Vill – Kan – Väljer

Ibland är det viktigt vilka ord vi använder oss av.

När man arbetar med självdestruktiva patienter hamnar man emellanåt i meningsskiljaktigheter med patienten. Behandlarens mål är ju att det självdestruktiva beteendet skall upphöra. Om patienten erhåller behandling under en längre tid och beteendet inte upphör utan kanske tillochmed förvärras, så uppstår en konflikt mellan patient och behandlare. Jag uttrycker mig milt jämfört med verkligheten där mycket grovt språkbruk kan förekomma från båda sidorna.

Inte sällan förekommer vårdpersonalens suckande anklagelser att patienten inte ”vill” sluta skada sig. Den får ju behandling men fortsätter ändå med skadandet. Ordet ”vill” är svårt i sammanhanget. Klart att nästan alla patienter vill sluta skada sig (undantag finns) men de flesta får tyvärr någon form av omedelbar, men tillfällig, positiv effekt av skadan vilket gör att självdestruktiviteten fortsätter. Ur detta perspektiv är det lätt att jämföra självdestruktivitet med substansmissbruk. Nästan alla alkoholister vet att det är dumt och skadligt att dricka alkohol, men när valet står mellan plågsam ångest och ett rus är det lätt att fortsätta dricka. Betyder det att alla alkoholister vill vara alkoholister?

Patienter brukar svara med att de vill sluta skada sig men de ”kan” inte. De skulle sluta om de bara ”kunde”. Ordet ”kan” blir också fel i sammanhanget. Det finns egentligen ingenting som är lättare än att sluta skada sig; det är bara att låta bli. Det är precis som att sluta supa, eller sluta snusa, eller sluta bita på naglarna eller sluta äta godis. Det är inte svårt! Det är bara att sluta! Att säga att man inte ”kan” sluta skada sig är fel ord.
Alla som har försökt sluta med en dålig vana vet dock hur svårt det kan vara och det är lätt att känna att det inte går, att man inte ”kan”.

Det korrekta ordet i sammanhanget är att patienten ”väljer” att skada sig (eller dricka alkohol, eller bita på naglarna eller äta godis…). Det spelar nämligen ingen roll om patienten vill eller inte vill, eller om den kan eller inte kan sluta skada sig. Alla människor väljer om de skadar sig eller inte!
Detta placerar också ansvarsfrågan rätt. Man skadar sig inte på grund av omständigheter, att partnern har varit elak och oförstående, att vården har gjort fel, att man har ångest eller något annat som man inte rår för. Man skadar sig för att man väljer att skada sig!
Ibland är livet och omvärlden näst intill outhärdligt (precis som det ibland är fullt uthärdligt och även njutbart). Så ser livet ut, men man väljer fortfarande om man skadar sig eller inte.

Missförstå inte detta! Detta är absolut ingen dålig ursäkt för att ge dålig vård! (eller att vara en elak och oförstående partner) Vården har sitt ansvar att ge bästa tänkbara behandling!

Det är inte jag som läkare som väljer att patienten ska sluta skada sig. Det valet kan inte jag göra åt patienten. Mitt jobb är att förklara alternativen, så att valet kanske blir lättare.Jag har följt ett stort antal självdestruktiva patienter som har valt att sluta skada sig. Det är inte ett lätt val för patienten. Ofta är var dag en kamp mot en plågsam ångest, och den kampen kan pågå i månader eller år, men den slutar alltid i en bättre livskvalitet.

I slutändan är det inte intressant om patienten kan eller vill sluta skada sig, men den som väljer att sluta skada sig får i slutändan ett bättre liv.