dralbinsson

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Madrid och Hawaii-deklarationen

Hawaiideklarationen, som anger den psykiatriska verksamhetens etiska riktlinjer, godkändes av Världspsykiatriska föreningen 1977. Deklarationen uppdaterades i Wien 1983 och senare i Madrid 1996. En senaste version omarbetades i Yokohama 2002. Jag sammanfattar punkterna nedan:

Madriddeklarationen

1. Psykiater ska ge sina patienter bästa tillgängliga behandling med beaktande av vetenskaplig kunskap och etiska principer.
2. Psykiatern är skyldig att vara förtrogen med den vetenskapliga utvecklingen inom specialiteten
3. Det är patientens rätt att få medverka i behandlingsarbetet
4. Ingen behandling får ske mot patientens vilja, med mindre att utebliven behandling skulle utsätta patientens och/eller närståendes liv för fara.
5. Patienten ska underrättas om undersökningens syfte
6. Information som erhålls i behandlingsarbetet är konfidentiell
7. Psykiater skall följa nationella och internationella regler för genomförande av forskning

Speciella förhållanden:

1. Dödshjälp: Psykiatern måste vara medveten om att psykisk sjuklighet, såsom depression, kan förvränga patientens verklighetsuppfattning. I sådana situationer är det psykiaterns uppgift att behandla sjukligheten.
2. Tortyr: En psykiater skall inte delta i någon aktivitet som innebär psykisk eller fysisk tortyr
3. Dödsstraff: En psykiater får inte medverka vid lagligt beslutade avrättningar
4. Val av kön: En psykiater får inte medverka vid beslut om att avbryta havandeskap med avsikt att välja kön.
5. Organtransplantation: Psykiatern får varken agera som patientens beslutsfattare eller använda sin psykoterapeutiska färdighet att påverka en patients beslut i dessa frågor.

Det finns en del uttänkt och nedskrivet gällande etiska förhållningssätt för läkaren, men det håller sig på en nivå som vi idag, i Sverige, ser som självklar. De val vi gör i vardagen handlar sällan om att välja mellan medmänskligt och förkastligt. Det handlar om att välja mellan en åtgärd med vissa fördelar och vissa risker och en annan åtgärd med andra fördelar och andra risker – och vi känner sällan till hela bilden så att vi är medvetna om alla fördelar och risker.

Psykologerna blir fler – så varför mår vi sämre? – Läkartidningen https://share.google/P8LfkHazycIkMihJB

”Vården måste mäta utfall. Om en behandling syftar till att minska ångest bör vi veta hur många som blir bättre, hur många som blir besvärsfria, hur länge förbättringen består och hur många som försämras.”

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

ETIK

Etik (från grekiska) och Moral (från latin) handlar om en uppsättning regler för uppträdande och förhållningssätt som inom en population har vuxit fram som sedvänja. Helt enkelt handlar det om människors uppfattning om vad som är ”rätt” och ”fel” uppträdande och förhållningssätt i olika frågor. Etik är teorin och Moral är praktiken av samma fenomen.

Etik och moral är relativt tomma ord i sig själva. Det finns ingen Etik UNS (utan närmare specifikation). För att värdera etiken så behöver vi förtydliga vilken etik vi pratar om. Det vi vanligen menar när vi använder ordet etik är den västerländska etiken. Denna i sin tur har tre grundkällor:

Judisk/Kristen etik

En översvallande majoritet av våra värderingar idag kommer från bibelns två delar, och då framför allt det nya testamentet.

Budorden (Gamla Testamentet) 4–10, som är riktlinjer för människors förhållande till varandra, ger en bra grundsammanfattning av vad vi anser är rätt och fel (inte stjäla, inte dräpa, inte ha begärelse, och så vidare…). Budord 1–3 handlar om människans förhållande till gud, vilket ju är mer aktuellt för den som är troende.

Det så kallade elfte budordet/den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” finns i de flesta religioner i någon form.

Tanken att den starke ska hjälpa den svage kommer inte bara från Bamse, som många tror, utan från bibeln.

Förlåtelsen – I motsats till de flesta andra religioner är inte kristendomen en poängsamlarreligion där goda och onda gärningar ska vägas vid domedagen. Det finns en insikt att människan har en förmåga att ställa till det för sig och det finns möjlighet att få förlåtelse för den som ångrar sig.

Idén om alla människors lika värdighet

Den fria viljan – tanken att människor inte är ödesstyrda utan har möjlighet att själva välja sin väg i livet.

