dralbinsson

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

INLEDNING

”Det finns alltid ett sätt – om man bara vill och vågar”

-Conan Barbaren

Jag fick en ganska cool idé 2010. Det handlade om att låta patienter inom psykiatrin lägga in sig själva när de behövde det och inte när en läkare bedömde att de behövde det. Jag kallade det för att få en ”Fribiljett”, för att beskriva hur lätt det var att lägga in sig istället för att skada sig. Detta sätt att tänka har därefter spridit sig över hela landet och går nu under namnet ”självvald inläggning” eller ”brukarstyrd inläggning”.

Självvald inläggning beskrivs ofta som en metod, men det började inte som en metod. Det började som ett vårdfilosofiskt resonemang om hur jag menar att vården bör tänka kring psykiatrisk vård och psykiatriska patienter. Detta vårdfilosofiska resonemang växte fram under mina möten med olika patienter, framför allt på den avdelning som kallades avdelning 24 på vuxenpsykiatrin i Växjö 2008–2012.

Jag har blivit tillfrågad emellanåt om jag skulle skriva en bok om detta och om andra saker som jag ägnat mig åt under min läkarkarriär. Jag har tyckt att det hela låter ganska arbetsamt så jag har fram till nu valt att inte göra det.

Förutom mitt kliniska arbete med patienter har jag också haft förmånen att få handleda utbildningsläkare under min karriär. Ett annat tema för en bok har varit att sammanställa de föreläsningar jag haft och de diskussioner vi har fört, vilket framförallt har rört sig om vårdfilosofiska resonemang. Samtidigt så har jag funderat på att skriva ihop en text för att mina barn i framtiden ska få veta vad det egentligen var jag pysslade med medan jag arbetade.

Till slut bestämde jag mig för att sätta mig och se om jag kan slå dessa tre flugor i en smäll. Då kom nästa fråga gällande vilken typ av bok jag ska skriva. Ska jag skriva en berättelse som ser ut som en självbiografi eller ska jag försöka skriva en avhandling med referenser och resonemang? Jag har landat i att jag gör någonting mitt emellan och beskriver vad som hände utifrån hur jag minns det. En sådan bok kanske kallas för medicinska memoarer?

Jag har arbetat på samma arbetsplats kontinuerligt sedan 2003, på samma klinik, på motsvarande enheter, med samma patientgrupper och i vissa fall med samma patienter – i drygt två decennier.

Den här boken är inte arbetsplatsens policy. Jag har påverkat min arbetsplats mycket och drivit vårdutvecklande frågor som intresserar mig – så jag har påverkat utvecklingen av psykiatrin i Växjö. Men det här är inget dokument som arbetsplatsen står bakom, utan helt mitt eget.

När vi som läkare beskriver ett medicinskt problem så är det vanligast att vi anger referenser. Jag har valt att inte göra det mer än när det gäller studier eller tänkare som har påverkat mig väldigt mycket. Dels för att den här historien handlar mindre om vad andra har forskat fram och mer om hur jag har tolkat vad de har forskat fram, dels för att med den snabba utvecklingen gällande studier och evidens så går det snart att hitta referenser som stöder (eller motsäger) allting vi säger. När det kommer ny teknik så kan vi dessutom mata in en text i ett datasystem och få ett gäng referenser som både stöder och motsäger det vi uttrycker. Det går snart att hitta ”evidens” för allting – eller åtminstone en tyckare som tycker någonting om allting. Den som verkligen är intresserad av att få referenser kan mycket väl söka igenom internet relativt snabbt.

Jag kommer att beskriva en del patientmöten och patientsamtal i den här boken. Jag ändrar på så många detaljer som jag kan utan att frångå verkligheten. De flesta möten som jag beskriver kommer ändå att vara typer av möten som har hänt vid flera olika tillfällen. Jag kommer alltså inte att beskriva enskilda patienter utan situationer och resonemang som har upprepat sig. Om någon känner igen sig så kan det vara för att det har uppstått liknande situationer vid flera olika tillfällen.

Jag kommer också att förklara ett flertal psykiatriska diagnoser och tillstånd i den här boken. Jag beskriver dem inte alltid som de är beskrivna i de olika diagnosmanualerna. Jag beskriver dem på ett sätt så att de blir logiska som verktyg i patientarbetet. I början av min karriär var jag bokstavstrogen när det kom till att följa diagnosmanualen, men eftersom det finns olika diagnosmanualer och beskrivningen av diagnoser förändras över tid, och medarbetare tolkar manualerna efter eget huvud, så har jag insett att det är mindre viktigt att följa föränderliga manualer, med vaga beskrivningar, och mer viktigt att ha ett praktiskt redskap för att hjälpa patienterna.

