Grundkänslor – hur många finns det?
Grundkänslor
Inom psykiatri och då framför allt KBT anses det finnas grundkänslor. Kännetecken för dessa är att de är medfödda uttryckssätt hos ett barn, de är inte inlärda, de går att se redan hos spädbarnet och de är likadana i alla kulturer.
Andra känslor är inlärda senare i livet eller sammansatta av grundkänslorna.
Det anges något olika antal grundkänslor beroende på vilken litteratur man läser. Man brukar ange att det finns 6-8 grundkänslor:
De sex första är: Ilska, Ledsamhet, Glädje, Förvåning, Rädsla, Avsky
De två som emellanåt räknas in är: Skuld/Skam och Nyfikenhet/Intresse
Min egen fundering väcktes när en föreläsare dystert konstaterade att, det finns sex grundkänslor men bara en av dem är positiv (glädje) en kanske är neutral (förvåning) resten är negativa. Så kan det naturligtvis inte vara.
Att sammanfatta alla de positiva känslorna hos ett barn med en enstaka känsla (glädje) är knappast rätt. Det räcker med att betrakta ett spädbarn under en period för att se att det finns fler positiva känslor och att dessa inte är samma.
Leker man tittut-lekar så får man se ett glatt barn: Glädje
Om ett barn har magknip och detta släpper samtidigt som blöjan fylls så är detta en helt annan positiv känsla: Nöjd
Ser man slutligen ett barn som ligger och myser mot sin förälders axel är detta åter en ny känsla: Trygg
Jag vet inte varför man missar dessa känslor. Anser man att nöjd och trygg är neutrala tillstånd som egentligen inte är känslor? Har man en negativ världsbild som gör att man har lättare att se de negativa känslorna (som ofta är mer högljudda än de positiva)? Har man inte tagit sig tid att studera små barn någon längre tid?
Förutom detta så anser jag att Ilska inte är en grundkänsla. Ilska är ganska komplext. Missnöje/frustration är en mer basal känsla, som lätt kan utvecklas till ilska.
Således anser jag att det finns 8 grundkänslor, eller möjligtvis 10 om vi räknar Skuld/Skam och Nyfikenhet/intresse (fast ska vi räkna dem så får vi räkna med Stolthet och Uttråkning, och hamnar plötsligt på 12 grundkänslor.)
Sammantaget är teorierna om grundkänslor inte vetenskapligt belagda. Det finns alltså inget rätt och fel här. Det är fritt fram att iaktta bebisar och hitta nya grundkänslor.
dralbinsson 
Innehållsrikt inlägg!
Synen på känslorna och deras förhållande till människans intelligens samt deras inverkan på hennes/hans förmåga till (logiskt och förnuftigt) tänkande, har också delat såväl forskare som människor i allmänhet i två motsatta läger. Känslor anses vara ett hinder för intelligent tänkande och handlande. Samtidigt finns det också en positiv syn på känslor, som hävdar att känslorna i själva verket är nödvändiga för intelligent handlande.
Jag anser att känslor och förnuft således tillhör ett och samma system och vissa former av logiskt resonerande går helt enkelt inte att skilja från känslorna. En omfattande psykologisk forskning visar också att bildandet av åsikter, uppfattningar och trosföreställningar påverkas av omedvetna processer, vilka inte alltid är till hjälp för oss om det är sanningen vi söker.
Vi vet således att människor ofta snarare bildar sig uppfattningar om världen och sin plats i den av emotionella och sociala skäl än av förnuftsmässiga. Detta innebär i klartext att den ofta omhuldade föreställningen om människan som en rationell och förnuftsstyrd varelse är helt felaktig. De flesta av våra uppfattningar bildar vi mot bakgrund av andra uppfattningar och ideologiska kontexter, vilket ger stor utrymme åt önsketänkande, självbedrägeri och lojalitetstänkande. Förnuftet och rationaliteten får därför ofta stå tillbaka för beslut och uppfattningar som vilar på känslomässiga grunder. Känslor ska därför inte avfärdas, då det är just känslorna som styr det mänskliga tänkandet och agerandet.
