Den första stämningsansökan om felbehandling gällande könsdysfori i USA.
En 16-årig flicka, Fox Varian, och hennes mor upplevde att de övertalades till mastektomi (amputation av brösten) av psykolog och läkare då hon sökte för könsdysfori.
Vården letade inte efter andra förklaringar till hennes tillstånd och föreslog ingen alternativ behandling, menar rätten.
Läkare och psykolog får betala 2.000.000 dollar i skadestånd.
För 2,5 år sedan skrev jag:
Jag ser det som ett stort misslyckande för vården att den inte lyckades stå emot ett politiskt/ekonomiskt tryck, utan kastade sig in i experimentell massbehandling av ett tillstånd som ingen förstod sig på.
Nu blir det politiken och ekonomin som avslutar vårdexperimentet istället.
På temat Blinda hönor som finner korn, visar det sig att IVO faktiskt har hittat något att anmärka på som är värt att anmärka på:
IVO:s granskning av privat neuropsykiatrisk vård av barn visar på brister | IVO.se https://share.google/ZjPook49YgaClgk6Z
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har granskat tio privata vårdgivare som utför neuropsykiatrisk vård av barn. Brister har uppmärksammats i samtliga verksamheter. Det handlar bland annat om adhd-diagnoser som ställs utan fullständigt underlag, och att läkemedel sätts in som första eller enda insats.
Anders Q Björkman skriver ett inlägg i SvD.
Han försöker dra en logisk tråd mellan psykiatrireformen för 30 år sedan och aktuella mord som begås av psykiskt störda individer.
…men det finns ingen sådan logik.
Psykiatrins fiasko skördar många offer https://www.svd.se/a/L4AdW9/julhelgens-mord-gor-det-uppenbart-att-psykiatrireformen-ar-misslyckad?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Det begås färre mord idag än det gjorde före psykiatrireformen. Det saknas alltså det samband – som Björkman ser – mellan psykiatrireformen och antal mord i landet.
Men det förekommer ändå mord utförda av gravt psykiskt sjuka individer, där det – åtminstone med facit i hand – borde gått att agera annorlunda.
Om jag skulle analysera problemet så tror jag att det ligger i en allt mer försiktig terminologi kombinerat med utsuddande av gränsdragningar.
De psykiatriska tillstånden ADHD, autism, ptsd, bipolär typ 2, depression har så vaga kriterier att i stort sett alla människor som har ett illabefinnande kan uppfylla dessa.
Samtidigt anses de allvarligare tillstånden psykos, schizofreni, missbruk, bipolär typ 1, melankoli, utvecklingsstörning, vara så stigmatiserande att psykiatrin väljer bort de diagnoserna.
Istället för att lägga resurser på allvarliga tillstånd, så läggs resurserna på tillstånd som inte ens räknades som diagnoser för 30 år sedan. Der gäller inte bara ekonomiska resurser utan även juridiska.
Vi har lagt enorma resurser på att normalfungerande människor ska få tillgång till amfetaminpreparat, men vill inte gärna ge en gravt psykossjuk injektionsbehandling mot dens vilja.
Vi har skapat ett regelverk för att producera allt fler neuropsykiatriska diagnoser men vill inte stifta lagar som gör att de otillräkneligt sjuka kan få adekvat vård (läs: tvångsvård).
Vi undviker diagnosen schizofreni för att den är stigmatiserande och använder istället förklaringen ”Autism med psykosgenombrott”, som ger tillgång till LSS och har högre status.
Vi har ett språkbruk som alltid menar att vi ska ”hjälpa” sjuka människor, men det man egentligen menar är att samhället ska skyddas från den sjuke.
I teorin kan vi öka resurserna till psykiatrin och bygga fler vårdplatser, men vi har ingen nytta av det (om målet är att minska våldsbrott) om inte platserna används för de sjukaste, mest otillräkneliga patienterna.
Vi måste alltså börja med att sätta målbilden, och sedan använda ett tydligt språkbruk, om vi ska ha någon nytta av eventuella satsningar på psykiatrin.
