Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Utvecklingen av psykiatrin
Första gången jag satte min fot som läkare på en psykiatrisk avdelning och mottagning var 2000, när jag sommarjobbade på psykiatrin i Blekinge efter nio terminer på läkarlinjen. 2002 var jag AT på psykiatrin i Växjö under tre månader. 2003 påbörjade jag ST-tjänsten i psykiatri. På den tiden handlade ST om att träffa patienter och bli en duktig kliniker samt att gå en psykoterapiutbildning. Efter fem år skrev en specialist på att jag var färdig.
Idag handlar ST om att samla in papper på att ha gått rätt kurser och utbildningar. I teorin behöver den blivande specialisten inte träffa mer än ett tjog patienter för att bli färdig specialist. Jag är tveksam till om denna typ av utbildning är bättre än den utbildningen som jag själv fick där det handlade om att träffa patienter.
Det fanns mer än dubbelt så många slutenvårdsplatser i psykiatrin I Kronoberg när jag började arbeta jämfört med 25 år senare, men det fanns mer överbeläggningar då.
Det fanns ingen datajournal. Cosmic för läkemedel kom omkring 2003 (och det sas att detta skulle kopplas ihop med apodossystemet inom ett par år, vilket inte lyckats 22 år senare).
Cosmic-journalen startade 2006-10-24. Innan dess fanns det bara pappers-journaler. Det fanns minst två olika pappersjournaler, en för slutenvården och en annan för öppenvården. Visst gick det att beställa journalen från öppenvården om patienten blev inneliggande, och det skickades en slutanteckning till öppenvården när patienten skrevs ut, men det var svårt att få en överblick över patientens vårdförlopp.
Som AT-läkare bokades det fem till sex besök om dagen till mig på mottagningen. Det var gott om tid. Idag bokar vi tre till fyra besök till AT-läkarna och det är knappt de hinner med sin mottagning. Detta beror inte på att dagens AT-läkare är långsamma. Det beror enbart på att mycket har förändrats.
Sjukskrivningsintygen var ett papper, en halv A4-sida. Det räckte med diagnos, datum för sjuktiden och en underskrift. Sjukskrivningen tog en minut att fixa för 20 år sedan.
Det fanns inga tvingande sökord att hålla reda på. Chefer har sedan vi fick datorjournal 2006 försökt styra personal så att vi inte ska glömma diktera in vissa rubriker. Glömmer vi en rubrik kan vi inte signera anteckningen.
Jag kunde skicka remisser utan hinder när jag började. Ville en patient ha psykoterapi så kunde jag lätt skriva en remiss till psykoterapienheten. Det betydde inte att patienten fick psykoterapi. Väntetiden för behandling låg på 27–28 månader. Det var iallafall lätt att sätta patienter i kö, tills det infördes remisstopp. Det gjordes ingen egentlig bedömning om patienten skulle ha nytta av psykoterapi. Den som kunde prata sattes i kö. Behandlingarna var ofta flera år långa och var i praktiken stödkontakter där det användes en finare terminologi.
SSRI och SNRI var nya preparat som hade fantastiskt gott rykte. Cipramil, Zoloft, Fontex, Seroxat, Remeron och Effexor. Det var bara att byta och testa sig fram. Och om dessa läkemedel inte fungerade så kom den bipolära vågen och löste problemet. Den som inte blev frisk på antidepressiva var förmodligen bipolär och då kunde vi byta till helt andra läkemedel.
Det fanns så många bipolära diagnoser så det passade alla patienttyper. Bipolär I, II, II-och en halv, III, IV, V, för att inte tala om ”mixed state” och ”rapid cykling” eller Bipolär UNS.
Diagnostiken var inte så viktig egentligen. Patienter kom till psykiatrin för att de mådde dåligt. De fick läkemedelsbyten, sjukskrivning och en remiss för psykoterapi. Visst satt läkaren och försökte ställa rätt diagnos, men i praktiken var det ett spel för galleriet. Praktiskt hade det relativt liten betydelse. Det erbjöds samma läkemedel och samma terapier oavsett diagnos.
Förutom att alla fick de nya, moderna antidepressiva läkemedlen så fanns det några andra diagnoser som ställdes.
En ung kvinna som skadade sig själv fick diagnosen Borderline, en person med utländskt-klingande namn och som kom från något oroligt hörn av världen fick diagnosen PTSD, och som tidigare nämnts: om antidepressiva inte fungerade så var det nog bipolaritet.
