Att undvika suicid

Att, som läkare eller behandlare, drabbas av att ens patient tar sitt liv, är jobbigt. Ofta rör det sig om en patient som man känner och har kämpat tillsammans med för att hitta ett sätt att leva vidare. Det är tragiskt att en människa väljer att ta sitt liv och det är tragiskt att förlora en patient. Detta späs på ytterligare av följande händelseanalys där en oinsatt och okunnig tjänsteman hittar på en orsak för att förklara vad man gjorde för fel som ledde till patientens död.
Den läkare som lever i tron att det går att förutse och förhindra självmord i det enskilda fallet kan också drabbas av svåra skuldkänslor, som naturligtvis förstärks av händelseanalysens utslag.

Händelseanalysen, efter ett suicid, leder knappast till någon förbättring av vården. Den vanligaste åtgärden blir att en ny rutin skrivs eller en gammal rutin skrivs om. Ingen läkare blir prickad eller förlorar sitt arbete.

Har man otur som läkare kan man dock hamna i nyheterna som den ansvarige som agerade på ett sätt som orsakade patientens död. Man blir inte namngiven i media men en vinklad beskrivning av händelseförloppet är naturligtvis jobbigt att läsa.

Många kollegor upplever obehaget så stort att de gör allt för att minska risken för att vara den ansvarige läkaren, som pekas ut i händelseanalysen eller i media. Det finns ett antal sätt att göra detta:

1. Träffa så få patienter som möjligt. Sätt in administrativ tid eller sätt upp täta återbesök. Ca en av 400 psykiatriska patienter tar sitt liv vart år. Ju färre patienter man träffar desto mindre risk att någon av dem tar sitt liv. Detta leder till ett stort behov av psykiatriker och en mycket dyr vård.

2. Remittera bort sjuka patienter till en annan kollega. Vi vet att det finns patientgrupper som har särskilt hög risk att ta sitt liv. Att ha som regel att aldrig träffa de sjukaste patienterna minskar risken att det värsta inträffar. Detta innebär visserligen att de svårast sjuka patienterna blir de som får sämst kontinuitet i vården, men det är en bisak.

3. Lägg in på avdelning, tvångsvårda och sätt hög övervakningsgrad. Detta är en dålig form av vård och leder till hospitalisering och kränkning av patienter, men det ger psykiatrikern bättre chanser att slippa vara ansvarig för att en patient avlider.

Min poäng är att de oseriösa händelseanalyser som utförs efter suicid kombinerat med vinklad massmedial rapportering, leder till ett tankesätt hos psykiatriker som, för den enskilde läkaren, leder till lägre risk att patienten tar sitt liv, men som helhet leder till en sämre och dyrare vård för patienter. Den enskildes
läkarens önskan att undvika suicid leder till en högre suicidfrekvens i riket, och är den huvudsakliga orsaken till den stora ökningen av självdestruktivitet hos unga kvinnor de senaste två decennierna.

Detta är ingen positiv utveckling.
Som läkare får vi aldrig vara så rädda för att göra fel så vi inte vågar göra rätt.