dralbinsson

Ännu ett lågvattenmärke!

De här händelserna är olyckliga för vården. En mycket begränsad minoritet av transpersoner har indignation nog för att anmäla arr de känner sig kränkta. Anmälningarna har inte med könstillhörighet att göra utan detta är uttryck för grav störning i personligheten.

https://lakartidningen.se/nyheter/do-kritiserar-regioner-for-felkoning-av-transkvinnor/

Problemet är inte vården eller transpersoner. Det är egentligen inte heller de personlighetsstörda som använder sin uppgivna könsidentitet för att anmäla dessa händelser.

Problemet är de massmedia som ger händelserna utrymme och de myndigheter som tar det på allvar.

Hela iden att svensk vårdpersonal ska tillfråga alla patienter om könsidentitet och föredraget pronomen, vid varje sjukvårdbesök, är bisarr. Multiplicera tiden för de frågorna med 54 miljoner vårdkontakter som sker i Sverige.

Diskrimineringsombudsmannen borde hitta något meningfullt att ägna sig åt.

I region Kronoberg är strategin att använda pronomen ”den” om patienten. Språkligt är det korrekt – men dålig – svenska.

Det går att känna sig diskriminerad av att bli kallad ”den” i journalen, så vi får se om strategin håller.

En rimligare strategi är att inte låta en minoritet av lättkränkra individer styra vad vi ägnar tiden åt på 54 miljoner vårdbesök

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

JAG

Jag kan ju berätta lite om mig själv och de temperamentsdrag jag har som kanske spelade en roll för hur jag senare skulle jobba som läkare.

Jag är född i Värmland i en så kallad hel familj vilket betyder att mina föräldrar var gifta. Min pappa var präst och arbetade som präst hela sin karriär. Den vanligaste frågan jag har fått angående detta är om jag hade en hård barndom. Det går förmodligen att leva i olika former av religiösa sammanhang men som min far tolkade kristendomen så gällde det bara att vara en god människa och så skulle Gud sköta resten. Jag kan inte minnas att jag hade några krav på mig att bli framgångsrik, eller skapa mig en karriär, men jag skulle vara snäll mot andra människor. Jag skulle anstränga mig för att vara en god människa. Min mor var hemmafru under min uppväxt och utbildade sig så småningom till lärare.

Egentligen var jag nog ett besvärligt barn. Med dagens termer hade jag förmodligen fått någon diagnos. Jag hade turen att mina storasyskon var ännu besvärligare, åtminstone som unga, vilket gjorde att jag kom lindrigt undan. Jag var också uppväxt i en tid när samhället inte förklarade besvärliga barn med psykiatriska diagnoser.

Ett av mina viktigaste temperamentsdrag är att jag är lat. Idag skulle det förmodligen ha kallats för ”motivationsstyrd”, men det är som jag förstår det bara en term som betyder lat. Jag kunde vara mycket engagerad i sådant som jag tyckte var roligt men jag hade mycket svårt för att anstränga mig för sådant som jag tyckte var tråkigt. När jag blev äldre så skulle jag formulera det som att jag har en stark motvilja mot onödigt arbete. Denna ovilja är så stark att det gör ont i själen att göra arbete som är onödigt. Jag har till och med dragit det så långt så att jag har ett motstånd mot att skotta snö för den kommer ju ändå att smälta bort om jag bara väntar tillräckligt länge. Jag tycker det är onödigt att städa innan jag får gäster för jag kommer ändå behöva städa när gästerna väl har gått. Jag har naturligtvis blivit så klok så att jag förstår att jag både måste skotta snö och städa innan gästerna kommer men jag har en motvilja mot det.

Jag har av någon orsak aldrig gjort som jag har blivit tillsagd. Jag har tvärtom alltid haft en drivkraft att pröva vad som händer om jag gör det motsatta. De tidigaste minnena som min mor brukade beskriva för mig var hur hon ofta förmanade mig att göra det ena eller det andra för att jag skulle vara säker och inte skada mig. Hon förmanade mig att jag skulle hålla mig i trappräcket som tvååring för att inte ramla i trappan. Hon beskrev senare hur jag krampaktigt knöt händerna utmed sidorna för att inte hålla mig i trappräcket när jag gick upp eller ner i trappan. Hon varnade mig för att äta pannkakor för snabbt för att inte sätta i halsen, så jag provade att äta pannkakor så snabbt som möjligt.

När jag sitter vid en dator och texten kommer upp att datorn behöver uppdateras och att jag inte ska stänga av strömmen eller dra ut sladden, så tänker jag reflexmässigt: -”du bestämmer inte över mig”, och jag får en stark impuls att stänga datorn och dra ut sladden. Jag gör det inte längre – men impulsen finns där.

Orsaken till att jag alltid har varit motvalls vet jag inte. Det är så tidigt beskrivet så att jag inte tror det är något inlärt. Jag tror heller inte det någon protest eller någon önskan att vara elak eller busig. Jag tror att det har mer göra med min önskan att testa vad det är som händer om jag bryter mot regeln. När jag blev äldre så var jag ganska lätt att få att hitta på dumheter genom att kamrater uppmanade mig med tillrop som: ”du vågar inte”, ”du kan inte” eller ”man får inte”. Det jag lärde mig av detta är att: jag vågar ganska mycket, jag kan ganska mycket och jag kommer undan med ganska mycket.

Jag har visserligen varit motvalls, men jag har samtidigt alltid varit mån om att inte andra människor ska fara illa. För mig har det varit en viktig drivkraft att inte orsaka andra människor skada, obehag eller elände.

Jag har alltid trott gott om mänskligheten. Inte på en korkad nivå. Jag är fullt medveten om att det finns elaka typer i världen och det finns gott om människor som beter sig dumt och skadar andra. Min första reflex när någon beter sig dumt är dock alltid att det måste finnas en bakomliggande orsak som jag inte känner till. Jag ska inte döma någon i förväg. Jag har också en stor tilltro till människors förmåga att lösa sina problem, och deras grundläggande önskan att kunna göra detta. Jag har också ett gott hopp om att historier slutar lyckligt, eller åtminstone att en förtvivlad situation inte kommer att vara förtvivlad för alltid. Det finns alltid ljus i slutet av tunneln. Min tid i arbetet har påtagligt förstärkt denna grundläggande inställning. Patienter som håller sig borta från destruktivitet går det vanligtvis bra för till slut

Jag hade en mycket god fantasi som barn och kunde leka många, långa och fantasifulla lekar. På långa resor så kunde jag sitta och fantisera olika former av äventyr. Detta var under en tid när det inte fanns datorer eller mobiltelefoner. Den här förmågan att fantisera ställde till det en del då jag ofta brukade fantisera i framåt om vad som skulle kunna hända i livet. Det gjorde att jag började se risker och faror i alla möjliga olika beteenden. Märkligt nog struntade jag i de risker som mina föräldrar eller mina lärare kunde se, utan jag fantiserade istället ihop egna, fantasifulla risker.