Sedan behöver vi titta på vad som är evidensbaserat möjligt (minskar inlåsning farligheten hos psykiskt sjuka?) och ändra juridiken (omformulera kriterier för tvångsvård).
Vi är inte i närheten av ett tankesätt som kan leda till Björkmans vision.
Då har jag fått se den sista versionen av boken och godkänt den för tryck.
Jag vet inte hur lång tid det tar exakt men det rör sig nog om veckor.
Rekommendationer för en balanserad skärmanvändning bland barn — Folkhälsomyndigheten https://share.google/w9JfzKCnLllYmfAha
Rekomendationerna betyder att:
-skärmar inte används innan läggdags och att mobiler, surfplatta och liknande lämnas utanför sovrummet under natten.
-digitala medier inte tränger undan sömn, fysisk aktivitet, relationer, måltider och skolarbete. En tumregel är att små barn 2–5 år använder skärm max 1 timme per dygn, barn 6–12 år max 1–2 timmar, och barn 13–18 år max 2–3 timmar.
-åldersgränser följs för till exempel sociala medier och spel.
-föräldrar aktivt styr vilket innehåll barn tar del av, och samtalar om vad barnen gör på digitala medier samt kommer överens om regler för skärmtid.
-föräldrar tänker på att egna skärmvanor också påverkar både samspelet med barnet, och barns skärmvanor.
-barn under 2 år i möjligaste mån inte använder skärm.
Det här är bra regler. Folkhälsomyndigheten har landat rätt. Skulle alla följa dessa rekommendationer så minskar vi samtidigt psykisk ohälsa hos barn och behovet av neuropsykiatriska diagnoser.
Själv tänker jag föregå med gott exempel. Jag lämnar smartphone för en Doro.
Jag kan ringa och skicka sms – och det är ungefär det.
Jag har fått en avvikelse för att ha vägrat skriva ett egenvårdsbeslut. Det stämmer. Jag har vägrat skriva det.
Men vad är en egenvårdsbedömning?
Jo. En del människor som får läkemedel förskrivet från vården klarar inte av att hantera sina läkemedel själva. När det sker kan de få hjälp av kommunen att hantera sina läkemedel.
Som jag fick lära mig, av kommunen – för många år sedan, så kan kommunen hjälpa till på tre olika nivåer:
- Påminnelser, för de patienter som har svårt att komma ihåg att ta läkemedel på rätt tid
- Praktisk hjälp, för de patienter som vehöver fysisk hjälp att ta sina läkemedel
- HSL-beslut, som innebär att kommunen delar ut läkemedel till en patient på samma sätt som om patienten vore inlagd på sjukhus
I det sistnämnda fallet behövs ett beslut från en läkare som dokumenterar att kommunen får ett sådant uppdrag. (HSL står för Hälso- och sjukvård.)
Så långt är det inga konstigheter. Jag förstår poängen med HSL-beslut och har skrivit det vid ett antal tillfällen.
Sedan har socialstyrelsen lagt sig i och utgår från sin vanliga princip att: Bästa sättet att skapa en illusion av god och säker vård är att öka administrationen!
…och socialstyrelsen agerar bara på uppdrag eftersom det finns en lag som heter ”Egenvårdslagen”
Socialstyrelsen har alltså tillskapat ett dokument som heter ”Egenvårdsbedömning” och som ska fyllas i av läkare på uppmaning av kommunal eller privat verksamhet.
Som jag förstår det är dokumentet Egenvårdbedömning samma sak som ett HSL-beslut fast med ett annat namn.
En märklig sak med detta intyg är namnet. Egenvård för tankarna till att det är vård som patienten själv ska ge sig, men dokumentet handlar om motsatsen, det vill säga vård som kommunen eller boendet ska ge patienten.