Det finns massor av böcker som beskriver det goda samtalet, hur vi förmår människor att prata om sina känslor och hur vi empatiskt och sympatiskt kan förstå våra patienter. Men det finns få böcker som beskriver det konfliktfyllda, besvärliga samtalet, som vi lämnar med otillfredsställelse, frustration och kanske cynism.

Jag har fått rykte om mig att göra kategoriska uttalanden och uttrycka mig med stor tydlighet och inte alltid vävt in mina ord i milda formuleringar. Jag har blivit kritiserad för detta, kanske med rätta, för i den psykiatriska världen finns det alltid många olika perspektiv att titta ifrån.

Tidigt i karriären kunde jag fastna i diskussioner med betydligt mer erfarna medarbetare. Den jag diskuterade med kunde ofta försöka briljera med avancerade termer så som ”det undermedvetna”, ”anknytningsmönster”,

”det lilla barnet”, eller ”oral gratifikation”. Dessa diskussioner handlade mer om att briljera med att sin egen ordförståelse än att lösa en patients problem. Psykiatri kan mycket väl bli en specialitet där vi pratar och pratar utan att vi fattar beslut och utan att någonting händer, och där vi gräver och gräver utan att nå botten. Jag är mer praktiskt lagd. Om vi får skattepengar för att utföra en arbetsuppgift så är det vårt ansvar att visa resultat. Det går alltid att beskriva verkligheten på många olika sätt och det är vi duktiga på inom psykiatrin. Där vi ofta brister är att presentera en röd tråd i behandlingsarbetet för patienten. Så i vår jakt på att få med varenda detalj så har vi utelämnat det viktigaste; att ge patienten en vård den har nytta av.

Då var det dags för premiär!

https://www.vulkanmedia.se/fribiljetten/

Boken är köpbar från Vulkans egen bokhandel idag, och kommer så småningom till fler bokhandlare.

Låt mig få ge tre goda argument för att inte köpa boken. Jag vill ju inte lura någon att betala 250:- i onödan.

1. Den kommer att puliceras som blogginlägg inom kort (när jag kommer på ett sätt att göra det). Bästa sättet att läsa den är nog i korta paragrafer.
2. Den är svårläst och hoppar mellan berättande, anekdoter, filosoferande och faktauppgifter.
3. Den som har lätt att övertolka budskap riskerar att bli upprörd.

Med det sagt är det en ärligt skriven bok av en läkare med snart 25 år i yrket, så den har sina poänger

Det var på tiden.

Vad gör vi med deras diagnostiserade patienter?

Har de ADHD eller inte?

https://www.sverigesradio.se/artikel/ivo-forbjuder-psykiatrispecialisterna

Fast psykiatrispecialisterna har visat oss något viktigt. De ha visat oss att det går att utnyttja systemet, helt lagligt och enligt socialstyrelsens medicinska riktlinjer.

Psykiatrispecialisterna har utnyttjat det faktum att de psykiatriska diagnoserna inte är sjukdomar utan bara symtombeskrivningar, och att dessa symtombeskrivningar är så vaga att de kan stämma in på alla människor.

De är inte ensamma om detta. Alla privata utredare gör samma sak. Psykiatrispecialisterna har bara varit mer uppenbara i sitt utnyttjande av systemet.

1. Om vi har diagnoser med vaga kriterier så kan många (alla) människor passa in på dem.
2. Om vi kopplar fördelar till att ha diagnoser så kommer människor att vara villiga att betala för dem

Det är inte psykiatrispecialisterna som har hittat på systemet – de ha utnyttjat det för egen vinning. I och med det har de visat systemets svagheter.

Låt oss inte stanna upp och tro att problemet är löst nu. Systemfelet går betydligt djupare.

I höstas när hag insåg att inget förlag skulle vilja ge ut min bok så letade jag runt efter andra alternativ.

Ett alternativ var Amazons tjänst för print on demand.

Jag la upp en tidig version av boken där men tog ner den när jag hittade Vulkan.

…tydligen ligger den kvar som rest – men går inte att beställa…

Fribiljetten: Vårdfilosofin bakom Självvald inläggning – och andra sanningar som behöver sägas https://amzn.eu/d/03RsA8Im

Det närmar sig.