Till slut utvecklade jag någonting som närmast får beskrivas som ett tvångssyndrom. Fantasin hade då gått så långt som att jag tänkte att om jag sa någonting så skulle det kunna utlösa ett händelseförlopp som slutade i katastrof. Om jag sa ”hej” till en människa så skulle detta hej kunna påminna den här personen om någonting så oerhört tragiskt så att den kastade sig in i en djup förtvivlan, vilken skulle få den att ta sitt liv. Detta ledde till att jag slutade prata med andra människor för att de inte skulle ta illa upp och för att jag inte skulle orsaka några olyckor – i värsta fall andra människors död. Så i mina tidiga tonår då så pratade jag inte med andra människor utan var tyst. Jag pratade hemma och i skolan, men aldrig annars.

Mot slutet av tonåren så hittade jag en lösning på detta. Jag hittade en dryck som jag kunde dricka och som gjorde att framtidsfantasierna dämpades något vilket gjorde att jag kunde prata med andra. Det visade sig också att jag kunde säga ganska mycket dumheter när jag hade druckit den här drycken, men att människor inte tog allvarlig skada av detta. Det visade sig också att denna dryck fanns i oändliga mängder fast att den var lite svår att köpa för den som inte hade fyllt 20 år.

Jag har alltid tvekat, när jag har funderat på att skriva en bok om mina upplevelser, om jag skulle framhäva alkoholens positiva effekter. Jag har ju verkligen sett de negativa effekterna av alkohol senare i livet, och hur denna drog kan förstöra människors liv. För min egen del så har jag haft en mycket god nytta av alkohol och hade förmodligen aldrig blivit någonting om jag inte hade druckit en hel del under en period av livet. Jag hade också turen att inte bli beroende av alkohol. Tio år senare så hade jag inget behov av det, och de negativa effekterna av drycken övervägde de positiva så jag slutade dricka. Då hade jag lärt mig prata utan alkohol i kroppen.

Jag var tidigt mycket förtjust i matematik. Jag lärde mig läsa vid fem års ålder och fick i samband med detta en bok som hette: Tänk på ett tal. Boken innehöll lättare matematiska uppgifter och tankenötter som jag kunde lösa. Jag var väldigt fascinerad av denna bok och bar den ofta med mig. Matematik var mitt bästa ämne i skolan och jag blev också förtjust i allting som hade mest strategi och statistik att göra. Jag tyckte om strategiska spel och jag tyckte om att läsa statistik.

Jag kan inte påminna mig om att jag har haft någon större ambition till någonting i livet. Jag har varit ganska nöjd med att sitta i min egen värld och tänka ut strategiska problem eller drömma om äventyr. Jag har aldrig gjort upp någon riktig plan för mitt liv och när jag tänker tillbaka så känns det som att mitt liv består av ett antal slumpartade händelser där jag ibland har känt mig tvingad att göra det ena eller det andra valet och sedan så kastar livet sig in i en helt ny riktning.

Det här låter inte som temperamentsdrag som någon har nytta av. Jag tror dock att kombinationen kan ha varit nyttig för mig. Jag lyckades visserligen fantisera ihop en massa saker som jag kunde oroa mig för men samtidigt så hade jag en stark vilja att testa saker som omvärlden varnade mig för. Jag var visserligen mycket lat men jag räknade också ut att det bästa sättet att lata sig var att jobba så bra och effektivt som möjligt så att jag skulle få ännu mer tid att lata mig. Som tur är så har detta missförståtts av mina arbetsgivare genom åren. De har tolkat min arbetsamhet och effektivitet som arbetsamhet och effektivitet när det i själva verket rört sig om lättja. Och även om jag alltid har varit mycket lat och försökt undvika arbete så har det samtidigt varit viktigare för mig att inte låta någon annan bli lidande av detta, till exempel att någon annan ska få göra ett arbete som jag har struntat i.

Jag har läst alldeles för få böcker i livet. När jag börjar läsa en bok så vet jag inte om den kommer att vara bra och om jag kommer att vara nöjd med att ha läst den när jag väl är färdig. Det skulle kunna visa sig att jag läser en bok som bara är onödigt arbete. Däremot har jag läst mycket tecknade serier. Och sett en hel del filmer.

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Andra orsaker till behandling

Medicinsk indikation – Autonomi

Jag menar att den medicinska orsaken till att ge psykiatrisk sjukvård är att öka patientens autonomi. Ökningen av autonomi ska vara påtaglig och mätbar för att motivera de risker som finns med all behandling.

Men det finns andra orsaker till att använda den psykiatriska vården:

Samhällsstödjande indikation

Ibland ges inte vården primärt för att höja patientens autonomi. Behandlingen kan ges för att stödja olika delar av samhället, inte minst patientens egen familj. Vissa patienter kan ha en funktionsnedsättning eller en tillfällig förtvivlan, men inte vara intresserade av att ta emot vård. Psykiatrin kan ändå ha en roll genom att stödja närstående, kommunen, polisen eller övriga delar av samhället.

Emellanåt handlar dessa samhällsstödjande indikationer om att använda psykiatrins tvångsvård.

Även om det primära målet inte är att höja patientens autonomi så är ju detta ändå en effekt av insatserna. En person som håller på att bryta mot lagen på grund av sitt psykiska tillstånd kommer att få sin framtida autonomi begränsad i och med ett juridiskt straff. Den patient som gör det omöjligt för sig att umgås med sina närstående, eller bo i en hyreslägenhet, får ju vanligtvis också en begränsad autonomi så småningom

Myndighetsanpassad

En del vård ges inte för patientens skull utanför att någon myndighet ska bli nöjd. Det kan röra sig om vissa insatser som ges enbart utifrån perspektivet att vården kanske slutar illa, och att en kontrollmyndighet som IVO kan komma att titta på ärendet, och kommer att fråga efter vissa insatser. De insatser IVO frågar efter hade egentligen inte förändrat vårdförloppet men det ser bättre ut i journalen om dessa insatser har erbjudits. (Suicidriskbedömningen är ett typexempel på en sådan insats)

På samma sätt kan Försäkringskassan emellanåt kräva att vissa behandlingar har utförts innan de kan godkänna en permanent sjukersättning och då kan vården ge dessa insatser även om vården är väl medveten om att insatserna inte kommer att leda till en förhöjd arbetsförmåga.

