Att göra det man inte vill
Vad är kärnan i psykiatrisk behandling?
Som lekman är det en vanligt förekommande missuppfattning att psykiatri handlar om att prata. man pratar om sina problem och så löses problemen. Ofta tror man att man måste prata om sin barndom, där problemen började, och när man har pratat om sin barndom i några år så löses problemen.
Om det vore så, så skulle vi inte ha några psykiatriska problem i Sverige för inom psykiatrin har vi pratat och pratat i ett halvt århundrade, eller längre.
Att prata om sina problem, när de inte bottnar i psykiatri, är däremot effektivt. Bara att ventilera vardagliga problem, och få stöd eller hjälp att ändra perspektiv, kan lösa många problem. Vardagliga problem är dock inte samma sak som psykisk sjukdom och bör inte behandlas som sådana.
Det finns många bra och effektiva läkemedel mot psykiatrisk sjukdom, men samma sak gäller där. Om läkemedel kunde bota alla problem så hade vi inte haft någon psykiatrisk problematik i Sverige.
Det mest centrala inom psykiatrisk behandling är att patienten förmås att göra något den inte vill, och det är detta som gör psykiatrisk behandling så svårt och så lätt att kritisera. När jag använder ordet ”vill” i detta sammanhang menar jag inte att det är patientens grundläggande önskan, utan att det finns en inneboende konflikt. Låt mig ge någ exempel:
Basen i behandlingen av spindelfobi är att umgås med och ta på spindlar.
Basen i behandlingen av Social fobi är att prata inför folk.
Basen i behandlingen av Alkoholism är att sluta dricka alkohol.
Basen i behandlingen av Kontrolltvång är att sluta kontrollera.
Basen i behandlingen av apati vid Depression är att aktivera sig
Basen i behandlingen av Anorexia nervosa är att äta mat och gå upp i vikt
Basen i behandlingen av Självdestruktivitet är att sluta skada sig
Detta kanske behöver förtydligas. Det är inte så att behandlingen mot t.ex. alkoholberoende SKALL LEDA TILL nykterhet utan basen i behandlingen mot alkoholberoende ÄR nykterhet. På samma sätt är basen i behandlingen mot självdestruktivitet att sluta skada sig. Det är alltså inte bara målet. Det ÄR behandlingen.
I stort sett all psykiatri handlar alltså om att göra saker som man känner ett motstånd inför. Det är naturligtvis inte så att människor vill supa sig sönder och samman eller vill skada sig själva eller vill vara apatiska och nedstämda, men hjärnan upplever ändå någon form av vinst med beteendet och väljer att göra det som är destruktivt för individen.
Psykiatrins roll blir alltså att stödja och motivera patienten att göra något denne känner ett motstånd inför, något man inte ”vill” göra. Detta är det mest centrala inom psykiatri och det vi skall lägga mer kraft bakom, även om det innebär ett missnöje från patienten, anhöriga och massmedia.
Psykiatri är nästan alltid frivilligt. Det är en tjänst som samhället erbjuder sina medborgare, för att medborgaren skall kunna fungera bättre i sin vardag och på så sätt må bättre, men det kräver en motprestation av medborgaren: att göra det som man inte vill.
dralbinsson 
Du för en intressant diskussion i din inlägg!
Du skriver att ” Vardagliga problem är dock inte samma sak som psykisk sjukdom och bör inte behandlas som sådana.” Det är viktigt hur vardagliga problem/livsproblem bör hanteras av sjukvården. Det är ju onormalt att aldrig känna sig ledsen och direkt illavarslande om man inte blir rubbad när en kär anhörig dör. Ska man då söka hjälp på den psykiatriska akutmottagningen när man håller på att bli tokig av stress, ensamhet, konflikt, arbetsbelastning, får sparken från arbetet, misslyckas i skolan, besvikelser? Nej, det ska man inte. Jag är kritisk till hur sjukvårdspersonal ogenomtänkt hjälper patienter att för stunden döva de obehag som livsresan innebär. Jag menar att detta förhållningssätt skapar än fler symptom och leder till en ohejdad, dyrbar och värdelös sjukvårdskonsumtion. Jag anser att brist på välbefinnande inte är en sjukdom som en medicinsk expert varken bör eller ska eliminera.
Uppdelningen mellan psykiatri och livsproblem är inte problemfri och jag antar nog kommer aldrig bli det. Många med livsproblem söker sig till sjukvården och det är svårt att säga nej till dem av flera skäl; de är ofta tacksamma patienter, inte minst för att självläkning är så vanlig (men behandlaren får både äran och förtjänsten), de genererar stora intäkter men få utgifter för dem som bedriver vårdverksamhet, de är lika oss själva och de är potentiella väljare. Allvarligt sjuka människor med flera sjukdomar och handikapp/funktionshinder är varken särskilt lönsamma, lättförståeliga eller politiskt aktiva.
Ett bra exempel på gråzonen mellan psykisk sjukdom och livsproblem är stress. Det är ingen sjukdom utan en naturlig och sund reaktion på en hot eller yttre påfrestning. Ändå är stress starkt kopplad till både psykisk och kroppslig sjukdom och, inte minst, till död. När stress börjar bli hotfull för hälsan uppstår tillstånd som kan behöva medicinsk behandling. De psykiatriska diagnoserna som då kan bli aktuella är anpassningsstörning, akut stressyndrom, posttraumatiskt stressyndrom etc. Om jag förstår rätt sådana tillstånd ska behandlas i normalfallet av allmänläkare men ibland krävs psykiatrisk specialistvård. Men jag anser att distriktsläkare måste bli bättre på att lyssna på patienter som inte är sjuk i traditionell mening. Jag menar att läkare ska hjälpa människor att se vad de själva kan göra med sina liv för att må bättre.
Livsproblem hör till psykiatrin när vardagslivet blir omöjligt, t ex. vid en svårare depression. Då kan mörkret bli så kompakt att kontakten med verkligheten börjar lossna. Ett bekymmer och en orättvis i det sammanhanget är att de människor som har bäst förutsättningar för att klara en livskris är de som lättast kan ta för sig och få professionell hjälp. De som drabbas hårdast av olyckor och kriser är de som redan innan hade det svårt. De har störst behov av professionell hjälp men vanligen lägst förväntningar på att få det.