Tydligen är boken tryckt och en låda packad och på väg hem till mig. Den lär anlända nästa vecka…

Jag lät ChatGPT skriva en recension av boken, för att få lite feedback. Jag har ju bollat ideer med ChatGPT under processen och bett den kontrollera logiken i mina resonemang.

ChatGPT hade inte mycket att säga om logiken, men föreslog ofta att jag skulle uttrycka mig mer diplomatiskt (och erbjöd sig ofta att skriva om stycken i en mer lättsmält ton)

Jag tackade vänligt men tänkte att det kan vara kul att läsa en text av en människa – med alla fel och brister det innebär.

Nu är ju ChatGPT vänligt inställd så recenssionen är positiv – men ändå intressant:

Recension: Fribiljetten av Anders Albinsson

(En idéanalys av en psykiatrikers uppgörelse med sitt eget fält)

När psykiatern Anders Albinsson publicerar Fribiljetten är det inte ett försök att starta ett nytt samtal, utan att avsluta ett gammalt. Han beskriver själv boken som en summering av vad ett yrkesliv i psykiatrins gränsmarker har lärt honom – och framför allt vad psykiatrin inte längre tycks vilja lära sig.

Resultatet är en bok som trots sin milda framtoning blir en intellektuell brandfackla. Den är både bekännelse, uppgörelse och handledning, men framför allt en uppmaning till att tänka. Inte tycka, inte tro – utan tänka.


—

Autonomi som psykiatrins mål

Bokens centrala idé är både enkel och radikal: psykiatrins enda legitima mål är att öka patientens autonomi. All vård som inte leder till ökat självbestämmande är, i förlängningen, skadlig.
Detta blir den röda tråden genom hela verket. Albinsson beskriver psykiatrin som ett system som ofta – i sin iver att skydda, lindra och kontrollera – råkar sänka den förmåga till självbestämmande som den borde stärka.

I hans resonemang blir autonomi inte bara en etisk princip, utan ett mätbart kliniskt utfall. En behandling som gör patienten mer beroende av vården har inte lyckats, oavsett symtomlindring.
På så vis vänder han upp och ner på den gängse nyttoprincipen i vårdlogiken: det viktiga är inte att patienten mår bättre, utan att patienten blir friare.


—

Kognitiv dissonans som kliniskt hinder

En återkommande tanke i boken är vikten av att motstå den reflexmässiga impulsen att avfärda det som utmanar ens föreställningar.
Albinsson formulerar det så här: ”Om vi hör ett resonemang som strider mot vår förutfattade mening, bör vi inte kräva bevis från den som uttalar resonemanget, utan själva söka bevis för vår egen uppfattning. Och om vi inte hittar dem – fråga varför de saknas.”

Det är en tanke som borde stå över varje handledarstol i vården. Han visar hur kognitiv dissonans inte bara är ett psykologiskt fenomen, utan ett systemfel i psykiatrin: en ovilja att pröva det bekanta och en övertro på det egna språket.


—

Mellan polemik och självrannsakan

Stilistiskt växlar boken mellan saklig analys och personligt vittnesmål. Albinsson skriver med precision, ibland med en torr sarkasm som lika ofta träffar honom själv som systemet.
När han berättar om sitt yrkesliv – från AT-läkare med personsökare till överläkare med ansvar för destruktiva patienter – blir tonen avskalad, aldrig sentimental.

Han använder humor som pedagogik, inte som skydd. I ett av de mest citerbara styckena beskriver han psykiatrin som en butik:

> ”Om man går till godisaffären tror expediten att man vill köpa godis. Går man till psykiatributiken får man diagnoser, terapi och mediciner. Behöver man något annat, finns det inte i sortimentet.”



Det är ett exempel på bokens stil: den väcker skratt innan den slår till med eftertanke.


—

Tematisk bredd – från klinik till existens

Det som skiljer Fribiljetten från de flesta yrkesreflektioner inom psykiatrin är dess existentiella räckvidd.
Författaren rör sig obehindrat från frågan om suicidriskbedömningens logiska omöjlighet – ett tema han analyserar med kirurgisk precision – till reflektioner om religion, mening och mänskligt lidande.

Han beskriver psykiatrin som ett komplext system, men suicidologin som ett kaotiskt: inte slumpmässigt, men oförutsägbart. Därmed blir det oetiskt, menar han, att behandla suicid som en förutsägbar riskfaktor i kliniskt arbete.
Det är ett av bokens mest kontroversiella ställningstaganden – och samtidigt ett av de mest intellektuellt hederliga.

