Suicidprevention – Den suicidala processen
Under 70-talet hade Sverige en mycket hög frekvens av självmord. Sedan dess har det skett en kraftig minskning, närmast en halvering, av antalet självmord.
Professor Beskow beskriver, i artikeln ”Att vägra mörda sig själv” den suicidala processen (d.v.s. människans tankar och beteenden innan självmordsförsöket utförs) och teoretiserar att denna inte är en process för att planera sin död utan en kamp för att överleva. Detta antagande är nog rimligt, och annars åtminstone ett bra och etiskt sätt att tänka kring processen.
Problemet är bara: Professor Beskow har fel! Felet består inte i hur Beskow tänker kring den suicidala processen. Felet är att det inte finns EN suicidal process. Det finns massor av processer och den enskilde individen kan byta process under sitt liv.
För att försöka förklara ritar vi upp ett diagram med två dimensioner som kan vara tydliga hos den suicidnära patienten. (Det finns naturligtvis fler dimensioner, men detta är bara en pedagogisk modell)
Dimension 1 – visar graden av kommunikation i en suicidal process. För vissa patienter är processen en egen kamp som inte kommuniseras utåt, medan det för andra framförallt är en kommunikation med omvärden som kan säga: ”se mig, jag mår dåligt, hjälp mig”, eller kanske ”se hur illa ni har gjort mig!”
Dimension 2 – visar graden av impulsivitet där vissa patienter utför välplanerade självmordsförsök medan andra utför sina försök som en impuls. I extremfallet kan en patient gå från glad och välmående till genomfört självmordsförsök inom tio minuter.
En självmordsnära patient kan befinna sig var som helst i diagrammet och över tid också förflytta sig i diagrammet. Man kan alltså gå från impulsiva, kommuniserande självdestruktiva handlingar till autonoma, välplanerade sådana.
Det är här vi har problemet med Beskows teori, som helt har svalts av Socialstyrelsen, och om ligger till grund för modern suicidprevention. Beskow och socialstyrelsen framställer den suicidal processen som välplanerad och autonom. Det skulle då finnas argument för att utföra suicidriskbedömningar och avdelningsvård av suicidnära patienter.
När vi gör på detta sättet, inte bara missar vi de impulsiva, kommunicerande patienterna, utan vi försämrar vården för dem och ökar på sikt risken för att dessa patienter fullbordar självmord.
Den typiska självdestruktiva patienten är oftast både impulsiv och kommuniserande (även om undantag finns). Suicidriskbedömningar bekräftar att ett suicidalt beteende är en accepterad kommunikationsform och ökar risken för framtida självmordshandlingar. Långa vårdtider på avdelning med enbart suicidprevention som vårduppdrag ökar impulsiviteten och farlighetsgraden i det suicidala beteendet.
Därför har Beskow fel och därför fungerar inte modern suicidprevention. Sedan det blev krav på att alla suicid skall rapporteras till socialstyrelsen enligt Lex Maria, 2006, så sjunker inte längre självmordsfrekvensen i Sverige. Detta borde väl vara ett tecken på att vi måste tänka i andra banor.
dralbinsson 
Intressant inlägg!
En inneliggande patient kan uttrycka självmordstankar för att inte bli utskriven eller avfärdad. Den som verkligen har bestämt sig för döden döljer det genom att med ord lugna sina behandlare. Det är lovvärt med nollvisioner även på det här området men det är inte lätt för någon att förutse vad som kommer att ska i en mer eller mindre avlägsen framtid med hjälp av ord allena.
Människor säger inte vad de menar, ibland därför att de vill lura sig själva och andra, ibland för att de inte kan bättre. Att förespegla människor i underläge att de blir hjälpta av att tala ut, att berätta hur det egentligen står till, är förföriskt och etiskt komplicerat. Vad gör behandlaren med den informationen? Den måste dokumenteras i journal och är således ingen gemensam ägodel mellan enskilde patienten och behandlaren. Hur förstås journaltexten av andra? Finns risk för missförstånd där patientens ord rentav kan komma tillbaks som en anklagelse? Ja, risken för detta finns och det påverkar vilka ord som patienten bjuder sina behandlare.
Situationen är särskilt grannlaga inom psykiatrisk och rättspsykiatrisk tvångsvård. Samma behandlare som uppmanar patienten att berätta om hur det verkligen känns, om det finns tankar på att skada sig själv eller andra, om risken för berusning vid nästa permission etc. ska sedan skriva till länsrätt och argumentera för och emot att patienten ska få permission eller rentav skrivas ut.