Fribiljetten 9

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

EVIDENS

Jakten på sanning

Jag har alltid haft ett intresse för sanningen. Jag vill veta vad som är korrekt och vad som är mindre korrekt. För mig var den största upplevelsen på läkarlinjen att få lära mig vetenskap. Vi lärde oss en massa kunskap. Vi lärde oss också att hitta kunskap, men det viktigaste vi lärde oss var att värdera kunskapen. Vetenskap är ett verktyg för att värdera kunskap och komma närmare sanningen. Vetenskap ger oss kunskap, men vi behöver kunskap om vetenskap, för att kunna kontrollera om det som påstås vara kunskap verkligen är närmare sanningen än det vi visste innan.

Så vad är sanning? Sanningen är en korrekt beskrivning av verkligheten. Faktauppgifter är sanning. Sanningens viktigaste användningsområde är möjligheten att kommunicera mellan människor. Sanningen är också grunden för det samhälle vi har idag, där den vetenskapliga metoden ligger till grund för all den lyx vi idag tar för självklar (mat för dagen, tak över huvudet, värme i bostaden, fungerande rättssystem, transporter, sjukvård, tillgång till all världens kunskap…).

Ju djupare vi dyker i frågan om vad som är sanning desto mer inser vi att det är svårt att hitta en absolut, objektiv, oomtvistad sanning. Halveringstiden för medicinsk sanning (=det som varit bevisat) var 45 år vid en uträkning. Det som var sant under en period, slutade vara sant. Den som är forskare bör vara försiktig med att uttala sig allt för säkert. Om femtio år kan det visa sig att det var fel.

Två saker är i grunden oomtvistade. René Descartes slutsats ”Jag tänker, alltså existerar jag” (”Cogito ergo sum”) och matematik. Dessa två bevisar att det finns sanning. Jag har inte hört någon seriös kritik mot dessa sanningar (även om jag hört människor som hävdar att inte heller dessa är sanningar). Logik är i grunden också sanning, men logiken är beroende av premisser och eftersom dessa kan vara felaktiga så hamnar logiken ofta på samma sanningshalt som övriga STEM-fält (naturvetenskap, teknologi och ingenjörskonst), som är beroende av korrekta iakttagelser för att dra korrekta slutsatser.

För mig tycks det som att sanningen snarast är en vision, det vill säga ett mål att sträva mot, men där den absoluta, oomtvistade sanningen ofta är ouppnåelig. Sanningen är som polstjärnan. Den är ett riktmärke. Vi kan jämföra två positioner på jorden och se vilken av dessa positioner som är närmast polstjärnan även om vi inte själva befinner oss på polstjärnan.

Det kommer alltid att vara svårt att luta sig tillbaka och helt säkert veta att vi har rätt i någon fråga. Det är lätt att bli dyster i detta, ge upp och tänka: Eftersom det inte går att uppnå sanningen så är det inte värt att försöka. Fast jag tror att det är fel sätt att tänka. Istället ska vi se varje steg närmare sanningen som ett steg i rätt riktning och ett steg bort från sanningen som ett steg att lära oss av.

Kosmos och kaos

Om fysikens lagar gäller överallt och om vi skulle ha tillräckligt med datakraft så skulle vi kunna räkna ut allt, inklusive förutspå framtiden. ”Gud spelar inte tärning” uttalade Albert Einstein med just den betydelsen. Förutom det omöjliga att få fram tillräckligt med datakraft, så visar det sig att Gud faktiskt spelar tärning. Kvantfysik är kaotisk och det går inte med säkerhet att använda fysikens lagar där. Vi kommer inte att kunna räkna ut allt.

Humanistiska vetenskaper har lägre sanningshalt än STEM. De ägnar sig mer åt förklaringsmodeller och förståelse av mänskligt beteende. De använder mer kvalitativa än kvantitativa upplägg på studierna och kommer alltid att vara mer känsliga för att färgas av forskarens åsikter. Därmed inte sagt att de generellt har lågt bevisvärde, men studier som utförs med kvalitativa metoder får med forskarens åsikter på köpet.