I vårdens journalsystem Cosmic finns sökordet ”Egenvård” och där betyder det just: vård som patienten ska ge sig själv, men när socialstyrelsen använder termen betyder det ”när en legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal har gjort bedömningen att patienten själv, eller med hjälp av någon annan, kan utföra en åtgärd” (t.ex. ta ett läkemedel)
Dokumentet kan alltså skrivas för att betona att vården inte behövet dela ut läkemedel till patienten utan att patienten kan ta sina läkemedel själv.
För något år sedan fick jag uppgiften från ett boende att jag skulle fylla i en ”Egenvårdsbedömning” till en patient. Det vill säga, jag skulle intyga att patienten kunde ta sina läkemedel själv.
Jag hade då aldrig hört talas om detta dokument – vilket kanske är fel av mig. Jag drog också slutsatsen att egenvård betyder egen vård, vilket kanske också var fel.
Å andra sidan hade ingen specialist inom kliniken hört talas om detta dokument så jag var inte ensam i min okunskap.
Min bedömning som läkare var i detta fall att det inte behövdes något HSL-beslut. Boendet behövde inte agera som en vårdinrättning – alltså behövde jag inte skriva något intyg.
Jag tänker att utgångsläget måste vara att människor i samhället kan ta sina läkemedel själva. Det blir väldigt många egenvårdsintyg att skriva om läkaren ska intyga att alla människor som får recept också kan hantera sina läkemedel.
Förmodligen har jag brutit mot någon lag eller regel eller rutin eller något
Jag är nog för gammal för det här arbetet.
För 30 år sedan läste jag filmvetenskap på Filminstitutet.
Jag minns en lärare där som höjde ett varningens finger när vi studenter skulle lämna in våra uppgifter, skrivna på dator, och uttryckta på skrivare.
Han menade att skriften blev så fin så det fanns en risk att vi trodde vi skrivit något bra när vi egentligen skrivit något ointressant.
Jag kom att tänka på det när sättaren skickat över en PDF på boken. Texten ser jättefin ut!
Nu ska bara 32 illustrationer in.
Spännande!
Ny granskning visar: Över hälften av nätläkarbesöken saknar grund för ersättning | SVT Nyheter https://share.google/bF8jtrt1dsR4MvnaW
Svenska diagnosens död glädjer inte alla https://www.svd.se/a/16kEXB/utmattningssyndrom-avskaffas-som-diagnos-men-tunga-namn-tvekar?utm_source=androidapp&utm_medium=share
När suicidala budskap blir något annat än lidande
Det finns två sorters suicidala uttryck i psykiatrin.
Det ena är en människa som faktiskt kämpar för sitt liv. Det andra är ett språk som har lärt sig vilka knappar som får vården att reagera.
Båda företeelserna är verkliga. Båda kräver respekt.
Men de är inte samma sak — och de ska inte behandlas som om de vore det.
Psykiatrin har länge haft ett system där vissa ord automatiskt utlöser en kedjereaktion: bedömning, inläggning, tvångsåtgärder, krismöten. Det betyder att patienten inte blir lyssnad på som en människa, utan som ett riskobjekt. Det betyder också att kommunikationen börjar fungera som en valuta.
När människor märker att vården bara reagerar på hot om katastrof, så börjar de uttrycka sina behov i katastroftermer. Det är inte manipulation — det är inlärt beteende. Ett logiskt svar på ett ologiskt system.
Problemet är att både patient och vård då förlorar.
Vi förlorar kontakten med det verkliga lidandet.
Vi förlorar möjligheten att förstå vad som egentligen behöver förändras.
Patienten förlorar sin roll som tänkande subjekt, och blir istället en variabel i en riskmatris.
Det är först när man tar bort reaktionen på de suicidala budskapen som man kan börja prata på riktigt. Då återkommer människan. Då blir frågorna möjliga igen:
Vad är svårt? Vad behöver du? Vad vill du? Vad hindrar dig? Vad är nästa steg?
Det är då man kan börja behandla.
Och där landar kärnan i all modern psykiatri, även om vi sällan vågar säga den högt:
När den suicidala kommunikationen blir ett argument i en förhandling, är det inte längre en relevant kommunikation.
dralbinsson 