Det finns i övrigt en uppsjö av etiska värderingar, framför allt i nya testamentet, som vi fortfarande anser är ”rätt”

Romerska rättssystemet

Det romerska rättssystemet har påverkat våra värderingar när det gäller vad som är juridiskt rätt och fel och hur detta skall handläggas av samhället. Romarna förstod att förena en tydlig logik och formell noggrannhet med ett realistiskt sinne för det verkliga livets skiftande behov.

Det romerska rättssystemet hade flera delar som vi idag inte skulle se som särskilt etiska, men det ska jämföras med alternativa sätt att avgöra vad som är rätt och fel. Historiskt har det inte varit okänt att två meningsmotståndare går ut med vapen på ett fält, och den som går levande därifrån var den som hade juridiskt rätt.

Upplysningstidens ideal

De upplysta despoterna införde tanken att de inte enbart var härskare över ett land utan att de var folkets tjänare som skulle fatta goda beslut som befolkningen skulle ha nytta av. Det fanns en begynnande tanke av individualism som kanske bäst sammanfattas med Fredrik den stores, av Preussen, -”I mitt rike får var och en bli salig på sin fason”. Idag kanske vi skulle uttrycka det med att: Alla får tänka och göra som de vill, så länge det inte skadar någon annan.

Detta är alltså en förstärkning av den fria viljan. Den nämns redan i bibeln, men där finns det också tydligt uttalat vad som är rätt att välja (nämligen att tro på Gud).

Detta är den västerländska etikens grundkällor, som vanligtvis styr vad vi tycker är ”rätt” eller ”fel”.

Psykisk ohälsa är ett påhittat tillstånd – det som skaver kallas livet | Göteborgs-Posten https://share.google/Tt3kXU3txglUMshhJ

Välskrivet av:

Jehoshua Kaufman, leg psykolog och leg psykoterapeut

Gunny Christensen Åkesson, auktoriserad socionom, legitimerad hälso- och sjukvårdskurator

Resultaten av fjolårets PISA-mätning har kommit.

Det går att jämföra årets resultat med resultaten under tidigare mätningar. Jag valde att jämföra med 2012, eftersom Elvanse kom till Sverige 2013.

Eftersom Elvanse har en funktionshöjande effekt, enligt läkemedelsbolaget Takeda pharma, så borde PISA-resultaten se bättre ut efter att läkemedlet funnits i 13 år och 15-20% av eleverna fått ADHD-diagnoser.

Förvånande nog ser resultaten ut att bli sämre…

Skolverket skriver:

”Svenska 15-åringars resultat i läsförståelse och matematik fortsätter att sjunka och är nu nere på de lägsta nivåerna som uppmätts i den internationella kunskapsmätningen Pisa. Även övriga nordiska länder uppvisar historiskt låga nivåer i läsförståelse och matematik. Resultaten sjunker också i majoriteteten av OECD-länderna. I naturvetenskap presterar de svenska 15-åringarna på samma nivå som i föregående mätning 2022”.

Det kan väl inte vara så att vi ger barnen amfetaminliknande läkemedel (Elvanse =lisdexamfetamin) utan att de har någon nytta av det?

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

MEDICINSKA STUDIER

Låt mig kortfattat beskriva hur det går till att göra en läkemedelsstudie.

Vi börjar med att identifiera en grupp människor som har likartade symtom. För exemplet kan vi säga att det är en grupp med depressionssymptom. Vi delar sedan upp gruppen i två mindre grupper som kallas för kohorter. Alla personerna i båda grupperna (kohorterna) har samma symptombild men i studien försöker vi också se till så att grupperna liknar varandra på andra sätt med lika många av varje kön, utbildningsnivå, ekonomi och vi försöker undvika att personerna i kohorterna har andra psykiatriska symtom som kan störa resultatet.

Därefter ger vi den ena gruppen den behandlingen vi vill testa. Den andra gruppen får en redan beprövad behandling, ingen behandling alls, eller en så kallad placebobehandling, det vill säga läkemedel som inte har någon effekt. Sedan väntar vi ett antal veckor. Vanligtvis åtta till tolv veckor.

Alla personerna har redan från början fått fylla i formulär och träffa utredare för att bedöma hur mycket symptom de har. Efter åtta till tolv veckor så mäter vi, och kan konstatera att en del av personerna upplever en förbättring. En annan del upplever ingen effekt och några upplever en försämring.

Om det visar sig att: i behandlingsgruppen är det fler personer som upplever en förbättring än det är i den gruppen som inte fått behandling så räknas det som ett läkemedel som gör nytta.

