faran, så signalerar de negativa känslorna att vi behöver agera för att ta oss bort från livssituationen och göra förändringar i vårt sätt att leva. De negativa känslorna är bränslet/motivationen som ska ge oss kraften att skapa ett bättre liv.
Även om grundkänslorna är sunda och nödvändiga för oss så kommer det tillfällen när de inte längre gör nytta. Känslorna blir för starka eller vi kan inte hitta lösningen för att förändra livssituationen. Reaktionen blir ofta att vi kastas in i det som kallas för ”fight, flight or freeze” (det vill säga kamp, flykt eller fastfrysning). Det är troligt att även dessa reaktioner har haft en överlevnadsfunktion under människans utveckling, men i dagens samhälle ställer de vanligen till med lidande då vi sällan har den typen av faror mot oss, som kräver denna typ av reaktioner.
Skuld/Skam, Nyfikenhet, och mina egna tillägg: Stolthet och Ointresse, är mer avancerade grundkänslor, och syns kanske inte hos barn förrän en längre tid efter ettårsdagen. De har samma positiva effekter som de mer basala grundkänslorna. Visst är det hemskt att känna skuld efter att ha gjort bort sig, eller sårat en annan människa, men känslan är till för att vi ska undvika att göra om samma misstag i framtiden. På samma sätt har de avancerade grundkänslorna ett destruktivt läge där en människa kan fastna i tankarna. Skulden går över i Självhat, Ointresset går över i känsla av Meningslöshet. Båda känslorna är emotionella återvändsgränder. Det finns ju ingen mening att agera om allting är meningslöst och det finns ingen orsak att förändra sitt liv för den som inte förtjänar att få det bättre
Skillnaden mellan skuld och skam, som jag har fått det förklarat, är att Skuld är den egna känslan vi har då vi är medvetna om att vi har gjort fel. Skam, däremot, är känslan när omvärlden pekar ut de begångna felen. Inte sällan följs ju känslorna åt. Vi är själv medvetna om att vi har gjort orätt, samtidigt som omvärlden påpekar det.
Inom psykiatrin finns det ett visst intresse av att känna till skuld och skam – inte minst för att många patienter upplever dessa känslor. De har ett diagnostiskt värde. Den djupt deprimerade är ofta påtagligt skuldtyngd och plågar sig själv med svarta tankar om allt ont den gjort sin omgivning, inte sällan utan att den faktiskt har gjort något särskilt ont. Vid flera former av personlighetsstörning är effekten istället att skjuta skulden ifrån sig och lägga ansvaret för det egna lidandet på andra människor eller omständigheterna.
Ett sätt att skilja de två diagnoserna Antisocial personlighetsstörning och Autismspektrumtillstånd är att titta på synen på skuld och skam. Båda diagnoserna beskrivs ha nedsatt empati, det vill säga svårt att sätta sig in i hur andra människor tänker och mår. En skillnad är att den Antisociale oftast saknar skuldkänslor, har svårt att se egna fel och lätt att skylla på andra – däremot kan den känna skam och har lätt att bli kränkt och hämndlysten. Den autistiske kan tvärtom ha förmågan att känna skuld över egna begångna fel, men är inte lika intresserad av hur andra dömer den. (Detta var framför allt sant tidigare men med diagnosinflationen gällande autism kan vi inte längre ha detta som ett tydligt tecken)
Förutom i diagnostiskt syfte så har känslorna skuld och skam låg terapeutisk funktion. För att spetsa till det så menar jag att skuld och skam är ointressant i behandlingsarbetet. Vi kan inte övertyga den djupt deprimerade att den inte behöver känna skuld – vi behöver bota depressionen. Vi kan inte övertyga den antisociale att den borde känna skuld – den kommer bara att känna sig kränkt. Många patienter har behandlats i åratal för att de själva känner skuld eller för att någon annan har orsakat deras lidande utan att behandlingen har påverkat patientens mående eller funktion. Psykiatrin har inte religionens förmåga att ta bort (förlåta) skuld och vi har inte juridikens förmåga att döma den som orsakat lidande. Att kortvarigt få berätta sin livshistoria kan ha en positiv symtomlindrande effekt, men att älta skuld och skam i årslånga terapier leder sällan till framgång utan snarare till inaktivitet hos patienten. Läkemedel har ytterst lite påverkan på skuld och skam (om inte känslorna är en del av en annan psykisk sjuklighet)
Självhat är den förstärka skulden och dess mentala återvändsgränd. Självhat och bitterhet är närliggande känslor och det kanske är lättare att förstå bitterhet än att förstå självhat. Bitterheten är ett tärande gift där en begången oförrätt ältas. Bitterhet har sitt ursprung i missnöjet. Tankarna präglas av upplevda övergrepp och orättvisor och drar iväg till hat och hämndlystnad och krav på upprättelse. Oftast finns det ingen upprättelse som räcker för att tillfredsställa den bittre. Ingen ursäkt är tillräckligt ödmjuk. Inget straff är tillräckligt kännbart.