Jag har inga minnen av att patienter blev friska. En stor andel slutade komma och kunde avslutas. Många gick kvar för årliga uppföljningar, läkemedelsbyten och förlängning av sjukskrivningar.
Jag kan inte säga att patienter hade det sämre för 25 år sedan. Omhändertagandet var oftast utmärkt, viljan att hjälpa var stor. Men från ett organisatoriskt perspektiv fanns det mycket att önska.
Om någon behövde få kontakt med mig så fick de söka mig på den personsökare jag fått låna på arbetet. Då gick jag till en fast telefon och ringde upp numret på displayen. Runt 2005–2006 fick jag låna en mobiltelefon från jobbet – en Sony Ericsson.
På mitt första vikariat i Blekinge sommaren 2001 så fick jag ringa telefonsamtal inom landstinget. Ville jag ringa utanför landstinget måste det gå via sjukvårdens växel, så att personalen inte satt och ringde rikssamtal för landstingets pengar.
Som AT-läkare hade vi en viktig arbetsuppgift att skriva läkemedelslistor på avdelningarna. Dessa skrevs för hand, på papper, var vecka, så att sköterskorna kunde dela läkemedel. En AT-kollega missade att den förra läkaren skrivit Mirtazapin 30mg och skrev Nitrazepam 30mg. (Det ser ju ganska likt ut med handstil). En uppmärksam sjuksköterska förhindrade en smärre vårdskada när hon uppmärksammade felet.
Patientens psykosociala situation var relativt ointressant. Visst skulle det kartläggas men det spelade mindre roll för kommande insatser. Faktiskt gjordes det ganska bra kartläggningar men insatserna blev ändå de samma.
Det levde kvar lite ideologiska konflikter mellan oss läkare och psykologer. Psykologerna gillade inte läkemedel och förklarade lidandet med patientens trauman, uppväxtmiljö eller liknande.
Vi skulle visserligen rapportera om vapeninnehav, olämplighet som bilförare och olämplighet som förälder, men det sakades helt en struktur för det.
Suicidriskbedömningar ansågs vara lika viktiga då som nu och HSAN, NASP och Socialstyrelsen var lika inkompetenta då som IVO är nu. Trots 25 års patientsäkerhetsarbete från dessa myndigheter har inte suicidstatistiken förändrats.
Vi gör mycket mer med våra patienter idag och vi är mer professionella. Vi har den helhetssyn som vi ville ha tidigare. Vi har en rimligare dialog med patienten. Psykiatrin är inte längre enbart en förvaringsplats där patienter står på kö för någon psykoterapi.
Samtidigt har vi bytt ut vår övertro på antidepressiva och stämningsstabiliserande till en övertro på neuropsykiatri och centralstimulantia. Och vi ställer patienter i 2–3 års kö för utredning istället för terapi.
Vi har fått en helt absurd administrativ börda som till största delen är onödig i bästa fall men i praktiken patientfarlig då den tar upp så mycket tid.
Skadligt bruk av mobiltelefon – en klinisk diagnos? – Läkartidningen https://share.google/ZmNwiko5kZCRbVL3Q
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Branden på allmänpsykiatrin 2/2 2016
Det utbröt en allvarlig ibland brand på den allmänpsykiatriska avdelningen i Växjö 13 år efter den ödesdigra branden på rättspsykiatrin. En patient hade tänt eld på två platser i sitt patientrum och det blev en häftig rökutveckling på avdelningen. De inneliggande patienterna kunde snabbt evakueras ut till allmänna ytor på sjukhuset. Branden kunde släckas relativt snabbt även om avdelningen tog stora rökskador. Redan samma natt kunde patienterna erbjudas nya sängplatser i den tomma avdelningen där avdelning 24 tidigare legat.
Vid denna brand liksom vid branden på rättspsykiatrin kom det ifrågasättande om varför patienterna hade tillåtelse att ha tändare med sig inne på avdelningen. När det har brunnit kan det tyckas vara en fullt adekvat fråga.
Det är inte så att det tillåtet med tändare på sjukhuset men det finns ingen rimlig möjlighet att kontrollera ett sådant förbud. En tändare kan vara mycket liten och lätt gömmas i en väska, i kläder eller i någon av kroppens håligheter. För att kontrollera att ingen patient tar med sig en tändare in på avdelningen krävs det således att alla patienter som vårdas inneliggande ska kroppsvisiteras efter var permission. Vården har ingen laglig rätt att kroppsvisitera patienter vilket gör att ett förbud mot tändare inte går att övervaka.