I exemplet i bilden har 70 % av patienterna som har fått behandling fått en förbättring av behandlingen. I gruppen som inte har fått behandling är det bara 50 % som har fått en förbättring. Ungefär så här kan resultaten se ut när ett företag provar ett antidepressivt läkemedel.

Om vi ser från perspektivet att 70 % som äter läkemedel faktiskt har fått en förbättring redan efter några månader så är det ju ett mycket bra läkemedel. Men om vi betänker att majoriteten av dessa hade fått en förbättring även utan läkemedel så verkar läkemedlet inte lika bra längre.

Om siffrorna ser ut som i exemplet (och det stämmer ganska bra med verkligheten) så är det faktiskt så att 80 % av alla som har fått läkemedel inte har haft någon större nytta av det. Betyder detta att det är ett bra eller ett dåligt läkemedel? Om ett antidepressivt läkemedel får de här resultaten så anses det vara ett bra läkemedel, även om 80 % av dem som äter det inte har någon större nytta av det.

Om vi tänker oss att vi behandlar en miljon människor med antidepressiva läkemedel – i Sverige är det ungefär en miljon människor som äter antidepressiva. Då har 20% nytta av sitt läkemedel efter några månader. Det är alltså 200 000 människor som kanske hade varit fortsatt deprimerade om de inte hade fått läkemedel. Det är ju ett mycket bra resultat.

Samtidigt är det 800 000 svenskar som äter läkemedel som de kanske inte har någon nytta av. Ett vanligt argument är att de som inte har nytta av läkemedlet kan sluta, men hur vet en patient det? Livet är ofta jobbigt och nedstämdhet och oro är en del av livet. Det kanske blir värre om patienten slutar med läkemedel?

En behandling som endast 20% av patienterna har nytta av räknas som en fungerande, evidensbaserad behandling.

Verkligheten är naturligtvis mycket mer komplicerad än vad studier visar. I gruppen som har svarat att de inte hade någon effekt av läkemedlet finns det säkert flera individer som hade en viss effekt men inte tillräckligt mycket för att det skulle ge resultat i studien. Bland de patienterna som har svarat att de upplever en förbättring var det säkert flera som hade vissa biverkningar. En person kanske hade god effekt av sitt läkemedel men fick spendera betydligt längre tid på toaletten om dagen på grund av att magen stannat upp. Någon annan kanske fick en antidepressiv effekt men förlorade sin sexlust på köpet.

Ett bekymmer med läkemedelsstudier är att de är mycket dyra och tidskrävande att genomföra. I stort sett är det bara läkemedelsbolag som har möjlighet att genomföra sådana. Det går inte generellt att säga att läkemedelsbolagen tillverkar läkemedel enbart av vinstintresse. Det finns naturligtvis en stark önskan att hitta ett läkemedel som hjälper patienter.

Samtidigt kan vi inte blunda för att det finns ett ekonomiskt incitament för att framhäva det egna bolagets läkemedelseffekter som betydligt bättre än vad de kanske är.

Kloka ord från kollega Johan Bengtsson.

https://www.svd.se/a/j0xX7q/adhd-psykiatrins-nya-uttryck-kan-ifragasattas-skriver-johan-bengtsson?utm_source=androidapp&utm_medium=share

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Normalt

Jag fick frågan av en patient för många år sedan vad som är normalt? Patienten hade en önskan om att få bli normal, eller kanske hade den fått höra från omvärlden att den borde bete sig normalt. Kanske hade någon vårdarbetare i ett försök att trösta uttryckt att patientens beteende och känslor var normala.

Jag lovade att ta reda på vad som var normalt och återkomma till patienten. Det har jag inte lyckats med.

Som jag förstår det så har termen ”normal” blivit en urvattnad term. Det tycks vara ett samlingsord för att beskriva det som är ”etiskt”, ”vanligt” eller ”naturligt”. I sin grund tycks ordet ”normalt” framför allt betyda etiskt. Att bete sig etiskt, moraliskt, eller normalt i den betydelsen, är alltså att agera, inte utifrån det egna egot i stunden, utan för att framtiden och samhället ska bli bättre. Att ha ett normbrytande beteende betyder motsatsen.

Att följa normen betyder i grunden att vi lever ett liv för att alla, åtminstone majoriteten, ska få det bättre. Detta uttryck har urvattnats och det kan dessutom upplevas som tråkigt att följa normen. Det kan också vara ett hinder då de egna önskemålen krockar med normen.

Ordet normalt används också i betydelsen vanligt. ”Det är normalt att man sjunker ihop i TV-soffan efter en lång arbetsdag”.