Praktisk/Etisk indikation

Vi kan även ha en rent praktisk indikation för vården. Det kan vara så att patienten utifrån sina diagnoser och sin besvärsbild inte bör följas från psykiatrin men att patienterna fått så god kontakt med en medarbetare att patientens autonomi blivit betydligt bättre. I dessa fall ser jag ingen orsak till att vara stenhård när det gäller psykiatrins uppdrag utan jag föredrar den praktiska lösningen att den person som hjälper patienten bäst, är den person som patienten ska ha kontakt med

Symtomlindrande

Det finns många insatser inom psykiatrin som ger en symptomlindrande effekt. Slutenvård, läkemedel, förklaringsmodeller, stödkontakter med mera.

Symptomlindringen har sin plats även vid en medicinsk indikation och den kan användas när patienten har ett tillstånd där vi förväntar oss att annan behandling, eller tiden, kommer att lösa patientens problem. Vi kan mycket väl ge ångestlindrande vid-behovs-medicin till en djupt deprimerad patient som ska erhålla ECT. Vi är övertygade om att ECT-behandlingen kommer att bota depressionen men för att underlätta för patienten så ger vi läkemedel de veckor det tar innan ECT-behandlingen gör nytta

På samma sätt kan vi tillfälligt ge lite sömnläkemedel till en person som befinner sig i en kris. Vi räknar med att tiden kommer att lösa krisen för patienten och vi kan lindra de värsta symptomen medan tiden går.

Att ge symtomlindring till en problematik som inte kommer att lösa sig genom andra insatser är vanligtvis ett misstag. Patienten hamnar då i ett beroende av psykiatrin där patienterna upplever att livet är svårt att klara på egen hand, utan psykiatriska insatser, men symptomlindringen är så bra att patienten inte hittar någon motivation till förändring. Symptomlindring utan mål håller patienten fast i ett vårdberoende.

Det finns ytterligare en indikation för symptomlindring som jag tycker kan vara psykiatrins uppdrag. Det är insatser som vi kan ge för att lindra plågor om vi ser att patienten inte har någon möjlighet att uppnå autonomi. Om patienten har en svår kroppslig sjukdom och inte så långt kvar att leva, så kan vi ju mycket väl ge symtomlindring för att minska eventuell ångest som patienten har. Om patienten redan uppbär sjukersättning så handlar det ju inte om att återfå patienten i arbete men vi kan ändå ge en viss symtomlindring för att minska patientens lidande. Denna typ av symptomlindring handlar framför allt om läkemedelsbehandling av samhällsekonomiska skäl. Som jag ser det bör samhällets resurser inom psykiatrin framför allt användas för att höja patientens autonomi

Slutsats

Målet med psykiatrin är alltså INTE att bota, att ta omhand, att få patienter nöjda eller att få patienter att må bra. Det primära målet med psykiatrin är att höja patientens Autonomi!

Och det märkliga är, att patienter som får autonomi blir nöjda, mår bättre, känner sig botade och känner inte att de måste tas omhand.

En omhändertagande klinik

När vi får sjukvård så blir vi omhändertagna. Vänlig och förstående sjukvårdspersonal lyssnar på oss för att ta reda på vad som är felet och förklarar varför vi mår dåligt och ger oss en behandling och hopp om bot. Våra symptom lindras med läkemedel i väntan på att behandlingen ska verka.

Många människor har föreställningen om psykiatri är sjukvård där det är omhändertagandet som är behandlingen. Och de som inte har den föreställningen blir åtminstone väldigt besvikna på psykiatrin för att vi inte ger det omhändertagandet som anses vara behandling.

Om jag går till ortopeden för att jag har ont i ett ben och inte kan stödja på det så är ortopeden vänlig och förstående. Jag blir undersökt och röntgad, jag får en förklaring till varför jag mår dåligt och jag får en behandling, kanske gips. Jag får snäll vårdpersonal som tar hand om mig i varje steg och ger mig hopp om att jag kommer att bli bra igen. Jag får symtomlindrande, smärtstillande behandling så att jag ska må bra medan min skada läker ihop.

Går jag till psykiatrin så händer något liknande. Om jag har en melankolisk depression så förklarar en vänlig psykiatriker min sjukdom och ger mig en behandling med ECT eller litium. I väntan på att behandlingen ska fungera så får jag symtomlindrande läkemedel och snäll vårdpersonal som tar hand om mig.

Men om jag INTE har en sjukdom i mitt ben när jag går till ortopeden. Jag vill bara ha omhändertagandet. Jag vill ha snäll vårdpersonal som säger snälla saker och ger mig hopp. Jag vill ha symtomlindrande läkemedel som tar bort min värk och min oro. Då kommer den snälle och förstående ortopeden inte att behandla mig – för jag hade ingen ortopedisk sjukdom. Jag får inte omvårdnaden via ortopeden för jag är inte deras patient.

Samma sak gäller faktiskt för psykiatrin också. Psykiatrin ger omvårdnad och symtomlindring när det finns en psykiatrisk sjuklighet. Det är precis som hon ortopeden. Men psykiatrin har ett problem att avgränsa vad som är en psykisk patologi och inte. Krisreaktion och anpassningsstörning kodas som diagnoser, men är mer normaltillstånd än patologi. Kriterierna för de neuropsykiatriska sjukdomarna och för bipolär sjukdom typ 2, är så diffusa att majoriteten av människorna kan uppfylla dessa. Psykiatrin har alltså en stor mängd människor som vissa kan tolka som patologi men där andra inte tolkar det så.

På olika sätt har psykiatriska kliniker försökt avgränsa vad det tycker ska vara gränsen mellan psykiatrisk sjukdom och normalt tillstånd. Jag tror att det är en omöjlig uppgift och jag tycker inte vi ska lägga för mycket tid på det. I stället ska vi fråga oss någonting annat.

Finns det psykiatriska insatser som kan öka patientens funktionsnivå eller psykiatriska insatser som kan hjälpa patienten att sluta med ett destruktivt beteende? I så fall ska de ges – och diagnoser ställas. Om vi inte tror att insatserna ger förbättrad funktion och minskar destruktiviteten så rör det sig inte om en psykiatrisk patient. Då får omhändertagandet ske på via någon annan samhällsfunktion.