Boten på bitterheten är förlåtelsen. Tvärtom vad vi ofta tror så förlåter vi inte människor för att de ska må bättre. Vi förlåter för att vi ska slippa tyngas ner av bitterhet.
Självhatet kan vi se som bitterhet, som riktas mot den egna personen. Oftast rör det sig om inbillade tillkortakommanden som leder till hat av den egna personen. Jag tror aldrig att jag har träffat någon som hatar sig själv som faktiskt har begått någon gärning som objektivt berättigar hatet. Personlighetsfaktorer spelar givetvis in. Psykopater drabbas inte av självhat. (Om en psykopat säger att den hatar sig själv så antingen ljuger den – vilket inte är ovanligt för en psykopat – eller så är det ingen psykopat!). På samma sätt som bitterheten inte kan lindras av ursäkter eller bestraffning av förövaren, så kan självhatet inte lindras av egna framsteg eller självbestraffning. Inga gärningar är tillräckligt ädla för att minska självhatet, ingen självbestraffning uppväger de egna felen.
Skulle det fungera att förlåta sig själv, för att slippa självhat? Förmodligen ja.
Jag tror att den starkaste drivkraften bakom både bitterhet och självhat är en överdriven (och ofta missriktad) rättskänsla. Om mitt perspektiv är att avgöra vad som är rätt och fel och det är den enda måttstocken i världen så är det svårt att förlåta. Men det finns fler perspektiv än rätt och fel! Att byta inställning och fundera över funktionen löser ofta problemet. Vad leder det till att jag är bitter mot omvärlden? Vad leder det till att jag hatar mig själv?
Hur är det med meningslösheten då? Även här är psykiatrins insatser uddlösa (om inte meningslösheten har sitt ursprung i en depression). Terapeuter har mycket svårt att skapa mening i en människas liv, även om det kortsiktigt går att symtomlindra. Åratal av ältande leder snarast till en bekräftelse av meningslösheten.
De personer som jag har träffat, privat och i arbetet, och som kommit ur meningslösheten beskriver att någonting dök upp i deras liv som tillförde mening. Det vanligaste tycks vara att någon medmänniska bad om hjälp med något viktigt.
En medelålders kvinna hade blivit patient inom psykiatrin. Hon hade barn och barnbarn, upplevde djup nedstämdhet och meningslöshet i livet. Läkemedel och psykoterapi kunde inte lindra plågorna. En dag hamnade hennes son i svårigheter och behövde desperat hjälp att någon behövde passa hans barn under en längre period. Han tvekade innan han frågade sin mor om hjälp eftersom han visste att hon hade kontakt med psykiatrin, var nedstämd och knappt orkade med sig själv, men frågade henne ändå till slut eftersom situationen var desperat. Några veckor senare avslutade kvinnan kontakten med psykiatrin, med nyfunnen mening i livet. Det är meningsfullt att hjälpa sina barn. Vi mår alltid bra av att hjälpa våra barn,
Det kan tyckas paradoxalt att strunta i rätt och fel för att livet ska fungera och det är än mer paradoxalt att be någon om hjälp som knappt orkar hjälpa sig själv, och jag gissar att det är denna svåra logik som håller kvar människor mentala återvändsgränder.
