Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
MIN KARRIÄR
Läkarlinjen
Fram till ungefär 25 års ålder så hade jag inga större ambitioner med mitt liv. Jag arbetade på olika ströjobb och arbetade länge som vårdbiträde på Gärdets sjukhem i Stockholm. Min plan för livet var att fortsätta tjäna pengar och ge mig ut på olika resor i världen.
Mina betyg från naturvetenskaplig linje vad var mediokra. Jag var godkänd i alla ämnen och hade medelbetyg men det var inget ämne som stack ut. Jag hade visserligen högsta betyg i religion men det kan ha varit ett betyg som jag fick för att min lärare kände min far. Med mina betyg så fanns det ingen större utsikt att jag skulle kunna söka till någon avancerad utbildning.
Men när jag var i 25 årsåldern blev jag medveten om en ny möjlighet: Högskoleprovet. Jag gick och skrev högskoleprovet ett par gånger med goda resultat. Det tredje gången så fick jag ett resultat som plötsligt öppnade alla dörrar till alla utbildningar. Plötsligt hade jag möjligheten att komma in på universitet och läsa någonting där min instabila livsföring och ekonomi kunde bli något mer stabila. Jag valde mellan ingenjör, jurist, ekonom; men eftersom jag var vårdbiträde och hade lätt för att prata med mina patienter så tänkte jag att läkaryrket kanske skulle vara det minst ansträngande – och det här med onödig ansträngning har aldrig varit min grej.
Första gången jag sökte till läkare så hamnade jag på 964:e reservplats för att komma in. Det skulle bara krävas att 964 andra sökande tackade nej för att jag skulle klara det, men så blev det inte. Istället fick jag skriva om provet och med ett lyckosamt resultat så tog jag omedelbart en plats på läkarutbildningen.
Tidigare i skolan hade jag aldrig studerat. Det berodde framför allt på att jag var lat och inte tyckte det var särskilt kul att studera. Men det berodde också på att jag alltid har ansett det som fusk att studera inför ett prov. Mitt resonemang har varit att: om jag pluggar inför ett prov så är det ju inte svårt att klara provet, och alltså måste det vara fusk att plugga inför provet. Med denna inställning började jag läkarlinjen och insåg efter en termin att jag inte skulle klara läkarlinjen utan att fuska.
Första terminen av läkarlinjen tog jag bara 10 % av de poäng som jag behövde för att klara linjen. En kamrat skämtade med mig och sa att –”i denna takt tar dig 55 år att bli färdig läkare”.
Under den så kallade prekliniska delen av utbildningen, den delen som läkaren spenderar på universitetet, så lärde jag mig sakta men säkert att jag var tvungen att öppna böckerna och läsa inför proven. För mig var detta visserligen fusk och jag kan inte komma ifrån tanken att jag har fuskat mig igenom läkarlinjen.
Jag tror inte att jag klarade en enda tentamen i första försöket under de första åren på linjen. Jag skrev minst en omtenta inom samtliga områden. Jag var också tvungen att ta ett par uppehåll under studierna för att jag låg för långt efter. Jag teamade upp med en medstudent under den perioden. Vi träffades på omtentor och det var där vi lärde känna varandra. Vi hade ungefär samma ambitionsnivå när det gäller studier. Han formulerade mycket väl vår gemensamma inställning. ”Om du får mer än en poäng över godkänt-gränsen så har du studerat för mycket”.
Efter två år av omtentor och fortfarande en massiv tentamen som låg bakom mig så var jag egentligen beredd att ge upp studierna. Uppenbarligen var inte universitetslivet något för mig. I samma veva fick jag barn. Jag var i trettioårsåldern när jag fick min första son. Helt plötsligt förändrades mitt tankesätt. Det fungerade inte längre att leka bort livet och vara oansvarig. Det fanns en annan person som var beroende av att jag hade ett stabilt liv. Under den kommande sommaren läste jag i fatt det jag behövde läsa ifatt och tog de tentamina jag behövde. Under den fortsatta läkarlinjen missade jag inga ytterligare tentor.
Det kommer ofta patienter till mig idag som har oerhörda svårigheter att klara sina studier. De har läst på, och tänker att deras koncentrationssvårigheter beror på ADHD och de önskar något läkemedel som kan höja deras koncentration för att de ska kunna fortsätta studera. Deras historia påminner väldigt mycket om mig själv och hur jag var i den åldern. Jag vet inte vad som är mest effektivt för att ta sig samman och studera, att skaffa barn, eller äta centralstimulantia?
Orädd forskare som lärde sina patienter »ångestsurfa« – Läkartidningen https://share.google/Dvmhj8EqYNqQn1tjr
Drop in ska korta köer till NPF-utredningar i Skåne | Sveriges Radio https://share.google/PyY51q2ZVI7gw8UK4
Det hade varit smartare att besluta att alla skåningar har både ADHD och Autism så tar de helt bort köerna för utredning.
Lika seriöst förslag, mycket snabbare och helt gratis.
…och varför stanna i Skåne? Alla svenskar kan ju få båda diagnoserna samtidigt.