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Var sitter det som vi ska behandla?

Om jag mår dåligt för att alla andra tycker att jag beter mig dumt – så kan jag lösa det med två olika strategier:

1. Jag kan förändra mitt sätt att bete mig – det vill säga sluta bete mig dumt
2. Jag kan få andra att säga att de inte tycker att jag beter mig dumt Psykiatrin arbetar med strategi 1.

En grundläggande förutsättning för psykiatrin är att problemet, eller felet, sitter i huvudet hos patienten. Patienten har någon form av patologi och det sitter primärt i huvudet.

Jag är fullt medveten om att uttrycket låter illa, men jag skriver det helt utan illvilja och enbart som ett konstaterande. Det finns faktiskt en poäng med att påpeka det.

Jag skulle kunna uttrycka det på ett annat sätt.  Jag skulle kunna skriva att det finns en sjukdom hos patienten, men då hamnar jag längre från sanningen. De psykiatriska tillstånden är inte fullt ut validerade. Vi är inte säkra på varför patologin uppstår eller hur den utvecklas. Det bör vi veta om vi ska kalla patientens tankar och beteenden för sjukdom. I brist på finare ord får jag använda det simpla uttrycket: Problem eller Fel.

Men om felet sitter i patientens huvud, betyder det att patienten är orsak till sitt tillstånd? Nä, så behöver det inte vara.  Medfödda faktorer och hemska händelser i livet kan mycket väl ha orsakat problemen, men det kan också vara patientens olika val i livet som är orsak (inte sällan är det lite av varje).

Om patienten lider av en endogen depression är det kanske tydligt. Då är det molekylerna i hjärnan som lagt sig på fel ställe. Yttre faktorer är inte orsaken till depressionen utan felet sitter i huvudet. Det är det ordet ”endogen” betyder.

Om det rör sig om destruktiva beteenden, så är det också ganska tydligt. Patienten väljer sina beteenden. Det går att hävda att patienten väljer destruktivitet på grund av hemska händelser i livet. ”Jag dricker för mycket alkohol för att min barndom var fruktansvärd” – kan vara ett argument. Men då blandar vi ihop orsak och problem. Från psykiatrins perspektiv är felet fortfarande att patienten väljer ett destruktivt beteende, till exempel dricker för mycket.

Men om det rör sig om trauma eller PTSD, då kan väl inte felet sitta hos patienten? Det är ju knappast patientens fel att den blivit traumatiserad? Nä, det är förövarens fel att patienten blivit traumatiserad men den frågan behandlas inte inom psykiatrin utan inom rättsväsendet. Det är juridiken som ska avgöra om det finns bevis nog att peka ut en förövare. Psykiatrin tittar på de icke funktionella tankar och beteenden som traumat startat hos patienten. Vår frågeställning är hur patienten ska förändra sina tankar för att kunna fungera i samhället igen.

Men vad spelar detta för roll? Är det bara en lek med ord?

Nej. Det spelar stor roll. I stort sett alla psykiatrins insatser, läkemedel och terapier, syftar till att förändra patientens tankar, inte att förändra omvärlden. De insatser en patient får från psykiatrin utgår alltid från att felet sitter i patientens huvud. Det är det vi säljer i psykiatributiken.

”Men det låter ju fel”, tycker någon, ”ska det verkligen vara så?” Jag tar egentligen inte ställning till det i den här texten.  Jag framför bara att det är så, alltid har varit så och att all evidens gällande psykiatriska insatser har tillkommit med den grundförutsättningen.

Det hela blir mer problematiskt eftersom många av psykiatrins insatser (slutenvård, sjukskrivningar, förklaringsmodeller, läkemedel, stödsamtal…) kan ha en symtomlindrande effekt på allt psykiskt lidande. Vi kan alltså minska lidande kortsiktigt vilket skulle kunna vara värdefullt för patienten.

Problemet med symtomlindring är att det inte löser grundproblemet. Det kan användas i lindrande syfte på en åkomma som självläker, men det botar inte patologin. Risken med symtomlindring (och den risken är allvarlig) är att vi håller patienten kvar i ett patologiskt tillstånd, och att patienten står ut med det för att vi lindrar det värsta lidandet. Genom vår symtomlindring tar vi bort patientens motivation för att göra nödvändiga och kanske livräddande livsstilsförändringar. (Vi kan vid vissa tillfällen också använda symtomlindring parallellt med att vi ger en verksam behandling eller vid palliativ vård).

Det är en obehaglig tanke att det medmänskliga i att ge symtomlindring kan vara det som förstör livet för patienten eftersom patologin tillåts härja fritt. Det är en av psykiatrins svåra avvägningar och det är här våra största misstag har skett. Decennielånga psykoterapier som hållit kvar traumatiserade patienter i en offerroll, beroendeframkallande läkemedel (benzodiazepiner eller centralstimulerande) som lindrat perioder av illabefinnande men fått patienten att avstå från förändringar i livet, eller slutenvård utan mål för självdestruktiva i ”suicidpreventivt syfte” som slutar med hospitalisering, för att ta några exempel.

Jag använder inte uttrycket att det är ”fel i huvudet” när jag arbetar på kliniken, för jag tycker det låter illa. Det är däremot inte ovanligt att patienter använder uttrycket om sig själva och sitt fungerade. Den flesta patienter är medvetna om att de måste förändra sitt eget tankemönster för att få ett bättre liv.

Men det finns också en patientgrupp som har svårt att acceptera det. De tänker att de inte själva är orsaken till att de hamnat i sitt illabefinnande och därför inte har möjlighet att göra något åt det. Felet sitter inte hos dem menar de, det är andra som orsakat lidandet.

Dessa patienter kan mycket väl ha rätt i att de själva inte är orsaken, men psykiatrin kommer inte att kunna hjälpa dem. Vi misslyckas regelmässigt och inte sällan förvärrar vi situationen. Alla insatser inom psykiatrin handlar om att patienten ska förändra sina tankar eller sitt beteende. Vi är ingen juridisk eller religiös instans som kan rätta till oförrätter eller övergrepp.

Kan vi styra våra känslor?

Ibland hör jag utsagan: ”man kan inte styra sina känslor”. Oftast upprepas den meningen från människor som har råkat bli förälskade i fel person, men det kan även användas i många andra sammanhang.