En omtyckt medarbetare går i pension och rensar ur sina lådor.
Han gav mig ett gammalt tidningsurklipp som han sparat:
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Handledningen av AT-läkare
Under min tid som läkarchef 2007 blev jag uppmärksammad på kritik från de AT-läkare som tjänstgjorde på kliniken. Det var ett återkommande klagomål att de inte fick handledning. Varje AT-läkare hade en utsedd specialist som skulle träffa dem vid flera tillfällen under deras tre månaders tjänstgöring. Ibland träffades de vid något enstaka tillfälle och ibland inte alls. Psykiatriplaceringen räknades ofta som ett nödvändigt ont för AT-läkarna som hade helt andra planer för sina fortsatta karriärer.
Det var svårt att tillsätta handledare till samtliga AT läkare för det var inte en uppgift som de äldre kollegorna var engagerade i. Dessutom blev det återkommande diskussioner med varje enskild specialist om att handledningen behövde förbättras. Min lösning blev i stället att införa grupphandledning för AT läkarna och att jag träffade dem en timme per vecka för diskussioner kring olika aspekter av psykiatri. Det utvecklade sig så småningom till någon form av föreläsningar i mindre grupper där jag tog upp delar av psykiatrin som jag uppfattade att utbildningen inte hade kunnat ge. Hur hanterar jag de svåra frågorna inom psykiatri? Hur orkar jag med att få oroande budskap? Hur ska jag själv härbärgera det lidande och de berättelser jag får ta emot? Hur ska jag klara osäkerheten med att inte veta hur det går för min patient? Hur ska jag kunna sova om nätterna och tänka att jag ändå har gjort mitt bästa? Hur ska jag undvika att bli cynisk?
När jag blev specialist något år senare så fortsatte jag med denna handledning och även när vi fick fler fastanställda specialister så har jag fortsatt.
I närmare två decennier har jag handlett de utbildningsläkare som har passerat region Kronoberg.
Mitt mål med handledningen är att ge AT-läkarna ett antal modeller att luta sig emot i en så svårgripbar specialitet som psykiatrin är. Det är både roligt och spännande att flyta ut i teoretiska, filosofiska och etiska diskussioner men i slutändan så är det läkarens uppgift att fatta beslut om vilken hypotes vi ska utgå ifrån och vilka insatser patienten ska få. Handledningen har haft ett stort inslag av ett praktiskt förhållningssätt för den som arbetar med psykiatriska patienter.
Förutom att ge en mer övergripande handledning en gång i veckan så har jag även dagligen haft en klinisk handledning för utbildningsläkare på den allmänpsykiatriska mottagningen. Den handledningen har skett varje morgon innan läkarna träffar patienter på mottagningen. Vi går igenom de patienter som läkarna ska träffa och resonerar om vilka olika scenarier som kan dyka upp. Utbildningsläkare har inte fått några särskilt utvalda, ”enklare” patienter att handlägga. De har fått träffa exakt samma patienter som specialister får träffa.
Vid tillfällen har det diskuterats om jag inte borde gå igenom olika patienter och bara låta utbildningsläkare träffa ”enkla” patienter. Förutom att detta ger en sämre utbildning så finns det ett annat problem. Det går inte att utläsa i journalen om nästa möte med läkaren kommer att bli ett enkelt möte eller ett svårt möte. Istället för att filtrera ut en enklare grupp så har attityden istället varit att utbildningsläkaren alltid kan höra av sig om det uppstår problem. Det tillhör verkligen ovanligheterna att det uppstår problem.
Det har även funnits kritik att utbildningsläkare skulle ge en sämre bedömning än en specialistläkare. Kritiken har kommit inifrån psykiatrin där jag uppfattar att specialister har sett sig utmanade av att underläkare gör bedömningar. Kritiken har även kommit från primärvården som ibland får tillbaka patienter de har remitterat in med ett budskap att patienten inte kommer att följas inom psykiatrin. I dessa fall vill primärvården gärna ha en specialist som gör bedömningen. Primärvården klagar aldrig på underläkarbedömningar om det slutar med att patienten följs inom psykiatrin – de klagar bara på underläkarbedömningar om det slutar med att patienten går tillbaka till primärvården.
