Fribiljetten 8

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

HUR KRITISK SKA MAN VARA MOT PSYKIATRI?

I denna bok kommer jag vid flera tillfällen att uttrycka mig kritiskt mot min egen specialitet, psykiatrin. Det finns all orsak att vara kritisk. Mycket av det som händer inom psykiatrin är både onödigt och ibland till och med skadligt. Mitt perspektiv är inte massmedias perspektiv, att försöka sälja lösnummer på smaskiga rubriker. Mitt perspektiv är heller inte den närståendes perspektiv där jag kritiserar för att dämpa min egen förtvivlan. Jag har inte heller politikers perspektiv där det gäller att skylla samhällets misslyckanden på en sjukvårdande enhet. Istället har jag valt att jobba inom psykiatrin och försöka förändra det jag ser är onödigt eller skadligt och samtidigt förbättra det som går att förbättra.

Ofta när psykiatrin kritiseras så glömmer människor bort det oerhörda lidandet som egentliga psykiska sjukdomstillstånd orsakar. Jag fick följande historia av en föreläsare:

Som barn på femtiotalet var hans far läkare inom psykiatrin och familjen bodde nära faderns arbetsplats. När föreläsaren gick till skolan så gick han över det psykiatriska sjukvårdsområdet. Det fanns en så kallad ”stormavdelning” där de svårast sjuka förvarades. Förvaras är förmodligen rätt ord för det fanns inte mycket behandling att tillgå. Varje morgon när han gick till skolan så hördes skriken och ylanden från stormavdelningen där patienterna vrålade ut sin ångest. Den som är van att höra detta varje dag upplever det till slut inte som särskilt skrämmande, utan det blir ett konstaterande att det är så världen ser ut.

Föreläsaren var barn när neuroleptikum kom till Sverige och patienterna på avdelningen kunde behandlas framgångsrikt med ett läkemedel. Han beskrev den första morgonen han gick genom sjukvårdsområdet och det var tyst från stormavdelningen. Det hade kommit ett läkemedel som kunde ta bort ett lidande som fick människor att skrika ut sin ångest.

De flesta människor i samhället idag har fått slippa se de svårast psykossjuka människorna som drabbas. Hur tankarna förtärs av skrämmande upplevelser och ångesten river i kroppen och det inte finns någon lindring. Det finns ingen möjlighet att prata dessa patienter till rätta. Det vanligaste är att patienten tar ut sitt lidande på sig själv. Men det är inte okänt att ångesten och vanföreställningarna går ut över närstående eller andra personer i samhället med våldsdåd som följd.

Med neuroleptikum så hade psykiatrin en effektiv medicin som kunde dämpa detta lidande och i många fall kunde patienter få en betydligt förbättrad livskvalitet. När läkarna såg det underverk som neuroleptika utförde så började det också födas tankar om att alla patienter inte måste vårdas på stora och trånga institutioner utan att dessa människor faktiskt skulle kunna vara delaktiga i samhället.

Djupa melankoliska depressioner är också någonting som knappast existerar i dag. Det är så ovanligt så att det inte alltid att en psykiatriker känner igen diagnosen när de ser den. Patienten ter sig närmast dement när den söker hjälp, med svårigheter att formulera ord och lång svarslatens. Ansiktet är fruset i ett kroniskt, bottenlöst lidande. Utan behandling kan sjukdomen mycket väl vara mångårig och det finns inte mycket annan lindring än att hjälpa patienten med basbehoven så som att klä sig och få i sig näring.

Det är viktigt att förstå det oerhörda lidandet denna sjukdom ger för att acceptera de behandlingsmetoder som prövades i mitten av nittonhundratalet. Psykiatrin försatte patienten i insulinkoma genom att ge den insulin och därmed minska sockernivån i blodet vilket utlöste medvetslöshet och kramper. Vid rätt tillfälle tillfördes näring så att patienten inte skulle dö av sin insulinkoma. Senare upptäckte vården att elektricitet kunde användas för att utlösa en liknande kramp och elektroderna placerades på huvudet på patienten. Initialt gavs behandlingen till patienter i vaket tillstånd. Dessa behandlingsmetoder skulle ses som tortyrliknande och barbariska utan förståelse för det lidande som den melankoliska sjukdomen orsakar.