Som jag ser det är utsagan felaktig. Vi kan styra våra känslor på samma sätt som vi kan styra våra tarmrörelser. Genom medvetna val gällande kost, motion, dygnsvila och hantering av stressfyllda situationer så kan jag styra mina tarmrörelser. Om jag har ignorerat min mage under en längre tid så kan jag inte viljemässigt sätta mig ner och stoppa den från att kurra eller motsvarande.

På samma sätt så kan jag styra mina känslor. Genom att öva min mentala uthållighet och träna mig på att välja sunda val.

Den som är helt övertygad om att det inte går att styra sina känslor får det svårt att hitta någonting som passar i psykiatributiken. I den butiken förutsätter vi att det går att styra sina känslor.

Psykiatriprofessorn om den nedstängda adhd-kliniken: ”En medicinsk kris” | SVT Nyheter https://share.google/V8R5pduKYd4JThXw7

Det är Marcus Heilig som uttalar sig.

Om han är rätt citerad så uttalar han sig om något han inte förstår.

Han är en ytterst skicklig beroendeläkare, men kan uppenbarligen inte neuropsykiatri.

”När man får behandling så minskar risken för trafikolycksfall, självskadebeteende, självmordsförsök och kriminalitet med mellan 20-40 procent” påstår han men det är fortfarande inte sant. Sambandet finns men inte orsakssambandet. Det står i studien – den går att läsa!

När det gäller Psykiatrispecialisterna så kan man uttala sig i ännu lägre utsträckning, eftersom de har sålt diagnoser till de som önskat betala för sin ADHD-diagnos.

Det här är inte på något sätt en ”medicinsk kris” som påstås. Det rör sig i huvudsak om patienter som erhållit amfetaminliknande läkemedel utan att de uppfyller kriterier för diagnos

”För de patienter som har adhd kan ett abrupt slut på medicin få allvarliga konsekvenser” uttalas i ett försök att påskina en fara för patientsäkerheten.

Nä. Ett kvacksalveri har fått ett abrupt slut och det är olyckligt att människor har blivit lurade. Låt oss inte lägga skulden på någon annan än Psykiatrispecialisterna.

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Andra orsaker till dåligt mående

Det är vanligt med dåligt mående i samhället. Psykisk ohälsa kallas det för som en sammanfattande term. Den som söker sjukvården med dåligt mående får allt som oftast en depressionsdiagnos (möjligtvis en Ångest UNS-diagnos eller möjligen en Blandad ångest och depressionstillstånds-diagnos). Inte sällan erbjuds behandling för den nya diagnosen. Både läkemedel och samtal är bevisat effektiva mot depression. Det är bra, för den som lider av depression – men det har ingen bevisad effekt på dåligt mående.

Det finns andra orsaker som leder till dåligt mående, där behandling emellanåt kan lindra besvären, men där behandlingen också kan förvärra situationen:

Tristess

Det är tråkigt att ha tråkigt. Anhedoni (ointresse av tidigare lustfyllda aktiviteter) är ett kriterium för depression och kan lätt förväxlas med detta. Många uppfattar vardagen som tråkig med en oavbruten kedja av rutiner som måste utföras (jobba – slöa framför TV – sova…).

Behandling: Skaffa en hobby, Gå en kvällskurs, Börja träna. Sätt upp ett mål i livet och jobba mot det, till exempel en utlandsresa. (Att köpa en rolig grej på ett stort teknikföretag kan användas som kortsiktig lösning men tenderar att gräva hål i plånboken vid upprepad tristess)

Skuld och skam

Definitionen av dessa begrepp, som jag har lärt mig och trivs med, är:

Skuld: Den obehagliga känslan av att jag har gjort något fel

Skam: Den obehagliga känslan av att andra tycker att jag har gjort något fel Dåligt samvete är en effekt av skuldkänslor. Isolering och undandragande kan bli en effekt av skam. Båda tillstånden kan ta ett paradoxalt uttryck med ökad irritabilitet och ohövlighet, som ett slags skydd mot att behöva känna känslorna.

Behandling: Skulden botas av att ta på sig ansvar be om ursäkt. Det kan kännas övermäktigt men är i själva verket ganska enkelt. Skam förvärras av stolthet och botas således med en ökad portion ödmjukhet. Vi är inte mer än människor, vi gör fel ibland.

Bitterhet

Bitterhet är ett riktigt gift som kan förtära människor fullständigt. Bitterheten tycks kunna pågå i årtionden, emellanåt livet ut. ”Tiden läker alla sår”-begreppet tycks inte gälla bitterhet. Bitterhet är på flera sätt motsatsen till skuld, vår uppfattning om att någon annan har begått en oförrätt mot oss. Bitterheten kan också uppstå från egna felbeslut eller ren otur. Det är sällan bitterheten klaras upp med att den som har begått oförrätten ber om ursäkt eller ändrar sitt beteende, även om det är det den bittre önskar (och, även om det sker så ligger tyvärr bitterheten ofta kvar ändå)

Behandling: Att ge förlåtelse. Det spelar ingen som helst roll om någon har bett om ursäkt eller om personen har förtjänat förlåtelse. Att ge förlåtelse i dessa fall handlar om att rädda sitt eget själsliv. Genom att ge förlåtelse kan vi lägga bitterheten bakom oss och dessutom konstatera att vi är större och bättre människor än den som begått oförrätten från början.

En alternativ behandling mot bitterhet är naturligtvis hämnden, men denna rekommenderar jag inte. Den kastar oss bara in i ett annat dåligt mående, skuld, eller får oss att uppfylla ett kriterium för antisocial personlighetsstörning. Risken finns också att samhället straffar oss. Inget av alternativen är bra.

Sorg

Förlust av någon uppskattad individ/varelse (via separation, flytt eller dödfall) eller någonting annat som vi håller av (ett sammanhang, ett ting, vår ungdom…). Känslan är inte på något sätt patologisk och ska inte uppfattas som ett sjukdomstillstånd. Den är en del av livet.

En märklig sak med sorg är att den tycks gå i vågor. Trots en svår förlust kan livet kännas bra och den sörjande kan skratta och njuta – för att i nästa stund översköljas av den djupa känslan av saknad och vemod.

Behandling: Sorg ska inte behandlas. Däremot kan sorg ibland behöva tidsbestämmas. I vissa tider har det funnits regler för hur lång en sorgeperiod ska vara, framför allt efter en förlust av sin partner. I modern tid gör en del sig emellanåt löjliga över fenomenet att det ska finnas en social kod över hur länge någon bör vara ledsen. Själv tror jag att det kan vara en hjälp ur sorgen att ha en tidsgräns. Sorgen går nämligen över i dåligt samvete efter en tid. När har jag rätt att uppskatta livet igen efter tragiska händelser? Jag behöver kanske inte känna dåligt samvete för att jag känner lycka ett år (två år, tre år?) efter förlusten.