Erfarenhet

Den sanning vi har nytta av i vardagen (”vardagssanning”?) behöver inga studier. Det vi ser med egna ögon eller upplever genom livet behöver inte bevisas. Går jag barfota på en legobit så vet jag att det gör ont i foten. Jag behöver ingen avancerad vetenskaplig studie som talar om det för mig. Ju längre liv, ju högre visdom, och ju lägre egen agenda desto mer kan vi lita på en människas livserfarenhet eller yrkeskunskap. Det blir mer problematiskt ju mer komplex en frågeställning blir. Den förste moderne vetenskapsmannen, Galileo Galilei, hade år 1610 problem att övertyga sin samtid att solen var universums centrum. Erfarenheten att se solen gå upp i öster var dag var mer övertygande än ett nytt, märkligt sätt att studera universum.

Sanning, okunskap och lögn

Det finns två principiella motsatser till sanning: okunskap och lögn. Okunskap är utan uppsåt och kan vara helt oskyldigt, men kan också bero på ointresse, oförmåga, lättja, felaktig information/ slutsats. Lögnen har uppsåt, där lögnaren undviker sanningen vanligtvis för egen vinning (till exempel ekonomiskt, statusmässigt eller för att undvika obehag). De två går naturligtvis att kombinera, och får ibland den lite komiska effekten när den okunnige lögnaren råkar tala sanning.

Metoden vetenskap

Vetenskap är en metod för att komma närmare sanningen. Vetenskap är inte sanning! Sanna vetenskapsmän är ödmjukt medvetna om detta. Om en forskning ska beskrivas som vetenskaplig så innehåller den följande beståndsdelar: datainsamling (empiri), hypotes (induktion), slutsats (deduktion)

”The science is settled” var ett slagord för ett antal år sedan, som på ett komiskt sätt avslöjade okunskapen om vetenskap. ”Science is never settled!”

Vetenskap har ingen åsikt och inget tyckande. Vetenskap syftar bara till att skapa och värdera kunskap. Vanligtvis handlar det om att ställa två teser mot varandra och, via experiment eller iakttagelser, notera vilket tes som är mest korrekt, det vill säga ett steg närmare sanningen.

Sannolikhet

Det finns ett uttryck som Mark Twain gjorde känt: ”Lögn, förbannad lögn och statistik”. Jag förstår uppkomsten av uttrycket. Statistik kan vara svårt att förstå sig på och kan lätt användas för att manipulera människor. Statistik är, liksom vetenskap, ett verktyg som, förutom datainsamling, framför allt mäter sannolikhet istället för sanning. I teorin kan vi uttala oss om den procentuella möjligheten att någonting är sant.

Inom medicinsk behandling handlar vetenskap nästan alltid om sannolikhet. Vi jämför två behandlingar för att avgöra vilken som har störst sannolikhet att återställa funktion, med minst antal biverkningar. Vi kan aldrig utlova 100% garanterad bot, men vi kan utlova den behandling som har bäst chans att bota.

Orsakssamband

En lätt fälla att falla i är att blanda ihop orsakssamband och samband. Det tycks som att våra hjärnor är inställda på att så fort vi ser ett samband så tolkar vi detta som ett orsakssamband, och försöker förstå hur den informationen vi har kan gå ihop på ett logiskt sätt.

En människa som hamnar i en svår kris kommer till psykiatrin. Den får antidepressiva läkemedel och en samtalskontakt och efter några månader har krisen lättat. Både patienten och psykiatrin tar detta som ett orsakssamband, att patienten förbättrades på grund av insatserna. Det troligaste är att patienten hade förbättrats utan några insatser från psykiatrin.

I en vård där det krävs allt bättre resultat, med allt kortare insatser, blir det ännu lättare att falla i denna fälla.

Bara för att två saker inträffar samtidigt betyder inte det att de två sakerna har med varandra att göra.

Konspirationsteorier

Konspirationsteorier är ett sätt att röra sig bort från sanningen.  Strategin är att kasta ur sig påståenden och hävda att det är sanning för att de inte motbevisas snabbt nog. När motbevisen hopar sig, så angrips dessa vilket leder till att det ursprungliga påståendet lämnas oemotsagt. Konspirationsteorier är vanligtvis okunskap, men strategin att attackera motbevisen används även hos den som sprider felaktigheter medvetet. Emellanåt händer det att det som kallats konspirationsteori visar sig vara sant.

