Patienten i Fokus

”Patineten i fokus” var ett slagord som var populärt inom vården i Kronoberg under tiden 2008-2012. Jag tror att meningen med slagordet är att patienterna är viktigare än organisationen, och i den betydelsen är det ett viktigt och meningsfullt slagord. För de som träffar patienter dagligen är det dock ett rätt meningslöst slagord för alla agerar redan som att patienten är i fokus. Det finns en självklarhet att den patient man har framför sig är högst prioriterad just då.

Ingenting är dock så självklart att man inte kan problematisera kring det och jag tror det är nödvändigt att vrida och omtolka slagordet för att det inte skall bli en dålig ursäkt till att inte vilja förändra sitt arbete.

1. TIDSPERSPEKTIVET: När patienten är i fokus, här och nu, är det lätt att glömma bort att patienten (förhoppningsvis) har en massa år kvar att leva. När man har en förtvivlad och förkrossad patient framför sig är det mänskligt att vilja göra någonting, vad som helst, för att lindra plågan för patienten. Det finns en uppsjö av akuta åtgärder som tar bort lite av den stress och ångest som patienten upplever och om patienten är i fokus så är det väl det man bör göra. Ett ångestlindrande läkemedel, en ny terapeut som kanske är bättre än den gamla, en sjukskrivning eller varför inte en inläggning på en vårdavdelning för att lindra patientens plågor. Problemet är att nästan alla åtgärder har effekter för framtiden och dessa effekter är oftare mer negativa än positiva (framför allt vid behandling av emotionell instabilitet). Det ångestlindrande läkemedlet är beroendeframkallande och tar bort en del av patientens drivkraft att förändra sitt liv. En ny terapeut innebär att terapin måste börja om från början, En sjukskrivning eller vård på avdelning tar bort patientens normala rutiner och normala umgänge och även patientens ansvarskänsla. Den akuta åtgärden kanske blir en åtgärd som fortsätter livet ut, och som kanske inte ens hade behövts om man hade väntat några timmar.

2. NÄRSTÅENDE OCH MEDPATIENTER: På en psykiatrisk vårdavdelning pratar patienter med varandra på ett helt annat sätt än patienter på en somatisk avdelning. Man jämför sina behandlingar, stöttar varandra, och ibland triggar varandra till dumheter. Det jag upplevde första året på avdelning 24 var att det som sas inne på patientsamtalet sällan stannade där. En medpatient kunde kommentera beslut och behandlingar som rörde andra patienter. Jag kunde få råd eller krav på behandlingar eller åtgärder som medpatienterna borde ha eller inte (-”Varför får Lisa den här behandlingen som du inte vill ge till mig?”, -”Du får absolut inte skriva ut Stina för hon är farlig för sig själv!”).
En annan grupp medborgare som berörs av det som händer i patientsamtalet är närstående. Ett inte helt ovanligt beslut inom vården är att fortsätta en behandling, inte för att patienten behöver den, utan för att stilla anhörigas oro. Detta måste man naturligtvis överväga väl, då det finns både vinster och risker med sådana beslut.
Samtidigt som man beslutar om åtgärder med patienten i fokus så måste man alltså ha patientens kontaktnät i åtanke, för dessa kommer att påverkas av hur behandlingen förlöper.

3. VÄNTELISTAN: Med patienten i fokus, här och nu, ägnar man sin tid åt den patient man har framför sig. Det innebär samtidigt att man inte ägnar sin tid åt den patient som står på väntelista för att få träffa en behandlare. Hur kan jag vara säker på att den patient jag har framför mig är den som bäst behöver hjälpen? Hur kan jag veta att de patienter som är på avdelningen är de som har mest nytta av att vara på avdelningen? Det här kan man aldrig veta men man bör emellanåt stanna upp och fundera, ”gör jag så mycket nytta med detta samtal att min tid används på ett meningsfullt sätt”?

Att ha patienten i fokus, här och nu, behöver inte alltid vara varken bra eller rätt. En erfaren läkare måste vara medveten om alla ovanstående dimensioner för att bedriva den bästa vården.