I de senare kapitlen breddas perspektivet. Han reflekterar över värden som tacksamhet, förlåtelse, heder och lojalitet – begrepp som sällan nämns i vetenskapliga sammanhang men som, enligt honom, är grundvillkor för autonomi.
Där når boken sin mest humanistiska ton: psykiatrin kan lindra sjukdom, men inte lösa mänskligt lidande. Lidandet är inte ett fel i systemet, utan en del av att vara människa.


—

Mottagande och motstånd

Hur kommer Fribiljetten att tas emot?
För den som delar författarens yrkeserfarenheter blir den en befrielse. Många kommer att känna igen frustrationen över byråkratiserad vård, överdiagnostik och en kultur där symtom premieras framför ansvar.

För akademiska företrädare kommer den sannolikt att uppfattas som kättersk. Albinsson ifrågasätter hela strukturer – från evidensbegreppet till psykiatrins etiska grund – och gör det utan den språkliga försiktighet som brukar dölja systemkritik.

För patienter och närstående erbjuder boken något ovanligt: respekt utan romantisering. Han beskriver psykiskt lidande utan att förneka ansvar, och psykiatrin utan att förneka dess brister.

Men den verkliga styrkan ligger kanske inte i mottagandet alls, utan i bokens funktion som katalysator. Den kommer inte att vinna debatter, men den kan göra människor mer tänkande. Och i Albinssons universum är det den högsta formen av framgång.


—

Ett etiskt projekt

Fribiljetten är i grunden inte ett debattinlägg utan ett etiskt projekt. Den ställer inte frågan hur vi ska rädda fler patienter, utan hur vi kan respektera fler människor.

Författaren beskriver inte psykiatrin som ond eller god, utan som en nödvändig men farlig institution – farlig när den glömmer sitt syfte.
Hans återkommande påminnelse, som också kunde stå som bokens motto, är enkel:

> ”Vi behandlar inte en diagnos. Vi behandlar för ökad autonomi.”



Det är inte en slogan, utan en världsbild.
Om boken läses med öppet sinne blir den inte en uppgörelse med psykiatrin – utan ett försök att återge den mening.

Lokaltidningen Smålandsposten rapporterar om region Kronobergs bonussystem.

Det är från min tidigare avdelning, den allmänpsykiatriska avdelningen i Växjö, där jag var läkare i något decennium. (Numera arbetar jag i öppenvården).

Regionen har beslutat om en ”lojalitetsbonus”, en engångssumma för att  visa uppskattning för insatser som lett till ett oberoende av hyrsköterskor.

På läkarsidan är vi hyroberoende sedan flera år, och nu har det även lyckats när det gäller sjuksköterskor.

Hyrpersonal ger sämre vård till högre kostnad och regionen har sparat miljoner på lojala sjuksköterskors insatser.

Man har således erbjudit en bonus till sjuksköterskor som jobbat länge och som arbetar utanför kontorstid, det vill säga kvällar och helger.

Bland de mest lojala sjuksköterskorna i psykiatrin är just de som arbetar på allmänpsykiatriska avdelningen med längst tjänstgöringstid, flest timmar helg- och kvällsarbete, samt högst flexibilitet att täcka upp på avdelningar där det fattas sköterskor.

Fast de blev utan bonus…

Regionledningen lyckades hitta kriterier för sitt bonussystem som belönade de flesta andra, men inte någon på allmänpsykiatrin. Det viktiga var inte hur många helgtimmar de arbetade utan att det skedde med rätt frekvens, dvs var tredje vecka.

Det blev ingen bonus. Det blev en förolämpning!

I ett sådant läge är det dags för regionledningen att backa, be om ursäkt för att man tänkt fel, och ändra kriterierna. Regionen har sparat en rejäl summa på hyroberoende och kan slå sig för bröstet – tack vare personalen

Det är nu dags att vara ödmjuk och öppna plånboken!

Den gågna veckan har jag träffat många patienter med neuropsykiatrisk diagnos. Jag har läst igenom mer än 30 neuropsykiatriska utredningar, och med få undantag kan jag konstatera:

De är av usel kvalitet!

Jag visste sedan tidigare att utredningar har ett tveksamt värde när det gäller diagnostik. Men jag blev ändå chockad över det pinsamt dåliga hantverket.

Det kanske var mängden utredningar som var överraskande. Det var nedslående att läsa utredning efter utredning som inte håller måttet.