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
RELIGION
En av mina handledare inom psykiatrin, i Stockholm, under läkarutbildningen, var djupt troende. Han var djupt troende på psykoanalysens teorier. Han trodde inte på någon annan religion. Han hade gjort iakttagelsen att många av hans patienter tidigare hade varit religiösa och vänt sig till kyrkan, men därefter kommit till psykiatrin för hjälp. Han hade dragit slutsatsen att det var kyrkan och religionen som genererat det själsliga lidandet som patienten upplevde.
Jag ser det inte som omöjligt att det finns ett samband mellan tidigare kyrkobesökare och patienter inom psykiatrin. Jag tror inte det är lika självklart att det finns ett orsakssamband, det vill säga att religionen har orsakat det psykiska lidandet. Min gissning är att människor som söker svar på livets lidande har i först vänt sig till religionen och när de inte hittar svaren där så vänder de sig till psykiatrin, och om de inte hittar svaren där kan de återvända till religionen eller annan förklaringsmodell.
Jag är själv uppväxt i en kristen familj. I slutet av tonåren valde jag att bli agnostiker. Jag upplevde att det inte gick att tro på en gud om jag inte kunde bevisa att det fanns en gud. På samma sätt upplevde jag att jag inte kunde bli ateist om jag inte kunde bevisa att det inte fanns en gud. För den renläriga vetenskapsmannen hade jag svårt att se någon annan trosuppfattning, än agnosticismen.
Det finns många ateister som menar att det är den enda trosuppfattning vi kan ha om vi ska följa vetenskapen, men de har då redan gjort ett grundantagande att ateismen är korrekt.
Ett problem för religionen är förmodligen ordet ”tro” som ofta sätts som motsats till att ”veta”. Men religiös tro handlar inte om att tro i motsatsen till att veta. Rimligare ord att använda är ”tilltro” eller ”att förlita sig på”. Religiösa människor ”tror” inte att det finns en gud utan ”förlitar sig på” att det finns en gud, på samma sätt som vi alla förlitar oss på att det finns en tyngdkraft.
Som praktiserande psykiatriker vill jag vara ytterst försiktig att blanda religiös tro och den vetenskapliga specialiteten psykiatri. Även om människor med psykiskt lidande kan söka sig till både religion och till psykiatri så bör vi inte förväxla funktionen av de två.
Religionen har ett par stora fördelar jämfört med psykiatrin. Religionen kan framföra en förklaringsmodell som den absoluta sanningen. Religionen behöver inte bevisa att förklaringsmodellen är korrekt. Det gäller bara att förlita sig på att den är korrekt. Religionen har också förmågan att ge människor ett sammanhang där identiteten inte bygger på patologi. Religionen kan dämpa mänskligt lidande, inte minst genom förmågan att ge hopp om ett liv efter detta, livsregler att hålla sig till, och en möjlighet att erhålla förlåtelse för misstag som begåtts.
För den som har ett lidande på grund av existentiella svårigheter där frågor om skuld och skam, livets mening, universums oändlighet och vad som händer efter döden, får inga användbara svar inom psykiatrin. Psykiatrin bollar tillbaka denna typ av frågor och uppmanar patienten att själv hitta sin egen väg.
Psykiatrins förklaringsmodeller till varför människor fungerar som de gör vilar på en mycket svag vetenskaplig grund, och som specialitet byter vi ut förklaringsmodeller ungefär vart tjugonde år. Vi bör därför vara ytterst försiktiga när vi uttalar oss.
Min fars demens
Under 2013 gick min far in i en allt djupare demens. Han flyttade till ett demensboende för att vårdas där de sista åren. Under sitt insjuknande var han fullt medveten om vad som höll på att hända. Som präst hade han besökt många äldreboenden och visste vad demenssjukdomen gjorde med de gamla.
In i det sista var han djupt troende. Han var övertygad om Jesus återkomst innan han själv skulle vara borta. Och om inte Jesus skulle hinna tillbaka så han övertygad om en rättvis bedömning i livet efter detta.
Men finns det ett liv efter detta? Från ett vetenskapligt perspektiv kan vi svara klart och tydligt: ”det vet vi inte för det kan vi inte bevisa”.
Men om frågeställningen har perspektivet: ”hur ska jag kunna möta sjukdom och död med en viss förtröstan?” då kanske svaret blir ett annat.
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Människans rätt att själv bestämma över sitt liv
I dokumentet ”Nationellt förslag till suicidprevention” 2006, på Socialstyrelsens hemsida kunde jag läsa följande:
”Två grundläggande etiska principer kan komma i konflikt med varandra när det gäller självmord och självmordshandlingar. Den ena principen rör det etiska kravet att göra gott, att lindra lidande och att rädda liv. Den andra grundsatsen gäller respekten för en människas rätt till självbestämmande.
Frågan om en människa äger sitt liv har debatterats. Frågeställningen har fått allt större betydelse i takt med att religionens inflytande över våra liv avtagit och individualismen för många blivit en självklarhet.