Och man bör också vara fullt medveten om att denna typ av förbud, som någon vårdarbetare måste kontrollera, leder till en inställning att: så fort en människa är patient inom vuxenpsykiatrin så försvinner dennes eget ansvar och enbart vårdarbetare ska kontrollera patientens agerande. För varje beslut som vården tar, som tydliggör att patienter inte kan ta ansvar för sig själva, så skapar vi en miljö där patienter blir mer ansvarslösa. Alla störda beteenden från patienter kan försvaras med att någon annan, en vårdarbetare, borde ha stoppat det och en läkare borde ha förutspått det. Som jag ser det är det just den tanke kring patientens oförmåga att ta egenansvar som ledde fram till att självdestruktivitet skulle vårdas inom rättspsykiatrin under tvångsvård – och som 2003 slutade med två tragiska dödsfall.
Den som anlägger en eld är ansvarig för sina handlingar. Att smeta ut det ansvaret på olika myndighetspersoner som borde ha förhindrat det är en tveksam strategi.
Fanny Nilsson om psykiatriska diagnoser https://share.google/vmsdVwjFEurOWtmgR
SR:s besked: Slutpoddat för ”Fråga Agnes” | Göteborgs-Posten https://share.google/j2D8tqXmn0Sp8EwJf
Man ska inte ifrågasätta transideologin!
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Branden på rättspsykiatrin 1/8 2003
Jag hade hunnit vara ST-läkare i några månader och befann mig på semester när det brann på Rättspsykiatrin i Växjö. Jag var inte inblandad i vare sig vårdarbetet eller efterföljande analyser utan beskriver bara här hur diskussionerna gick på kliniken i efterförloppet.
Rättspsykiatrin i Växjö hade vid den tiden utvecklat en vård för svårt självdestruktiva patienter och hade en avdelning med enbart kvinnor. På samma avdelning vårdades även dömda kvinnor med liknande problematik, men där deras destruktivitet i vissa fall riktades utåt, till exempel genom mordbrand.
Vården räknades som högspecialiserad. Vårdtiderna var långa men regionkliniken kunde hantera patienter som inte gick att hantera på vanliga psykiatriska avdelningar. De kvinnor som remitterades till rättspsykiatrin med självdestruktivitet hade alltså inte begått några brott. De hade allvarliga och svårbehandlade självdestruktiva beteenden och vårdades under tvångsvård inom den vanliga psykiatrin i hopp om att försöka hålla dem vid liv, men när detta inte längre var möjligt så skrevs remiss till den dåvarande högspecialiserade vården. Resultaten inom rättspsykiatrin var hyfsade och flera patienter kunde komma ifrån sina destruktiva liv.
Det är lätt att kritisera denna tids vårdfilosofi, som handlade om inlåsning av självdestruktiva patienter. Som jag ser det så var rättspsykiatrin den logiska slutpunkten för en vård som byggde på kontrollmyndigheternas händelseanalyser, som alltid menade att destruktiva människor borde fått mer vård och mer övervakning. Om de instanser som ska garantera säker vård tror att slutenvård och tvångsvård har en livräddande effekt, och denna inställning används vid behandling av självdestruktiva patienter som har svårt att ansvara för sina egna val, så blir den logiska slutsatsen en avdelning som låser in och övervakar.
Något år tidigare hade det hänt en annan tragisk händelse som började på rättspsykiatrin fast på en annan avdelning. En manlig patient hade rymt genom att slå sönder ett fönster och tagit sig till en närliggande stad där han hade anfallit ett barn på en lekplats. Överfallet hade mycket väl kunnat sluta ännu olyckligare, men barnet klarade sig med behandlingsbara, kroppsliga skador.
Efter denna rymning hade rättspsykiatrin bestämt sig för att byta ut samtliga fönster i sina lokaler till krossäkra glas. Det beslutet skulle visa sig få ödesdigra följder under branden 2003.
Det hade varit svårigheter att planera för semestervikarier den sommaren. Just under brandnatten så ska samtliga skötare på avdelningen varit vikarier och ersättare. Detta hade godkänts eftersom det var erfarna vikarier som inte hade anställts just för den sommaren utan hade jobbat på avdelningen tidigare.