Jag anser att glädje och ledsnad fungerar således som två motsatta krafter för våra strävanden, och människobarnet lär sig tidigt vad dessa två känslor innebär. Vi använder sedan vårt minne av känslorna för att styra vårt handlande och fattar beslut utifrån en förväntan om att vissa beteenden leder till glädje, medan andra inte gör det. Men vi lär oss vad som är värt att sträva efter och hur vi ska handla för att belönas med glädje av andra. På det sättet har känslor en dubbel funktion för människan. Dels leder de inre mentala och kroppsliga upplevelserna av känslorna till antingen strävan efter eller undvikande av vissa handlingar, och dels förmedlas denna information till andra genom känslornas yttre uttryck.
Jag skrev att känslor inte ska avfärdas. Det är svårt att medvetet negligera sina känslor, därmed behöver alla människor lära sig att avläsa, bedöma och kontrollera sina känslomässiga impulser, vilket är något helt annat. Förmåga till impulskontroll hjälper oss att moderera våra känslor och hålla tillbaka alltför häftiga och utagerande känslouttryck, vilket är en viktig förutsättning för en välfungerande samvaro med andra, inte minst när det gäller konstruktiv konfliktlösning.
Jag tänker fortsätta filosofera kring känslor. Jag anser att känslorna har stor betydelse för hur vi förhåller oss till oss själva och till andra. Ökad kunskap om sina egna känslor och driftkrafter innebär i klartext att man ökar sin förståelse för de viktigaste faktorerna som bestämmer hur den inre insikten ser ut. Om vårt handlande styrs av ledsnad och besvikelse, ilska och bitterhet alternativt sorg och vilsenhet, innebär det att vår inre insikt på något sätt är felaktig eller ofullständig och behöver formas om.
Men det räcker inte med bara inre insikt. Jag har mött människor som gång på gång frågat sig; ”varför gör jag så här och varför gör jag inte annorlunda?” Men som trots en klar insikt om behovet av att just ändra sitt beteende ändå stannat vid det gamla. Det räcker alltså inte med insikt, inte heller med goda föresatser; det krävs också mod, vilja och beslutsamhet. Med tiden behöver man varken beslutsamhet eller modet; man litar bara på sin förmåga och gör det man tänkt.
Jag anser att varje utmanande förändringsprocess innebär å andra sidan ett risktagande, man måste lämna det välkända och söka efter nya vägar där man faktiskt kan misslyckas. Beslutsamheten får då ersätta tilliten samtidigt som modet får oss att ändå ta risken. Varje positivt resultat, också det minsta och utifrån sett ganska obetydliga, bevisar att man är på rätt väg och ökar modet och viljan att fortsätta. Så småningom växer också tilliten till den egna förmågan och till att det på vägen finns nya möjligheter, vilket sedan steg för steg bygger upp en tillförsikt och optimism inför framtiden.
Jag anser att lära sig kontrollera sitt eget handlande och därigenom också öka sin förmåga att förutsäga sin egna och andras beteende, handlar inte om manipulation. Det kräver verkligen insikter i det egna psyket och en förmåga att omsätta dessa insikter i handlingar i samvaron med andra. En förståelse för sina egna känslor utgör med andra ord grunden för framgångsrik och självbejakande anpassning till det egna livets förutsättningar.
Tack för ditt resonemang samt upplysningen att detta med grundkänslor är vetenskapligt belagt. Som icke-psykolog/psykologiskt intresserad person har jag ibland funderat över fenomenen känsla respektive attityd. Är attityder synteser av känslor och vetande, moralisk hänsyn eller vad? Nyfikenhet/Intresse skulle jag gärna, som amatör, se som en attityd som i sin tur kan påverkas av vilka grundkänslor som för tillfället definierar sinnesstämningen. Trygghet skulle jag säga stimulerar nyfikenhet – vilket rädsla knappast gör. Attityd ser jag ungefär som en kemisk process som kan ta olika riktningar och befinna sig i olika stadier av utveckling.