Elbehandling ges fortfarande med god effekt och få biverkningar. Patienten är självklart nedsövd under behandlingen och obehaget är ytterst begränsat. Tack vare denna utveckling slipper vi se människor som tynar bort i en plågsam sjukdom.

Bipolär sjukdom typ 1 är också en klassisk psykiatrisk diagnos där måendet pendlar mellan ett uppskruvat, överaktivt, megalomant uttryckssätt som patienten lever ut genom skapande, vidlyftiga affärer, extensivt festande och riskfyllt sexuellt beteende. Dessa uppvarvade perioder följs av djupa, ofta melankoliska, depressiva episoder. Sjukdomen innebär ett enormt lidande för både patient och närstående. I mitten av 1900-talet kom sjukvården på att litium var effektivt mot sjukdomen och något senare kom de på att läkemedel mot epilepsi också hade en god effekt. Idag kan vi behandla denna sjukdom med så stor framgång att patientgruppen är ovanlig inom den slutna vården.

Inga av dessa sjukdomar är på något sätt utrotad utan individer insjuknar årligen i samtliga sjukdomar. Orsaken till att vi inte ser dessa patienter lika ofta längre är att det finns mycket effektiva behandlingar. Det går inte att kritisera psykiatrin utan att erkänna den oerhörda nyttan samhället har haft av att dessa tillstånd kan behandlas.

Det finns också ett antal beteendestörningar så som alkoholmissbruk, drogmissbruk och ätstörningar där det finns framgångsrik behandling och där varje lyckad behandling ger en klart ökad funktion och ett påtagligt sänkt lidande hos patienten.

Och det finns ett antal andra psykiatriska diagnoser såsom tvångssyndrom, medelsvåra depressioner, ADHD och autism där psykiatriska insatser har kunnat hjälpa människor att gå från ofungerande liv till välfungerande liv.

Psykiatrin gör således mycket stor nytta och har en avgörande betydelse för ett par procent av befolkningen.

Den huvudsakliga kritiken jag kan ge mot psykiatrin är dess övertro på psykiatriska förklaringsmodeller vid själsligt lidande. Att läsa psykiatrihistoria är som att se en fotbollsmatch på ett dagis. En boll kastas ut på planen och alla barnen springer till bollen i hopp om att någon ska få sparka till den. Var bollen slutligen hamnar är mer en slump än något annat – alla barnen vill vara med och spela samtidigt. När psykiatrin får en ny teoribildning agerar psykiatriker på samma sätt som förskolebarnen. Om bollens namn är: lobotomi, multipla personligheter, trauman, förträngda minnen, SSRI, bipolaritet, neuropsykiatri, transsexualism eller komplex PTSD spelar mindre roll. När en ny teoribildning kommer, och kan uppvisa ett par lyckade behandlingar, så följer hela psykiatrin snabbt efter och alla hoppas att vi nu har nått den allomfattande förklaringen på själsligt lidande. Detta gör att de psykiatriska diagnoserna och behandlingsformerna går i vågor.

Så jag tycker det är en rättvis beskrivning att påstå att psykiatrin har gjort oerhört mycket nytta för att minska mänskligt lidande samtidigt som psykiatrin har orsakat en massa onödiga problem och biverkningar, på grund av vår oförmåga att förstå var gränsen går för att våra insatser ska göra nytta.

Psykiatrins misstag sker inte med ont uppsåt. Tvärtom är psykiatrins personal ofta mycket mån om människor och vill patienter ytterst väl. Vi ser en människa som lider och vill göra någonting för att minska lidandet. Men de insatser vi har är framför allt till för att bota sjukdom och inte för att minska ett allmänmänskligt lidande.