Det ordet vi söker i dessa fall är att det är vanligt. Vanligt betyder att majoriteten, eller åtminstone en större minoritet ägnar sig åt beteendet. Hur stor minoriteten behöver vara för att det ska betraktas som vanligt är inte definierat på något sätt. Människor skiljer sig dessutom så mycket åt så: det är vanligt att vara ovanlig.

Att någonting är naturligt innebär att: det är någonting som följer naturlagarna. ”Det är naturligt att gråta när man är ledsen”. ”Det är naturligt att inte tänka klart om man är trött och hungrig”. Sen är det ju lika naturligt att inte gråta när vi är ledsna eller att tänka klart när vi är trötta och hungriga. Så länge det följer naturlagarna så är det naturligt.

Det går alltså att säga att det är normalt att gråta (eller inte gråta) när vi är ledsna.

Ja men självdestruktivitet då. Är det normalt?

Det beror på hur vi definierar ordet. Det är vanligt. Så många som 20 % av unga flickor har ägnat sig åt någon form av självdestruktivitet. 50 % av patienterna inom psykiatrin har ägnat sig åt någon form av självdestruktivitet.

Jag menar också att självdestruktivitet är naturligt. Även om det inte är särskilt lönsamt för framtiden att skada sig så tycks den lugnande effekten av självdestruktivitet finnas hos en stor del av mänskligheten. De självdestruktiva vi ser i psykiatrin, är fall där det är naturliga beteendet har spårat ur och blivit livsfarligt.

Är det etiskt eller moraliskt med självskadebeteende? Nej det är det inte. Varken framtiden eller samhället tjänar på att jag skadar mig själv.

Undrar om vi någonsin kommer att lära oss av våra misstag?

Nu för tiden går annonsen till läkaren. Läkemedelsbolaget tydliggör att det är läkaren som måste skriva ut amfetaminpreparat till patienten. Om läkaren gör det så får patienten en anställning och lyckas med arbetet. Om läkaren inte skriver ut amfetaminpreparat så kommer patienten att få sparken.

Det finns inga studier som talar för att detta stämmer. Det är bara emotionell utpressning.

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Avsaknad av ord för att beskriva våldsverkare

Ibland blir det uppenbart att vi lever i en tidsålder där det är viktigare att inte trampa någon på tårna än att vara tydlig eller sanningsenlig.

Vi kan läsa om människor som begår hemska brott och skadar andra. Orsaken till dådet beskrivs ofta som att förövaren ”mådde dåligt”, var ”deprimerad” eller hade ”tvångstankar”. Den typen av termer hjälper oss inte på något sätt att förstå varför en förövare begår ett brott. Vanligast vid olika typer av våldsbrott är att förövaren var drogpåverkad, svårt psykotisk, gravt störd eller antisocial. Ibland bör förövaren beskrivas med alla fyra termerna.

När en människa har agerat på ett destruktivt sätt mot andra, eller mot sig själv, så beskrivs detta ofta med att: ”personen fick ingen hjälp”, ”den hamnade mellan stolarna”, ”samhället svek”. I de allra flesta av dessa fall så är beskrivningen mer korrekt med termerna: personen valde att inte söka hjälp, den följde inte ordinationer, den avbröt de insatser som var planerade. I ett rum fyllt av stolar lyckades patienten pressa ner sig själv i ett utrymme mellan stolarna!

Det är inte en alltid en lyckad strategi att försöka bortförklara allt som samhällets ansvar. Då har vi missat att det finns människor som måste hanteras, snarare än hjälpas. Där samhället behöver skyddas mot individen, och där rehabilitering tillbaka till samhället är en fantasi snarare än ett mål. De av oss som emellanåt hanterar dessa individer kan inte beskriva dem i termer av att de begick brott ”för att de mådde dåligt” och att de ”inte fick hjälp i tid”.

Vi får inte glömma stämningen i samhället som orsak till våldsbrott. I en tid av politisk polarisering piskas stämningarna upp och den mest lättpåverkade och våldsbenägna får lättare att gå över gränser och utsätta andra för skada. Den som ägnar sig åt politisk agitation bör inte skylla på samhällets strukturer i första hand, utan ta en stund och reflektera över sin egen kommunikation.

I slutändan handlar detta om huruvida vi ska lägga ansvaret på samhället, eller om vi ska lägga ansvaret på den enskilda individen. I verkligheten är det ett gemensamt ansvar, inte minst för att individen tillhör samhället. En fördel med att lägga ansvaret på samhället är att det är någonting som vi gemensamt kan hjälpas åt att försöka åtgärda. Den stora nackdelen är att vi tar bort det egna ansvaret från individen: att söka hjälp, att ta emot hjälp, och att bete sig.