Förutom att ha arbetat som handledare med AT-läkare så jag även arbetat med hyrläkare på allmänpsykiatriska mottagningen. Min erfarenhet är att AT-läkarna gör bättre bedömningar än specialister som är hyrläkare. De hyrläkare som har besökt kliniken hade i normalfallet kunnat ersättas med ett enkelt dataprogram. Det patienterna oftast fått var just den diagnos som hyrläkaren råkade vara intresserad av, och alltid likartad behandling med snar uppföljning inom psykiatrin. Ofta skrevs en och annan remiss för ytterligare psykoterapi, på patientens önskemål – utan hyrläkarens bedömning.
Från primärvårdens håll och deras arbetsbelastning har ju det upplevts positivt att patienten har fortsatt följas inom psykiatrin. Från patientens perspektiv har det inte varit positivt att få läkemedel som de inte behöver, en sjukroll som är helt onödig och diagnoser som inte sällan är felaktiga.
AT-läkarna, som alltid har handledning, har gjort betydligt försiktigare bedömningar. De har avvaktat med de tunga diagnoserna. De har inlett med försiktigare behandlingar och de har bara följt upp patienter inom psykiatrin som kan misstänkas ha en specialistpsykiatrisk sjuklighet och nytta av specialistpsykiatriska insatser.
Som illustration av detta fick jag även ta emot klagomål från patienter som var missnöjda med bemötande och handläggning av mottagningsläkarna. Jag har fått ett flertal sådana klagomål på de specialister som var hyrläkare på mottagningen. Jag har fått betydligt färre klagomål från patienter som har träffat AT-läkare.
Även om AT läkarna gör bättre bedömningar och ger mer adekvata insatser en hyrläkarspecialisten så ser det inte ut så på pappret. Vid en händelseanalys skulle AT-läkaren få mer kritik än specialisten. I systemet finns det alltså inbyggt att det är titeln, inte hantverket, som är det väsentliga.
Min veckovisa handledning blev också ett mycket användbart verktyg för att införa självvald inläggning på kliniken. Eftersom AT-läkarna tjänstgjorde i första linjen på akutmottagningen, såväl dagtid som nattetid, så träffade de självdestruktiva patienter som sökte vård dygnets alla timmar. Den oro och de frågeställningar som dyker upp när någon träffar dessa patienter kunde vi diskutera under handledningen. Jag kunde också förmedla ett lugn i det korrekta att följa vårdplaner och om någonting skulle gå illa för patienten så kunde AT-läkarna alltid dokumentera att deras handledare stod bakom besluten. Det gjorde att utbildningsläkarna var tidiga med att följa vårdplaner och handlingsplaner som stod i journalen. Det gjorde också att jag fick en snabb återkoppling på de frågeställningar och de problem som handlingsplanerna ledde till under akutbesöken. Det gav mig en möjlighet att finslipa konceptet ytterligare så att det skulle bli praktiskt genomförbart.
Jag blir emellanåt nominerad för handledarpriset i Kronoberg. 2016 fick jag utmärkelsen Årets handledare. Det är jag stolt över.
Utredning vill se tillståndskrav för privata vårdgivare – Läkartidningen https://share.google/r3mUplibd3kL6qVdZ
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Egenterapi
För den läkare som vill bli specialist i psykiatri så ingår även en psykoterapiutbildning. Det är en grundläggande utbildning i att utföra psykoterapi. Efter denna går det att arbeta terapeutiskt med patienter under handledning. Den som vill ge samtalsterapi utan att behöva handledning går en tilläggsutbildning och den som vill få vara handledare behöver en tredje utbildning.
För utbildningsläkare inom psykiatri i Sverige har det varit tvingande att gå en psykoterapiutbildning.