Beslutsångest

Att inte kunna bestämma sig kan vara ett elände. Det finns för och nackdelar med alla beslut vi tar. Många av dessa kan vi förutse, vissa handlar om ren slump. Vi kan aldrig vara säkra på att vi gör rätt.

Behandling: Att välja att inte fatta beslut också är ett beslut. Det är lättare att fatta ett beslut om vi samtidigt bestämmer när vi ska utvärdera. Plocka fram den gamla För-och-emot-listan, eller överlåt beslutet åt någon pålitlig person och följ beslutet den fattar. (I det sistnämnda fallet får det inte fuskas. Det går inte att gnälla efteråt om beslutet blev ”fel”). Dessutom kan nästan alla beslut omprövas och ändras i efterhand.

Överarbete

Vi lever i en tid då allt för många har för lite att göra och allt för många har för mycket att göra. Förutom arbete ska sociala kontakter, åtaganden, familjen och hushållet hinnas med. När det inte hinns med lurar skulden och det dåliga samvetet bakom hörnet. Paradoxalt nog kombineras överarbete inte sällan med tristess, där var minut av dagen visserligen är uppbokad, men entusiasmen för varje uppgift blir mindre och mindre.

Behandling: Det finns egentligen inga genvägar. Det är bara att prioritera bort de uppgifter som inte måste utföras.

Ensamhet

40% av hushållen i Sverige lär vara enmanshushåll. De flesta av oss är sociala varelser och vi behöver någon typ av umgänge för att må väl. Ensamheten är tyvärr tudelad. Många har kanske en längtan efter sällskap, men har samtidigt svårt med att acceptera andras fel och brister. Ju längre ensamhet vi upplever desto fler egenheter och ovanor skaffar vi oss, som vårt framtida umgänge måste stå ut med (Samborelationer kommer ofta till priset av segdragna diskussioner om toalettsitsars placering, mängden skräp som ryms i en papperskorg innan den behöver tömmas och eventuella behov av räta vinklar vid osthyvling). Med långa tiders ensamhet förlorar vi också vår sociala kompetens.

Behandling: Ensamhet får ses som en förvärvad funktionsnedsättning som kräver rehabilitering för att åtgärdas (och det är inte rehabilitering som vården står för). Det är vanligen inget som löser sig av sig själv. Det är ju också av vikt att fundera över sin motivation till att ha relationer. Relationer kräver acceptans, kompromissvilja och ödmjukhet för att fungera. Vill vi inte öva upp dessa förmågor så får vi vanligen vänja oss vid ensamheten istället.

Avsaknad av mening

Ett av våra största problem i modernt samhälle är känslan av att inte ha en funktion och ”vara till nytta” som medmänniska. Det är inte säkert att känslan stämmer med verkligheten. Vad vi faktiskt betyder för andra och hur vi uppfattar det är skilda saker.

Ett tragikomiskt problem är att vi lika ofta inte vill besvära vår omgivning som vi känner oss onyttiga. För att matematiken ska gå ihop måste det finnas en balans mellan hur många som behöver hjälp och hur många människor som är villiga att hjälpa. Och för att det inte ska bli allt för stor snedfördelning behöver hjälpsökare och hjälpare rotera emellanåt.

Som långvarig patient är det lätt få känslan av att alltid vara den som behöver hjälp, men ur ett annat perspektiv så är det ju patienten som bidrar till behandlarens försörjning. Dessutom bör ju alltid målet med behandlingen vara maximal självständighet vilket också på sikt leder till att patienten får möjligheten att åter få bistå sin omgivning på de sätt den önskar.

Behandling: Att hjälpa någon annan är naturligtvis boten. Finns det ingen i den omedelbara närheten så finns det antal hjälporganisationer som behöver frivilliga. Att be någon medmänniska om hjälp brukar också bryta isen, det blir nämligen lättare för medmänniskan att be om en gentjänst då.

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Nöjdhetsmätningar

Det är på inget sätt självklart att betrakta autonomi som målet med psykiatri. Många har föreställningen om att psykiskt lidande innebär psykisk sjukdom och att målet med psykiatri är att lindra lidandet. Tyvärr leder detta mål till en medikalisering av alla problem. Patienter erbjuds psykiatriska insatser, det vill säga psykoterapier, läkemedel och kanske slutenvård – för att bota sitt lidande. I många fall hjälper inte detta och istället försätter vi patienten i en livslång jakt inom psykiatrin för att hitta den insats som minskar lidandet.

Ett annat mål för psykiatrin är att psykiatrin ska ”ta hand om” patienter. Uttrycket är diffust och tolkas olika av olika medarbetare. Ofta leder det till att vårdpersonal tar över ansvaret för många av patientens funktioner i livet. De hjälper patienten genom att ge råd och att lyssna på patientens problem. De tar på sig ansvaret för de misstag patienten begår. Vårdpersonalen blir en stödkontakt. Det kan upplevas som tryggt och positivt av många patienter som har någon att vända sig till när livet är jobbigt. Problemen uppstår när vårdpersonalen inte kan ta emot fler patienter och köer uppstår för att nya patienter upplever samma behov. Problem uppstår också om vårdpersonalen slutar på kliniken och patienten förlorar sitt stöd.

Vi mäter inte effekten av psykiatrisk vård!

Vi har egentligen aldrig gjort det för beslutsfattare och professionen vet inte hur det skulle gå till. Det är fullt möjligt att göra det, men det är inte prioriterat.

Istället mäts andra faktorer, som anses visa hur bra eller dålig psykiatrisk vård är, men som inte säger någonting. Det går att mäta antal suicid, men den siffran har ingenting att göra med om vården fungerar eller inte, det är bara en myt – och jag kommer tillbaka till det!

Det mäts också hur hårt personalen arbetar, vilket vanligtvis innebär hur många patienter personalen träffar per vecka, eller hur lång medelvårdtiden på slutenvården är – vilket inte säger någonting om hur effektiv vården är.

Ibland har försök gjorts för att utvärdera vården med hjälp av skattningsskalor. Ett seriöst försök gjordes via det s.k. Nysam-projektet som drabbade Växjö i början av 2000-talet. Patienter skulle skattas efter en skala som heter GAF (Global funktionsskattningsskala). Det blev naturligtvis en flopp eftersom GAF-skalan inte är utformad för det behovet. Många skattekronor försvann ner i meningslöshetens bottenlösa djup.

