Fribiljetten 7

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

JAG

Jag kan ju berätta lite om mig själv och de temperamentsdrag jag har som kanske spelade en roll för hur jag senare skulle jobba som läkare.

Jag är född i Värmland i en så kallad hel familj vilket betyder att mina föräldrar var gifta. Min pappa var präst och arbetade som präst hela sin karriär. Den vanligaste frågan jag har fått angående detta är om jag hade en hård barndom. Det går förmodligen att leva i olika former av religiösa sammanhang men som min far tolkade kristendomen så gällde det bara att vara en god människa och så skulle Gud sköta resten. Jag kan inte minnas att jag hade några krav på mig att bli framgångsrik, eller skapa mig en karriär, men jag skulle vara snäll mot andra människor. Jag skulle anstränga mig för att vara en god människa. Min mor var hemmafru under min uppväxt och utbildade sig så småningom till lärare.

Egentligen var jag nog ett besvärligt barn. Med dagens termer hade jag förmodligen fått någon diagnos. Jag hade turen att mina storasyskon var ännu besvärligare, åtminstone som unga, vilket gjorde att jag kom lindrigt undan. Jag var också uppväxt i en tid när samhället inte förklarade besvärliga barn med psykiatriska diagnoser.

Ett av mina viktigaste temperamentsdrag är att jag är lat. Idag skulle det förmodligen ha kallats för ”motivationsstyrd”, men det är som jag förstår det bara en term som betyder lat. Jag kunde vara mycket engagerad i sådant som jag tyckte var roligt men jag hade mycket svårt för att anstränga mig för sådant som jag tyckte var tråkigt. När jag blev äldre så skulle jag formulera det som att jag har en stark motvilja mot onödigt arbete. Denna ovilja är så stark att det gör ont i själen att göra arbete som är onödigt. Jag har till och med dragit det så långt så att jag har ett motstånd mot att skotta snö för den kommer ju ändå att smälta bort om jag bara väntar tillräckligt länge. Jag tycker det är onödigt att städa innan jag får gäster för jag kommer ändå behöva städa när gästerna väl har gått. Jag har naturligtvis blivit så klok så att jag förstår att jag både måste skotta snö och städa innan gästerna kommer men jag har en motvilja mot det.

Jag har av någon orsak aldrig gjort som jag har blivit tillsagd. Jag har tvärtom alltid haft en drivkraft att pröva vad som händer om jag gör det motsatta. De tidigaste minnena som min mor brukade beskriva för mig var hur hon ofta förmanade mig att göra det ena eller det andra för att jag skulle vara säker och inte skada mig. Hon förmanade mig att jag skulle hålla mig i trappräcket som tvååring för att inte ramla i trappan. Hon beskrev senare hur jag krampaktigt knöt händerna utmed sidorna för att inte hålla mig i trappräcket när jag gick upp eller ner i trappan. Hon varnade mig för att äta pannkakor för snabbt för att inte sätta i halsen, så jag provade att äta pannkakor så snabbt som möjligt.

När jag sitter vid en dator och texten kommer upp att datorn behöver uppdateras och att jag inte ska stänga av strömmen eller dra ut sladden, så tänker jag reflexmässigt: -”du bestämmer inte över mig”, och jag får en stark impuls att stänga datorn och dra ut sladden. Jag gör det inte längre – men impulsen finns där.

Orsaken till att jag alltid har varit motvalls vet jag inte. Det är så tidigt beskrivet så att jag inte tror det är något inlärt. Jag tror heller inte det någon protest eller någon önskan att vara elak eller busig. Jag tror att det har mer göra med min önskan att testa vad det är som händer om jag bryter mot regeln. När jag blev äldre så var jag ganska lätt att få att hitta på dumheter genom att kamrater uppmanade mig med tillrop som: ”du vågar inte”, ”du kan inte” eller ”man får inte”. Det jag lärde mig av detta är att: jag vågar ganska mycket, jag kan ganska mycket och jag kommer undan med ganska mycket.

Jag har visserligen varit motvalls, men jag har samtidigt alltid varit mån om att inte andra människor ska fara illa. För mig har det varit en viktig drivkraft att inte orsaka andra människor skada, obehag eller elände.

Jag har alltid trott gott om mänskligheten. Inte på en korkad nivå. Jag är fullt medveten om att det finns elaka typer i världen och det finns gott om människor som beter sig dumt och skadar andra. Min första reflex när någon beter sig dumt är dock alltid att det måste finnas en bakomliggande orsak som jag inte känner till. Jag ska inte döma någon i förväg. Jag har också en stor tilltro till människors förmåga att lösa sina problem, och deras grundläggande önskan att kunna göra detta. Jag har också ett gott hopp om att historier slutar lyckligt, eller åtminstone att en förtvivlad situation inte kommer att vara förtvivlad för alltid. Det finns alltid ljus i slutet av tunneln. Min tid i arbetet har påtagligt förstärkt denna grundläggande inställning. Patienter som håller sig borta från destruktivitet går det vanligtvis bra för till slut

Jag hade en mycket god fantasi som barn och kunde leka många, långa och fantasifulla lekar. På långa resor så kunde jag sitta och fantisera olika former av äventyr. Detta var under en tid när det inte fanns datorer eller mobiltelefoner. Den här förmågan att fantisera ställde till det en del då jag ofta brukade fantisera i framåt om vad som skulle kunna hända i livet. Det gjorde att jag började se risker och faror i alla möjliga olika beteenden. Märkligt nog struntade jag i de risker som mina föräldrar eller mina lärare kunde se, utan jag fantiserade istället ihop egna, fantasifulla risker.