Det är inte tvingande vilken typ av psykoterapi som läkaren ska lära sig. De två stora spåren handlar om psykodynamisk psykoterapi (PDT) eller kognitiv beteendeterapi (KBT). Det finns andra former och teoretiska modeller som kan användas vid psykoterapi.
Denna typ av utbildning är egentligen inte särskilt högt prioriterat hos de flesta utbildningsläkare.
När jag gjorde min ST tjänst 2003–2008, hade Kronoberg en egen utbildning i psykoterapi. Det var en specialvariant som hette KPT, kognitiv psykoterapi. Under denna utbildning var jag både heltidsarbetande läkare och chef för läkarenheten vilket gjorde att det var svårt att få till tiden att räcka till för psykoterapiutbildning.
Med mitt praktiska synsätt så är den kognitiva beteendeterapeutiska traditionen väldigt attraktiv. Den framhäver att patienten är en expert på sitt eget liv den framhäver att terapeut och patient är jämbördiga i terapisituationen. Den tydliggör mål för behandlingen och kan ofta uppmäta resultat. Den beteendeterapeutiska delen kan dessutom användas för patienter som har en lägre funktionsnivå och svårare att följa teoretiska resonemang.
För den som vill gå en fullständig psykoterapiutbildning så tillhör det även så kallad egenterapi. Detta tillägg är nödvändigt för den som vill läsa vidare och kunna utföra terapi på egen hand utan handledare. Tanken med egenterapin är att behandlaren ska ha arbetat igenom sina egna problem, så att dessa inte stör det framtida terapeutiska arbetet med patienter. Det finns alltid en risk i en psykoterapeutisk situation att det är behandlarens vinkling, världssyn och vårdfilosofi som styr arbetet snarare än den metoden det är tänkt att använda.
Jag erbjöds också att gå i egen terapi liksom alla andra i kursen. Kronoberg hade rationaliserat bort enskild egenterapin och denna skulle istället ske i grupper. Med mitt pressade schema hade jag inte tid för detta. Därefter har jag fått återkommande förfrågningar från de chefer jag haft om jag ändå inte borde gå i egenterapi.
Faktum är att alla chefer jag har haft sedan dess har frågat om jag inte borde gå i egenterapi.
Jag har fortfarande inte gjort det och det ser inte ut som att jag kommer att göra det. Jag inbillar mig att jag tillhör en generation som hellre reser jorden runt för att förstå mig själv än att sitta och föra ett teoretiskt resonemang med en medarbetare med likartad utbildning som jag själv.
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Godisbutiksteorin
Om jag går till godisaffären så tror expediten att jag vill köpa godis. Om jag är ute efter något annat så är jag i fel butik.
Samma sak med psykiatributiken. Där säljer vi diagnoser, terapier, läkemedel och kanske slutenvård och ECT. Är patienten i behov av något annat, så finns inte det i psykiatributiken.
Psykiatrbutiken säljer beteendeförändringar och förändrade tankebanor- och priset är följsamhet till behandling och uppoffringar.
Allt illabefinnande är inte psykisk sjuklighet. Sorg, kris, bitterhet, ensamhet, vimsighet, aggressivitet, uttråkning, dåligt självförtroende, livskriser är exempel på tillstånd som ger både nedstämdhet och oro. Men går jag till psykiatributiken så finns det ingen bot att köpa – jag kommer att få något annat, som troligen gör mer skada än nytta.
Jag tycker själv att psykiatrin borde skaffa ett större sortiment av insatser och samtidigt bli bättre på att förklara vad vi egentligen har i butiken.
Sen har jag svårt att förstå patienter som i åratal har gått till psykiatributiken för att köpa välbefinnande utan att få annat än besvikelse. Varför fortsätta gå till en godisbutik med målet att köpa verktyg och för tionde gången beklaga mig för att jag kom hem med en polkagrisklubba?
Och jag kan också frustreras över ett samhälle som kräver att sortimentet i psykiatributiken minskas till att enbart erbjuda neuropsykiatriska diagnoser.