1. Det var uppenbart att utredningarna oftast var beställningsjobb. Diagnosen var bestämd på förhand.
2. Den tillhörande IQ-testen var ytterligt luddigt presenterad. I flera fall kunde inte ens jag gissa mig till begåvningsnivån, trots att jag läst många utredningar
3. Även om IQ var påtagligt låg så redovisades inte det. Vid några utredningar hade IQ mörkats för att istället kunna ställa ADHD-diagnos
4. Bristande, och ibland miserabla, uppväxtmiljöer ignorerades helt i de diagnostiska resonemangen. Trots kunskap om att psykosocial misär kan leda till neuropsykiatriska symtom fanns det sällan resonemang om detta. ADHD-diagnosen ställdes iallafall
5. Vid ett fåtal utredningar hade man passat på att lägga till en Autism-diagnos utan särskilda symtom. Troligen som en vänlig gest för att ge patienten möjlighet till LSS-insatser om det skulle behövas i framtiden
6. Personlighetsdrag och psykiatriska symtom tolkades alltid vara orsakade av en underliggandeADHD (nu var det visserligen ett selekterat material jag tittade på)
7. Funktionsnivån var sällan ellet aldrig specificerad utan uttrycktes bara i allmänna termer. Det gick inte att utläsa vad patienten egentligen hade haft problem med i livet
8. Utredningarna gav ingen ledtråd till om behandling med centealstimulantia var indicerat – den viktigaste orsaken till att göra en utredning

Samtidigt kan jag inte säga att det INTE rör sig om ADHD, och jag kan inte säga om centralstimulantia kommer att höja funktionsnivån. Centralstimulantia kan ju höja funktionsnivån kortsiktigt hos alla människor – med eller utan diagnos

Jag har suttit på kvällarna och filosoferat över vad ADHD egentligen är och blir inte klokare.

ADHD är en symtomsammanfattning som alla människor kan få om de köar tillräckligt länge eller har råd att betala en privat utredare – en sammanfattning som ger tillgång till läkemedel som liknar amfetamin.

Jag säger inte att centralstimulantia är ett onödigt läkemedel. Jag har mött många patienter som har haft nytta av det (och patienter där behandlingen varit ett totalt misslyckande)

Jag säger inte heller att alla utredningar är dåliga. Jag har sett utredningar som är väldigt seriösa och verkligen kunnat styra behandlingen till något patienten har nytta av.

Men om tillräckligt många utredningar är usla så kan vi inte lita på några utredningar – och det är där vi befinner oss idag

Det finns få saker som gör mig så upprörd som våld mot svagare. Kvinnor, barn eller gamla och sjuka.

Jag är övertygad om att samhället skulle kunna göra mer för att skydda dessa grupper – framför allt lagförändringar. Det handlar inte om attitydförändringar.

Men helt plötsligt ska psykiatrin kopplas in i detta:

Psykiatrin ska stoppa fler farliga personer https://www.svd.se/a/rrE85m/psykiatrin-ska-stoppa-fler-farliga-individer?utm_source=androidapp&utm_medium=share

Regeringen föreslår att Socialstyrelsen och Ivo ska komma på ett sätt att göra farlighetsbedömningar för att minska våld mot kvinnor.

Det tycks inte finnas något slut på dumheterna! Det går inte att göra någon sådan farlighetsbedömning och det finns ingen psykiatrisk insats som minskar risken för våld mot kvinnor.

Straff fungerar! Inlåsning fungerar! Minskat användande av alkohol och droger fungerar! Att höja statusen hos de poliser som utreder fungerar (vilket händer om straffen skärps ordentligt)

Att satsa på en fantasi som innebär att psykiatrin ska förutspå framtiden och läsa tankar fungerar inte.

Vi har testat – och misslyckats, med den strategin

Vi har känt till ångest länge. I romarriket kände människorna till ångest. Ordet ångest kommer från latin och beskriver trängseln som vi upplever i bröstet när ångesten plågar oss.

När vi har ångest så har vi svårt att frigöra tankarna och koncentrera oss på annat. Särskilt om vi har ångest i längre perioder. Vi kan inte tänka på något annat än vårt illabefinnande, och vi sover sämre för att vi ligger och grubblar. Och sömnbristen leder till ännu större svårigheter att koncentrera oss.

Ångest leder till koncentrationssvårigheter.

Men sen kom en ny teori. Kanske var det koncentrationssvårigheterna som kom först? Och när vi hade svårt att koncentrera oss så började vi misslyckas med sådant som omvärlden förväntade sig. Och när vi misslyckades så fick vi ångest för vi oroade oss för att misslyckas igen.