Perspektiv

Perspektiv handlar om att vi kan betrakta (fakta-)uppgifter från olika håll. Hur vi än försöker ha en objektiv inställning så är det svårt att se från alla vinklar samtidigt. Även om det alltid kommer att finnas ett visst mått av subjektivitet i ett perspektiv, så är det ingen ursäkt att inte försöka vara objektiv.

Objektivitet är, liksom sanningen själv, ett riktmärke – ett ideal.

Kommunikation

Som jag ser det finns det tre sätt att kommunicera åsikter och uppgifter.

• Dialogen där jag försöker förstå en annan människas perspektiv, – Diskussionen där jag försöker övertyga den andra om mitt perspektiv och
• Debatten där jag riktar mig till åhörare och försöker övertyga dem om mitt perspektiv.

Jag är rätt ointresserad av både diskussioner och debatter, då de sällan leder till att någon blir klokare.

Narrativ (Sv.: Berättelse)

Narrativ är ett modernt koncept som handlar om att vinkla en historia eller ett sammanhang. Det är ingen direkt lögn, men det är en strategi för att inte berätta hela sanningen. Vi berättar de delar av sanningen som vi själva väljer ut. Det är ett sätt att styra människors åsikter.

En sådan här bok, memoarer, är en typ av narrativ. Det beskriver ett händelseförlopp ur författarens, mitt, perspektiv. Och medvetet eller omedvetet blir ju det också ett sätt att styra människors åsikter.

Komplexitet

Många ämnen och frågeställningar är komplexa. När treåringen frågar oss var bebisar kommer ifrån, så är det varken klokt eller lämpligt att gå in i detalj på hur sexuell reproduktion har utvecklats under årmiljonerna. Ett enkelt ”från mammas mage” räcker gott, och är dessutom sant. Att förklara att ”bebisar kommer med storken” är däremot inte sant. Komplexitet kan tvinga oss att förenkla, men betyder inte att vi måste vilseleda.

Språkförbistring

Den förste matematikern, Pythagoras, menade att konflikter hade sitt ursprung i missförstånd och att de skulle kunna undvikas om vi hade ett exakt språk. Även om det inte är hela förklaringen till alla konflikter, så ligger det mycket sanning i det. På samma sätt startar vi konflikter genom att hitta på nya ord eller nya betydelser av gamla ord. I en seriös dialog, där vi vill lära oss något, kan det vara klokt att först definiera vad ord betyder, så vi talar samma språk.

Om jag ska diskutera framgång vid psykiatrisk vård måste jag definiera vad framgång vid psykiatrisk vård är. Om jag tycker att framgångsrik vård är att patienten klarar sig utan psykiatri efteråt, men jag diskuterar med någon som tycker att framgångsrik vård är att patienten är nöjd och vill ha mer, då är det svårt att komma till en gemensam slutsats.

Ideologisk forskning

Ideologisk forskning är en form av pseudovetenskap och innebär att ideologin redan har bestämt vad sanning är och att all forskning ska styras för att bekräfta ideologin. Forskning som motbevisar ideologin anses ha dragit felaktiga slutsatser eller vara felaktigt utförd. Målet med ideologisk forskning är inte att få fram sanningen eller förstå verkligheten, utan bekräfta en åsikt. Ideologisk forskning vilar vanligtvis på både okunskap och lögn. När ideologin kommer i en maktposition så blir det lättare att styra forskningen – och sortera bort oönskade sanningar.

Vissa forskningsområden har under min yrkeskarriär drivits av ideologisk agenda. Genusforskningen är kanske det mest tydliga exemplet, men även vetenskapen kring klimatet har blivit starkt ideologiskt färgat.

Politisk korrekthet

Termen politiskt korrekt kommer från forna Sovjetunionen, en kommunistisk diktatur där vissa sanningar inte gick att uttala eftersom de kunde uppfattas som kritiska mot den politiska ledningen eller det politiska systemet. Det var således en skillnad mellan sådant som var ”korrekt” det vill säga sant, och sådant som var ”politiskt korrekt” det vill säga sådant som gick att uttala utan att riskera repressalier. Det förekommer naturligtvis att en uppgift är både korrekt och politiskt korrekt.