Till slut utvecklade jag någonting som närmast får beskrivas som ett tvångssyndrom. Fantasin hade då gått så långt som att jag tänkte att om jag sa någonting så skulle det kunna utlösa ett händelseförlopp som slutade i katastrof. Om jag sa ”hej” till en människa så skulle detta hej kunna påminna den här personen om någonting så oerhört tragiskt så att den kastade sig in i en djup förtvivlan, vilken skulle få den att ta sitt liv. Detta ledde till att jag slutade prata med andra människor för att de inte skulle ta illa upp och för att jag inte skulle orsaka några olyckor – i värsta fall andra människors död. Så i mina tidiga tonår då så pratade jag inte med andra människor utan var tyst. Jag pratade hemma och i skolan, men aldrig annars.

Mot slutet av tonåren så hittade jag en lösning på detta. Jag hittade en dryck som jag kunde dricka och som gjorde att framtidsfantasierna dämpades något vilket gjorde att jag kunde prata med andra. Det visade sig också att jag kunde säga ganska mycket dumheter när jag hade druckit den här drycken, men att människor inte tog allvarlig skada av detta. Det visade sig också att denna dryck fanns i oändliga mängder fast att den var lite svår att köpa för den som inte hade fyllt 20 år.

Jag har alltid tvekat, när jag har funderat på att skriva en bok om mina upplevelser, om jag skulle framhäva alkoholens positiva effekter. Jag har ju verkligen sett de negativa effekterna av alkohol senare i livet, och hur denna drog kan förstöra människors liv. För min egen del så har jag haft en mycket god nytta av alkohol och hade förmodligen aldrig blivit någonting om jag inte hade druckit en hel del under en period av livet. Jag hade också turen att inte bli beroende av alkohol. Tio år senare så hade jag inget behov av det, och de negativa effekterna av drycken övervägde de positiva så jag slutade dricka. Då hade jag lärt mig prata utan alkohol i kroppen.

Jag var tidigt mycket förtjust i matematik. Jag lärde mig läsa vid fem års ålder och fick i samband med detta en bok som hette: Tänk på ett tal. Boken innehöll lättare matematiska uppgifter och tankenötter som jag kunde lösa. Jag var väldigt fascinerad av denna bok och bar den ofta med mig. Matematik var mitt bästa ämne i skolan och jag blev också förtjust i allting som hade mest strategi och statistik att göra. Jag tyckte om strategiska spel och jag tyckte om att läsa statistik.

Jag kan inte påminna mig om att jag har haft någon större ambition till någonting i livet. Jag har varit ganska nöjd med att sitta i min egen värld och tänka ut strategiska problem eller drömma om äventyr. Jag har aldrig gjort upp någon riktig plan för mitt liv och när jag tänker tillbaka så känns det som att mitt liv består av ett antal slumpartade händelser där jag ibland har känt mig tvingad att göra det ena eller det andra valet och sedan så kastar livet sig in i en helt ny riktning.

Det här låter inte som temperamentsdrag som någon har nytta av. Jag tror dock att kombinationen kan ha varit nyttig för mig. Jag lyckades visserligen fantisera ihop en massa saker som jag kunde oroa mig för men samtidigt så hade jag en stark vilja att testa saker som omvärlden varnade mig för. Jag var visserligen mycket lat men jag räknade också ut att det bästa sättet att lata sig var att jobba så bra och effektivt som möjligt så att jag skulle få ännu mer tid att lata mig. Som tur är så har detta missförståtts av mina arbetsgivare genom åren. De har tolkat min arbetsamhet och effektivitet som arbetsamhet och effektivitet när det i själva verket rört sig om lättja. Och även om jag alltid har varit mycket lat och försökt undvika arbete så har det samtidigt varit viktigare för mig att inte låta någon annan bli lidande av detta, till exempel att någon annan ska få göra ett arbete som jag har struntat i.

Jag har läst alldeles för få böcker i livet. När jag börjar läsa en bok så vet jag inte om den kommer att vara bra och om jag kommer att vara nöjd med att ha läst den när jag väl är färdig. Det skulle kunna visa sig att jag läser en bok som bara är onödigt arbete. Däremot har jag läst mycket tecknade serier. Och sett en hel del filmer.