Måste man inte respektera den enskilde människans rätt till integritet och rätt till självbestämmande över sitt eget liv? Jo, förvisso, men självmord handlar inte alltid om ett fritt val. Personen i fråga ser ingen annan utväg och upplever ingen handlingsfrihet. Den självmordsnäras tanke är: ”Visst vill jag leva, men inte så här!” Många gånger är föreställningen om den suicidala människans rätt till sitt liv eller sitt självmord framsprunget som ett försvar för att hantera sin egen rädsla och för att slippa se och ingripa, mer än som resultatet av ett filosofiskt resonemang”.
Frågan är huruvida en människa har rätt att bestämma om den vill leva vidare eller inte. Författaren tar sitt avstamp i meningen: ”… självmord handlar inte alltid om ett fritt val. Personen i fråga ser ingen annan utväg och upplever ingen handlingsfrihet”, det vill säga alla människor kan inte alltid ta ansvar för sina handlingar.
Jag håller med om att ”självmord handlar inte alltid om ett fritt val”. Ibland är en människas lidande så stort att enda utvägen kan tyckas vara ett avslutande av livet.
Att en människa mår så dåligt att den inte ser någon utväg ur sitt lidande, kommer i kontakt med vården, och att vården då kan göra korrekta suicidriskbedömningar – är ett hypotetiskt scenario som inte existerar i verkligheten.
Jag kan hålla med om att människor faktiskt inte alltid kan ta ansvar för sina handlingar och att ibland kan vi i efterhand se att samhället hade kunnat stoppa en människas självmord om rätt personer hade haft rätt information vid rätt tillfälle. Men det händer ju aldrig.
Den enda effekten av detta resonemang är att det skapas en illusion av etiskt förhållningssätt som inte går att utföra i verkligheten. För att hålla illusionen om etik levande offras massor med resurser för att låtsas bedöma en risk som ingen kan bedöma, överösa människor med insatser som inte har någon effekt, och låsa in människor med resultatet att vi kränker deras självbestämmande
Resonemanget från Nationellt förslag till suicidprevention 2006, leder till att människor låses in på psykiatriska avdelningar under förespegling att det är etiskt. Det är det inte.
Det är lätt att missa och Socialstyrelsen är medvetet dunkla i sin utsaga.
”Det är enligt det vetenskapliga underlaget inte möjligt att predicera
suicid på individnivå.”
Plötsligt erkänner Socialstyrelsen att det inte går att förutspå suicid.
https://www.socialstyrelsen.se/publikationer/suicidriskbedomning-2026-5-10280/
Erkännandet är inbakat i en flod av ord för att undvika pinsamheter.
Myndigheten har haft fel i decennier och spridit ut felaktig och skadlig information. Orsaken till att Socialstyrelsen har spridit desinformation är att de valt ideologi före vetenskap.
Socialstyrelsen har önskat att det gick att förutspå suicid. Vetenskapen har hela tiden vetat att det inte går.
…och till slut tvingas Socialstyrelsen krypa till korset.
Oj, vad pinsamt.
Och för att fira detta erkännande kände jag mig tvingad att be SUNO om hjälp att tonsätta en text som bara handlar om att Socialstyrelsen har haft fel (och jag har haft rätt 😁)
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Smygande Schizofreni
Smygande Schizofreni är ingen psykiatrisk diagnos utan ett sätt för en totalitär stat att göra sig av med oliktänkare. ”Diagnosen” beskrevs av psykiatrikern Andrej Snezjnevskij (1904–1987) i forna Sovjetunionen.
Tidiga tecken på smygande schizofreni:
Reformistiska vanföreställningar – symtom i form av att ifrågasatta åsidosättandet av medborgarnas basala rättigheter. Basala rättigheter sammanfattas som: att religion får utövas, öppenhet och insyn i maktutövningen samt möjlighet till vetenskaplig forskning.
Grandiositet – symtom i form av att anse sig ha rätt till opposition mot staten.
Dålig social anpassning – symtom i form av protest mot påtvingat likatänkande.
Skenbar normalitet – när inget annat passade användes detta symtom som tecken på sjukdom.
Den finns en listig och cynisk logik bakom begreppet Smygande Schizofreni och dess symtom. Om staten säger att staten är en utopi – då måste en oliktänkande ha en vanföreställning om den säger något annat.
Smygande Schizofreni behandlades med inlåsning och antipsykotika, vilket naturligtvis tystade den oliktänkande.
Sovjetunionens användande av psykiatrisk terminologi för att undanröja oliktänkare och andra oönskade individer var en viktig drivkraft bakom Madrid och Hawaii-deklarationen. Den kan vara svårt att förstå betydelsen av detta dokument och hur det är formulerat utan att sätta det i sitt historiska sammanhang. I Madrid och Hawaii-deklarationen fastslås till exempel att patienten ska informeras om undersökningens syfte och att ingen behandling får ges utan patientens samtycke (om patienten är tillräknelig). Sådana etiska uppmaningar kan tyckas vara självklara i västvärlden idag men var inte det i en kommunistisk diktatur.
”En adhd-diagnos är ingen mänsklig rättighet” | Forskning & Framsteg https://share.google/DMH0FHlgw1NSyZQn0
Livskvalitet minus Avundsjuka = Lycka