Termen används i Sverige idag, inte för att vi lever i ett diktatursamhälle men, för att vissa sanningar kan upplevas som obehagliga för vissa individer. Sanningen är illa tåld.

Den politiska korrektheten kan ses som ett filter som filtrerar bort faktauppgifter. Politisk korrekthet är således en strategi för att undvika vissa sanningar.

Postmodernism

Postmodernism har i grunden den intressanta premissen att: eftersom ingenting går att bevisa så handlar allt om perspektiv. Det leder vidare till att alla människor har lika korrekt upplevelse och att alla försök att övertyga andra handlar om maktbegär. Sanning är relativt och alla äger sin egen sanning. Min upplevelse, min åsikt och mitt perspektiv är sanning för mig. Postmodernismen fungerar i ett samhälle, där de mest dödliga problemen tillhör det förgångna. De flesta av oss har råd att göra misstag efter misstag utan att oroa oss för de mest katastrofala följderna. Sant eller falskt har ingen livsavgörande effekt. Men genom historien har det varit mer uppenbart att det finns ett mer korrekt sätt att agera, och ett mindre korrekt sätt och i det skenet är det uppenbart att postmodernism är en galenskap som bara fungerar för den som lever i vår moderna lyxmiljö.

En oroande bieffekt av postmodernismen är misstänkliggörandet av äkta vetenskap. Om vi tror att det inte finns någon äkta sanning så blir de vetenskapliga upptäckterna bara ett försök att sälja en åsikt, och plötsligt kan det anses vara adekvat att tysta vetenskapen med hot eller våld. Detta är inget nytt fenomen, men tycks ha fått nytt bränsle i och med denna teoribildning.

Kognitiv dissonans

Kognitiv dissonans är en psykologisk term som beskriver den inre konflikten som uppstår när hjärnan får motstridig information. Termen används framför allt för att beskriva en människas försvarsmekanism för att slippa bryta mot den egna övertygelsen om något.

Om jag har en stark tro på någonting, och jag är övertygad om att jag har rätt, och jag sedan får logiska argument eller bevis för att min föreställning är fel; så drabbas jag av kognitiv dissonans.

För vissa människor innebär detta att de biter sig fast i sin egen övertygelse och de blir mer och mer fantasirika när det gäller att bortförklara allt som ifrågasätter denna övertygelse.

I mitt arbete är detta mest uppenbart när det gäller medarbetare som är övertygade om att de kan göra suicidriskbedömningar. När jag påtalar för människor att det inte går att göra, och att det till och med är bevisat att det inte går att göra, så biter sig medarbetarna fast i sin övertygelse. Jag brukar be dem att själva leta upp bevis, eller åtminstone logiska argument, för att det går göra en suicidriskbedömning. Majoriteten av medarbetarna återkommer aldrig med någonting. Ibland kan någon visa upp en artikel som diskuterar ämnet – och denna artikel saknar alltid både evidens och logik.

Övertygelsen att det går att göra suicidriskbedömningar är ett utmärkt exempel på kognitiv dissonans.

Det finns all anledning att vara medveten om begreppet kognitiv dissonans för att själv inte hamna i felaktiga tankebanor. Var gång jag möts av ett påstående som jag inte tror på, i arbetet eller privat, så har jag lagt en stor del av min lediga tid för att leta igenom rimliga källor för att se om det finns någon grund för påståendet jag inte tror på. Det förekommer att jag får ändra inställning – inte ofta, men det förekommer

Slutpoäng:

Det finns sanning, faktauppgifter och verklighet. Vi har, som samhälle, haft en enorm nytta av att hålla idealet om sanningssökande högt. De flesta av oss existerar enbart på grund av detta. Den fattigaste procenten i västvärlden åtnjuter bättre förutsättningar att få ett gott liv idag än den rikaste procenten åtnjutit genom historien före år 1850. Med internet har det uppstått oändliga möjligheter till att sprida kunskap och sanningar men också okunskap och lögner. Den enda lösning jag ser är utbildning till kommande generationer så att de kan tänka själva. Att vara källkritisk, källkritisk och åter källkritisk, och att inte nöja sig med hänvisning till en studie utan även läsa studien och förstå vad den egentligen bevisar.