Förutom detta mäts patientnöjdhet. Tanken är inte helt dum, men det som mäts är inte om vården är framgångsrik, utan om patienten är nöjd med bemötande och givna insatser. Det är ett viktigt perspektiv från politiskt håll. Det ger fler röster om många patienter är nöjda med behandling än om ett fåtal patienter får behandling de har nytta av. Om behandlingen har lett fram till förhöjd autonomi, något som känns som en adekvat fråga, mäts inte.

Nöjdhetsmätningar tenderar att få likartade resultat med en 80–20 fördelning. 80% är nöjda. 20% är missnöjda. Sedan går det att formulera frågorna lite olika för att få fram ett bättre eller sämre resultat.

En sak som sällan mäts i nöjdhetsmätningar är hur nöjda patienter är för att stå i kö. Ingen skickar ut frågeformulär till patienter i kö och frågar: ”Hur positivt tycker du det är att ha väntat två år på en utredning eller insats?” eller: ”Känns det positivt att du under flera månader eller år blir sjukskriven och får lugnande läkemedel istället för en behandling som ger dig tillbaka din arbetsförmåga?”

Nöjdhetstänket är en risk för att förlänga köerna till vården. Ingen vill avsluta en behandling innan patienten är helt nöjd. Ingen vill neka en patient en insats om det kan göra patienten missnöjd. Tanken att vårdens viktigaste uppgift är att göra patienter nöjda orsakar köer.

Men vi frågar inte de som står i kö vad de tycker, så det märks ju inte.

Att må dåligt

När jag började inom psykiatrin i Växjö brukade jag fråga mina patienter varför de fick behandling. Ett vanligt svar var att de ”mådde dåligt”. Jag brukade följa upp detta med frågan vad deras behandling skulle leda till och svaret brukade bli ”att må bra”.

Det låter väl rimligt. Jag har hört många medarbetare och människor jag träffar utanför psykiatrin svara på samma sätt. Psykiatrin tar hand om människor som mår dåligt för att de ska må bra. Det låter ju vänligt men det stämmer inte med verkligheten.

Psykiatrin behandlar inte människor för att de mår dåligt. Psykiatrin behandlar människor som lider av en psykisk sjuklighet, en beteendestörning eller en genomgripande störning (som neuropsykiatrisk störning eller personlighetsstörning). Målet med behandlingen är att bli ”frisk”, upphöra med beteendestörningen eller hantera livet trots den genomgripande störningen.

Det som sammanfattar näst intill all behandling är att patienten ska få mesta möjliga autonomi – och helst så mycket autonomi att patienten kan slippa psykiatrisk vård över huvud taget (det vill säga slippa vara patient).

Men vad spelar det för roll vad vi använder för termer? Kan vi inte bara säga att vi behandlar dåligt mående så alla förstår? Är det inte bara ordvrängeri att tala om diagnoser och målet att uppnå autonomi?

För att illustrera problemet kan jag utgå från en vanlig allmänpsykiatrisk avdelning. Om vi skulle ta ut den patient som mår bäst på avdelningen och den personal som mår sämst på avdelningen så skulle det visa sig att: den personal som mår sämst, mår sämre än den patient som mår bäst. Om behandlingen skulle handla om dåligt mående så skulle dessa två individer kunna byta plats. Detta beror dels på att patienter på en allmänpsykiatrisk avdelning inte mår dåligt hela tiden. Många mår relativt bra, särskilt mot slutet av vårdtiden. Det beror också på att personalen består av människor som upplever samma svårigheter som alla andra, med livets alla besvikelser och umbäranden, och som människor mår vi långt ifrån bra stora delar av vårt liv.

Om dåligt mående skulle räknas som en sjukdom så skulle behandlingarna bli mycket märkliga. Mår patienten dåligt för att den är ensam så blir behandlingen att ordna sällskap till patienten. Mår patienten dåligt för att den är fattig så måste personalen ordna pengar till den. Mår patienten dåligt för att den är bostadslös måste psykiatrin ordna fram en bostad. Mår patienten dåligt för att den har straffats för ett brott måste personalen se till att den blir frikänd. Mår patienten dåligt för att den har slut på alkohol får personalen gå till systemet och köpa alkohol.

Mycket snabbt hamnar vi i omöjliga vårduppdrag, men det finns fler problem.

Om dåligt mående är en sjukdom så är vårdinrättningen ansvarig för att behandla detta. Det ger en skev ansvarsfördelning i behandlingsarbetet där vårdmottagaren blir passiv i många fall och motsträvig i sämre fall. ”Jag vet inte vad jag behöver för hjälp, det är du som är läkare” -resonemanget förutsäger med god säkerhet att behandlingen kommer att misslyckas. På samma sätt förutsäger ”jag kräver denna insats för att må bra”-resonemanget också en misslyckad behandling.

Ofta handlar psykiatrisk behandling om att sluta med någonting som har varit destruktivt, men som åtminstone har givit en symtomlindring i stunden. Det kan handla om att sluta med extensivt tvättande, sluta svälta sig, sluta vara självdestruktiv, sluta med alkohol/droger, sluta isolera sig, sluta vara inaktiv och så vidare. På kort sikt ger detta ett ökat lidande – det vill säga ett sämre mående. Det blir ännu svårare att gå igenom dessa svåra livsstilsförändringar om patienten har kommit till psykiatrin i tron att den ska slippa må dåligt. Vid korrekt utförd psykoterapi är medföljande dåligt mående närmast nödvändigt för att behandlingen ska bli framgångsrik (vilket både patienter och ibland terapeuter kan ha stora svårigheter att acceptera)

Det går inte att objektivt mäta dåligt mående. Det går alltså inte att följa upp någon behandling med någon större säkerhet. Visst finns det skattningsskalor (GAF, CORE…) men dessa bygger ju i stort sett på patientens dagsform och är således otillförlitliga som uppföljning.

Vården har insatser som kan vara attraktiva för vissa. Vården har omvårdnad, intresse för individen, olika intyg som kan hindra att patienten behöver utsätta sig för obehag, läkemedel som kan lindra symtom, resonemang som minskar det egna ansvaret och inneliggande vård som kombinerar ovanstående. Dessa insatser är viktiga för den som lider av psykisk sjukdom, men kan vara förödande för den som lider av dåligt mående.

