Fribiljetten 10

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Om suicidprevention och plötslig spädbarnsdöd

Suicidförebyggande arbete bygger inte på vetenskap. Istället använder vi andra grunder:

1. Godhet. Vår starka önskan att göra NÅGOT, vad som helst, för att förebygga tragiska dödsfall
2. Logik. Slutledningar som den vetenskapliga expertisen och professionen drar av den kunskapsbas de har
3. Engagemang. Den satsning av resurser som samhället gör för att undvika att medborgarna skadas

Det saknas vetenskap. Varför räcker det inte att vara god, logisk och engagerad?

Suicid är en tragisk och ovanlig dödsorsak. Att den är ovanlig gör den svår att studera. För att få någotsånär pålitliga siffror måste tusentals individer följas under flera år. Att göra denna typ av studie kostar stora summor, och det finns ingen garanti att en enskild studie ger oss några säkra resultat. Vi kanske måste göra många dyra studier för att få fram de bevis som krävs för att hitta någon åtgärd som kan minska antalen självmord.

En annan tragisk och ovanlig dödsorsak är plötslig spädbarnsdöd. Beroende på hur vi räknar är det en ungefär lika vanlig dödsorsak som suicid (det är ju bara knappt en procent av befolkningen som kan drabbas av plötslig spädbarnsdöd, och i den populationen är det faktiskt en vanligare dödsorsak än suicid är, räknat mot hela befolkningen). Att plötslig spädbarnsdöd är så ovanligt gör det svårt att studera och svårt att hitta verksamma åtgärder. Under andra halvan av förra seklet beslöt sig samhället för att göra något åt detta

1. Man ville göra NÅGOT, vad som helst, för att förebygga tragiska dödsfall
2. Man hade iakttagit sjuka barn och vuxna, och noterat att dessa får en underlättnad andning om de vårdas liggande på mage. Slutsatsen drogs att spädbarn också skulle få lättare att andas om de sov liggandes på mage.
3. Man satsade resurser på att informera nyblivna föräldrar om att deras barn borde sova på mage.

Precis som vi gör vid dagens suicidförebyggande arbete så var godhet, logik och engagemang det som fick styra. Tyvärr blev det fel. Premisserna var fel, så de logiska slutsatserna blev fel. Engagemanget gjorde att de felaktiga råden fick större genomslagskraft. Under 1970-talet ökade antalet fall av plötslig spädbarnsdöd i Sverige från ca 30–40 barn per år till, i början av 1990-talet, ca 125 barn per år.

Vad vården gjorde rätt, när det gällde plötslig spädbarnsdöd, var att de följde upp de råd som hade givits och noterade att dödligheten faktiskt ökade. Detta ledde till att råden kunde ändras i början av 90-talet, så att dödligheten åter sjönk. Det fanns en hypotes, det konstaterades att den var fel, vilket ledde till att råden ändrades.

När det gäller suicidförebyggande arbete följer ingen upp. Den hypotes som finns anses vara den korrekta. Suicidriskbedömning – slutenvård – läkemedel – samtal anses förhindra självmord. Forskning hindras, inte bara för att det är kostsamt, utan också för att någon menar att det inte är etiskt. Det är i grunden fortfarande samma råd nu som för trettio år sedan.

Tyvärr, det räcker inte att vara god, logisk och engagerad (även om detta är väldigt positiva egenskaper).

Vi behöver vetenskapen!