Teorin blev istället att det var koncentrationssvårigheterna som ledde till ångest.

Båda teorierna stämmer. Ångest leder till koncentrationssvårigheter som i sin tur leder till ångest.

Så har då patienten en ångestproblematik som ger symtom av ADD/ADHD, eller har patienten en ADD/ADHD-problematik som ger symtom i form av ångest?

Det är det människor tror att den neuropsykiatriska utredningen ska svara på – men det är inte det som händer. Utredningspsykologerna ser inte ångest som en orsak utan enbart ett symtom. Förklaringen vid utredningar blir nästan alltid en neuropsykiatrisk orsak till ångest.

Det finns ingen vetenskap vi kan luta oss mot. Det är bara en fråga om narrativ, perspektiv, ideologi och tyvärr även ekonomi. Och för tillfället är narrativet att neuropsykiatri orsakar ångest.

Och allting krånglas till av att amfetaminliknande läkemedel har en ångestlindrande effekt i många fall, så även när vi medicinerar med centralstimulantia så får vi inget svar på orsaken till patientens symtom.

Mitt arbete går ut på att ta reda på om hönan eller ägget kom först – och det går inte! Det finns inget svar på den frågan.

Psilocybin, C₁₂H₁₆N₂HPO₄, är ett aktivt ämne i psykedeliska svampar som tillhör gruppen tryptaminer. Upplevelsen från psilocybin sägs till stor del likna ett LSD-rus, största skillnaden är att det är kortare, omkring sex timmar.

Psilocybin är ett kommande läkemedel som har fått mytiskt skimmer för att ursprungsbefolkning i olika delar världen har använt det rekreativt och i religiösa ceremonier.

Enstaka fallbeskrivningar har kommit om människor som beskriver bot från svår psykisk ohälsa efter att ha använt drogen.

Psilocybin liknar LSD, inte bara som kemisk substans och effekt utan öven när det gäller mytbildningen om de läkande utomvärdsliga upplevelser som brukaren får.

LSD blev impopulärt på 70-talet för att det utlöste psykoser, men så många har inte använt psilocybin ännu, så att det har hunnit få dåligt rykte.

Nu forskas det i hopp om att detta kan vara nästa ultimata bot, och därmed bli en kassako för något läkemedelsbolag.

Preliminära resultat har varit positiva och det växer fram ett narrativ som för att förbereda sjukvården på behovet av substansen.

Kriterierna för PTSD utvidgas så att fler kan få diagnosen när ICD 11 kommer. Diagnosen Komplex PTSD kommer med i ICD 11 och ingen behöver bli förvånad när psilocybin kommer att föreslås som behandling.

Låt oss fantisera att Alkohol var en ny och okänd substans, som den västerländska medicinen inte hört talas om annat än via rykten från avlägsna trakter där urbefolkningen använde drycken i olika syften.

Låt oss låtsas att ett läkemedelsbolag ville göra en första studie (en pilotstudie) på detta nya preparat för att se om det skulle gå att sälja som läkemedel

Abstract
Denna studie undersökte sambandet mellan alkoholkonsumtion och självrapporterade symtom vid ångestsyndrom. Totalt inkluderades 96 deltagare med diagnostiserad ångestproblematik i en interventionsstudie där effekter av alkoholintag utvärderades med hjälp av validerade skattningsinstrument samt kompletterande självskattningsitems avseende upplevelsen av att vara vacker, klok och charmig.

Efter interventionen uppvisade deltagarna genomgående förbättringar inom samtliga mätområden. Skattningar visade signifikant ökad självtillit, förbättrad emotionell reglering samt en markant förstärkt självbild. Deltagarna rapporterade i synnerhet en ökad känsla av social kompetens, intellektuell skärpa och personlig attraktionskraft. Dessa effekter var konsekventa över kön, ålder och grad av initial ångestproblematik.

Ett mindre antal studiedeltagare avbröt deltagandet på grund av trötthet, illamående eller svårigheter att fullfölja mätproceduren. Dessa individer exkluderades från den slutliga analysen i enlighet med studieprotokollet. Resultaten baseras således på fullföljande deltagare med komplett datamaterial.

Sammantaget visar studien tydliga och genomgående positiva effekter av alkohol på centrala psykologiska faktorer relaterade till ångestsyndrom. Våra resultat tyder på att alkohol bör vara en central behandling gällande ångesttillstånd. Ytterligare implementeringsstudier rekommenderas.

Nä.

Psilocybin är inte lösningen på psykiatriska besvär