Under natten tände en av patienterna eld på sin madrass. Branden i sig blev inte så omfattande men rökutvecklingen spred sig över avdelningen inom ett par minuter. Patienten som hade tänt eld gjorde sitt bästa för att förhindra personalens försök att släcka eller begränsa branden. När övriga patienter skulle evakueras ut på gatan meddelade den som startat branden att hon tänkte springa till bostadshusen i närheten och tända eld där, vilket fick personalen att välja en annan utrymningsväg som inte skulle leda ut på gatan utan till en innergård.
De flesta patienter evakuerades till innergården men ett par blev kvar på sina rum på den rökfyllda avdelningen. Det gjordes försök att evakuera dessa genom att slå sönder fönsterrutorna utifrån, men det visade sig att glasen inte gick att slå sönder.
Två av de inlagda patienterna dog under branden.
Branden blev naturligtvis mycket uppmärksammad och det gjordes ett vinklat reportage i av tv-programmet Uppdrag granskning som pekade ut psykiatrins ledning som ansvarig för branden. Som jag förstår det så var ledningens ansvar att ha godkänt en semesterplanering utan fastanställd personal vissa pass. De som arbetade den natten hade visserligen erfarenhet av arbetet men var inte fast anställda. I efterförloppet ledde detta vidare till brottsanklagelser mot sjukhusledningen vilket gjorde att både rättspsykiatrin och vuxenpsykiatrin förlorade en väl fungerande chef. I slutändan frikändes cheferna från brottsmisstanke i hovrätten efter några år.
Det har även kommenterats i efterhand att brandskyddet var för svagt och att man tidigare borde ha installerat sprinklersystem på kliniken. Det hade ju varit klokt med facit i hand, men lokalen var godkänd enligt den tidens brandföreskrifter.
”Primärvården ska inte organiseras som en fabrik” – Dagens Medicin https://share.google/1BokJ6v2OdojgvlR0
Kloka ord!
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Utbildningsläkare
Det tar lång tid att bli läkare. När jag började på läkarlinjen så var den 5,5 år lång. För mig tog det 7,5 år på grund av missade tentamina och uppehåll i studierna. Efter läkarstudierna så skulle jag göra allmän tjänstgöring (AT) som tog mellan 1,5 och två år att gå igenom. Under denna tid ska läkaren på runt på medicinklinik, kirurgklinik, psykiatri och primärvård. Först efter denna tid får läkaren sin legitimation. Efter AT, och legitimation, så kan läkaren söka specialisttjänst (ST). Specialisttjänstgöringen skulle vara minst fem år på min tid. Den snabbaste vägen att bli specialistläkare tog således tolv år.
Sommaren 2002 satte jag min fot på vuxenpsykiatrin i Växjö för första gången. Jag började då på en tremånaders AT-placering.
När jag var placerad inom medicin och kirurgi hade jag pratat om att jag funderade på att bli psykiatriker. Ryktet hade nått chefen för läkargruppen som gärna ville diskutera detta med mig. På den tiden fanns det inga ST-läkare på psykiatrin eller rättare sagt, det fanns två som alldeles strax skulle vara färdiga. Kliniken var inte jättepopulär och en läkare som funderade på att söka sig dit var naturligtvis av intresse. Chefen för läkarenheten, som hette Carsten Theise, bjöd mig på glass från kiosken i psykiatrin. Jag fick välja vilken och valde en Cornetto. Därefter gick vi ut i den fina parken runt Sigfridsområdet och slog oss ner på en bänk och åt glass och diskuterade framtiden. Efter samtalet så hade jag bestämt mig för att söka till psykiatrin som ST. Förmodligen är detta den mest vinstgivande rekrytering någon har gjort inom vården. Jag sålde min framtida karriär för en Cornetto – men det var ju en mycket god glass.
Jag fick även träffa klinikchefen Talis Vasco under min AT tjänst. Jag beskrev att jag var intresserad av att söka ST tjänst. Han frågade mig om jag var extra ambitiös och om jag försökte lära mig så mycket psykiatri som möjligt under min AT. Jag svarade ärligt att jag förmodligen ansträngde mig mindre för jag skulle ju ändå ha hela livet på mig att lära mig det jag behövde. Men på grund av bristen på psykiatriker så var denna ärlighet inget hinder för att senare få tjänsten.