Om dåligt mående jämställs med psykisk sjukdom så blir det mer fördelaktigt att må dåligt än att må bra – för den som vill få tillgång till psykiatrins insatser. Dåligt mående blir en överlevnadsfördel. I extremfallet hamnar vi i en omvänd Darwinism: ”survival of the least fitted”, det vill säga ju mer symtom (eller självdestruktivt beteende) jag kan uppvisa som patient, desto mer insatser kommer jag att få.

Dåligt mående i själen motsvarar kroppslig smärta. Det kan vara ett symtom på sjukdom, men det kan också vara den sunda signalen att jag måste göra en förändring av min situation för att illabefinnandet ska försvinna. Tolkar vi allt dåligt mående som sjukdom så utsätter vi patienterna för skada.

Av dessa skäl behandlar vi inte dåligt mående inom psykiatrin. Vi behandlar psykisk sjukdom, beteendestörning och genomgripande störningar. Om vi behandlar rätt saker framgångsrikt så innebär det att patienten kommer att må bättre – men det är inte samma sak som att vi behandlar dåligt mående.

Skarpa ord från Fanny Nilsson, ST-läkare i Nyköping.

Hon hyvlar av oseriösa, giriga kollegor och slappa politiska ramar efter noter.

https://lakartidningen.se/opinion/debatt/ar-det-sa-konstigt-att-myndigheterna-inte-litar-pa-oss-lakare/

Välformulerat!

Hon återställer något av mitt sjunkande förtroende för den egna kåren

Så var årets konferens avklarad. Mycket var både gott och nyttigt.

Det går ju att välja vilka föreläsningar man vill lyssna på vilket gör att intrycket från konferensen kan skilja sig.

Jag valde föreläsningar om suicidprevention, diagnostik och filosofi.

Diskussionerna om diagnostik har blossat upp de senaste åren och gissningsvis beror detta på den kommande diagnosmanualen ICD 11, som planeras till 2028, samt den uppenbara diagnosinflationen gällande neuropsykiatri. Det är hög tid för psykiatrin att skärpa sig på diagnosområdet om vi vill fortsätta räknas som en seriös specialitet.

När det gäller suicidprevention så händer det grejer.

”Från strukturerad suicidriskbedömning till personcentrerat suicidsamtal – ett paradigmskifte i mötet om suicidalitet” handlade om att man nu alltmer öppet erkänner att suicidriskbedömningar inte fungerar.

Elin Fröding ska ha all heder för att hon bidragit till att knuffa igång diskussionen för ett par år sedan. Hon var dock inte med i presentationen.

Att flytta fokuset bort från suicidriskbedömningar liknades vid att försöka vända en oljetanker och det stämmer ju. Specialiteten har hållit på med detta nonsens i minst 25 år och det är naturligtvis svårt att plötsligt gå ut och säga att det var fel.

Även om jag är nöjd med att det nu blir en mer rimlig diskussion (16 år efter att jag påpekat det), så är jag inte nöjd med presentationen.

Om man själv har suttit på oljetankern, viftat med flaggor och manat oljetankern att hålla rak kurs, så känns det oärligt att låtsas som att man nu kommit på något nytt. En ödmjuk ursäkt, för ett kvartssekel där klinikerna tvingats arbeta utifrån vidskepelse, hade varit på sin plats.

Betydligt mer uppfriskande och ärligt var efterföljande talare, Antoinette Lundahl och Markus Ljungman som pratade om den rituella effekten av suicidriskbedömningar och riskerna med de samma: Suicidriskbedömningar: medicinska ritualer som skapar en illusion av kontroll och handlingskraft, samt Suicidriskbedömningensmaskinens skuggsidor . Bäst på konferensen!

Christian Ruck pratade om ”Generation trauma och den patogena hemlighetens historia”. Funderingar kring det som gissningsvis blir vår nästa diagnosvåg.

Sist på eftermiddagen lyssnade jag på föredrag, eller snarare paneldiskussion om Nationell högspecialiserad vård för svårbehandlat självskadebeteende. Det finns tre centra i Stockholm, Göteborg och Skåne som tar emot remisser för patienter med svårt självskadebeteende.

På torsdagsmorgonen var det dags för konferensens viktigaste föreläsning! (Som på sätt och vis handlar om hur högspecialiserad vård vid självskador blir onödig)

Kollegorna Alexander Kronsell och Josefin Vikström Eckevall, och jag talade om Fungerande avdelningsvård för patienter med självskadebeteende.

In the defence of psychiatric diagnoses. Sam Fellows, ställde frågan om diagoser finns över huvud taget. Jo, de finns, men det finns flera vinklar som gör de problematiska.

På eftermiddagen lyssnade jag på Kloka kliniska val- statusuppdatering och vägen framåt. Rörelsen Kloka kliniska val, eller ”Choose wisely”, är ett initiativ som handlar om att minska onödig sjukvård och där det nu har kommit rekommendationer för psykiatrin på svenska.

Kunskapsstyrning och alternativkostnad. En föreläsning som handlade om prioriteringar och ekonomi. Det blir tydligt för mig hur mycket problem vi har skapat genom att dela ut dyra amfetaminpreparat utan någon annan utvärdering än patientens egen utsaga om effekt. Inte konstigt att kostnaderna skenar utan resultat.

Jag kände mig tvungen att påpeka att kostnaderna i Kronoberg för Lisdex-amfetamin sjunker – tack vare mig. Den enda regionen i landet där kostnaderna sjunker!

På fredagen lyssnade jag på historia ich filosofi

Relationen läkare – patient i svensk psykiatrihistoria. Man kommer längst med vänlighet.

Om antipsykiatri: ett idéhistoriskt perspektiv.

Jag avslutade med halva föreläsningen om personlighetssyndrom (sen var jag tvungen att gå):

Personlighetssyndrom – så gör vi idag och imorgon. Lisa Ekselius beskrev ICD 11 och hur vi ska diagnostisera personligheter i framtiden. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Jag är skeptisk.

Sammanfattning:

Jag uppfattar att det finns en sakta vaknande insikt inom specialiteten att våra gamla ”sanningar” inte längre är hållbara. Psykiatrin kan inte bedöma suicidrisk och kan inte förhindra självmord. Kemisk obalans i hjärnan förklarar inte allt mänskligt lidande. Psykiatriska insatser kan orsaka problem.

Det var åtminstone så jag tolkade andemeningen.

Men vad blir nästa steg? Tänker vi hålla oss kvar i gamla föreställningar och bara hitta på nya termer, eller ska vi skapa en specialitet som grundar sig i verkligheten?

Vi får se..