Nedläggningen av avd 24 – Min inställning

Jag har emellanåt tillfrågats om min inställning till att avdelning 24 blev nedlagd. Varför jag inte agerade mer bestämt för att förhindra nedläggningen eller om jag tyckte det var fel att lägga ner avdelningen.

Enhet 24 lades ner för att det fattades ett politiskt beslut om nedläggning i april 2012. Jag stödde nedläggningen av ett antal skäl:

1. Enhet 24 var en av två allmänpsykiatriska enheter på kliniken. Enhet 24 var välfungerande med fasta läkare. Den andra enheten hade många kompetenta, engagerade och erfarna medarbetare men alldeles för få läkare och den enda heltidsanställde läkare som fanns där hade ingen möjlighet att ensam få enhetlighet och struktur för de över tusen patienter som var aktuella vid tillfället. Genom en sammanslagning tänkte jag att vi skulle få fler fastanställda läkare på en större enhet, och att detta skulle kunna ge bättre struktur.

2. Det fanns tidigare år önskemål från ledningen (2010 och 2011) att lägga ner enhet 24 i besparingssyfte. Båda gångerna hade jag argumenterat för att detta var fel beslut i fel tid. När förslaget kom 2012 att slå samman enheterna utan att huvudskälet var besparing så kändes det att det fanns möjlighet att bygga upp en så bra öppenvård att slutenvården skulle kunna klara sig med färre platser.

3. Att jobba med en kontroversiell idé som aldrig prövats tidigare är stressande. Att vi som arbetade på enhet 24 kunde se att vi gjorde ett bra jobb och att våra patienter fick en högre funktion och mådde bättre räckte inte. På en enhet som 24:an så skulle det räcka med en missnöjd patient och en ambitiös journalist för att jag helt plötsligt skulle vara riksnyheter, som en galen läkare (på en galen avdelning) som inte följde regler och som skadade patienter. Efter tre år som kontroversiell kände jag att jag behövde avsluta kapitlet 24:an och sammanfatta erfarenheterna för att kunna dra slutsatser för att förändra självskadevården i ett större sammanhang.

4. En grundidé på avdelningen var just att inneliggande vård inte var rätt behandling för patientgruppen. De viktigaste uppgifterna på avdelningen var att planera insatser efter avdelningstiden, att stötta de patienter som var hemma, att stötta kommunpersonal, att göra hembesök, och vid svåra kriser erbjuda ett fåtal dagars inneliggande vård. Ett av våra mål var att visa att avdelningsvård var mestadels onödigt (och dessutom skadligt) och när vi hade visat detta så fanns det inget argument kvar för att behålla avdelningen.

Jag har mycket goda minnen från tiden med enhet 24, och kommer alltid att ha den största respekt och sympati för de medarbetare och patienter jag arbetade med. Det kändes som en personlig sorg att enheten lades ned men det var rätt beslut i rätt tid.