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Läkarchef
Jag fick förmodligen jobb på psykiatrin för att läkarbristen var så stor. Jag är osäker på om jag hade blivit anställd i konkurrens med de högbegåvade och välartade unga kollegorna som söker arbete idag. Men bristen på kollegor ledde också till ett annat märkligt karriärsteg. Jag blev chef för läkargruppen i mitten av min utbildning. Jag kan inte tänka mig att klinikchefen hade någon högre förhoppning om att jag var rätt person för arbetet. Jag tror snarast det var att han hade ingen annan kandidat för jobbet. Mitt under utbildningen blev jag således chef för de specialister som hade i uppgift att handleda mig i min väg till specialist.
Läkare inom psykiatrin brukar vara en ganska speciell grupp människor har jag förstått. Ofta väldigt godhjärtade människor som vill väl och som kan vara beredda att arbeta hårt och som ställer upp för sina patienter i hög utsträckning. De är också drivna att själva få lära sig så mycket som möjligt för att bli bättre i sin profession.
Samtidigt är min erfarenhet att psykiatriker är känslomänniskor i högre utsträckning än andra kollegor. På läkarmötena gick diskussionerna höga. Ibland urartade det till gräl. Ibland föddes det konflikter och prat bakom ryggen som kunde dra ner stämningen på kliniken. Innan jag blev chef så hade ledningen kallat in konsulter till läkargruppen för att dessa skulle få gruppen att samarbeta bättre. Konsulterna lyckades faktiskt få läkargruppen att enas i en fråga. Alla kollegor tyckte att konsulterna var fullständigt meningslösa.
Det som enade läkargruppen var när det kom angrepp utifrån. Om landstingsledningen hade någon förändring de ville pressa på psykiatrin eller om massmedia skrev något ofördelaktigt eller om någon annan yrkeskår inom psykiatrin framförde kritik. I dessa fall var läkarkåren oftast mycket eniga.
Under min tid som läkarchef så kom det ett första påbud att jourschemat var tvunget att skrivas om. Läkarna gick jour på ett sätt som inte stämde överens med EU:s tankar om arbetstider. Läkarna gick ofta jour 48 timmar i rad på helgerna. Detta betydde inte att vi var vakna 48 timmar utan vi hade oftast möjlighet att sova både lördagsnatten och söndagsnatten. Ingen av läkarna var intresserad av att ändra detta för det skulle innebära att fler helger blev förstörda.
Jag lyckades göra ett jourschema som skulle passa i EU-reglerna alldeles utmärkt. Det visade sig att det var ett jättebra sätt att ena läkargruppen – mot EU-reglerna. Det blev ingen förändring av jourschemat medan jag var läkarchef.
Jag var ingen bra chef, men det händer något märkligt med oss när vi plötsligt får ansvar. Vi försöker leva upp till förväntningarna. Jag ville att det skulle gå bra för kliniken. Om det saknades jourer så tog jag på mig dem, om AT-läkarna behövde handledning så handledde jag. Jag delegerade inget arbete – jag gjorde det själv. Det är en dålig strategi för en chef och ett bra recept för att bli utbränd.
Min handledare när jag var ST-läkare och jag drog inte jämnt. Min handledare hade vid denna tidpunkt åsikten att specialistläkaren hade en särställning. Utbildningsläkare behövde ”ledas vid handen” och var inte mogna för eget ansvar. På samma sätt var patienter inte mogna för eget ansvar. Detta gick tvärtemot mina egna idéer om människors förmåga att ta ansvar och behovet att jobba mot ökad autonomi både vad gällde utbildningsläkare och patienter. Vi diskuterade detta under handledningstillfällen och var inte överens.
Frågan ställdes naturligtvis på sin spets när jag samma dag hade ett handledarsamtal med överläkaren där jag fick kritik för min attityd att människor kan ta ansvar för sina egna handlingar även om de är patienter eller utbildningsläkare. Senare samma dag hade vi ett medarbetarsamtal då jag som chef skulle tala om för min handledare det hur jag upplevde hennes arbete på kliniken. Vi enades om att jag skulle byta handledare.
