En tråkig historia
För många år sedan, då jag var ny ST-läkare inom psykiatrin, skedde ett självmord som berörde mig illa. Jag hade aldrig träffat patienten och vet fortfarande varken namn eller kön.
Det jag vet var att patienten hade remitterats från annan enhet till en ny terapeut. Den nya terapeuten var en erfaren medarbetare som hade jobbat med patienter i psykoterapi i 10-20 år. Terapeuten hade aldrig, under sin karriär, varit med om att någon patient i terapi hade tagit sitt liv.
Efter att ha träffat den nya patienten ett par gånger, så upplevde terapeuten att patienten inte mådde väl och tog upp fallet med ansvarig läkare. Det fanns naturligtvis ett alternativ att skicka patienten till akutmottagningen, men varken terapeuten eller läkaren bedömde att läget var så allvarligt. Man enades om att patienten skulle få träffa läkaren på första, bästa tid, några dagar senare.
Patienten kom aldrig till läkaren. Patienten tog sitt liv.
Det var naturligtvis en tragisk händelse, och följdes av en händelseanalys, där det skulle utredas var vården hade brustit.
Under en händelseanalys, efter ett självmord, får de inblandade komma in med en skriftlig redogörelse för hur de uppfattade situationen och om det finns omständigheter som inte står att läsa i journalen. Terapeuten var utbildad i tron att det går att förhindra självmord med psykoterapeutiska insatser och rannsakade sig själv. Fylld av en känsla av att vara ansvarig för självmordet spekulerade terapeuten, i sin redogörelse, om att den borde ha varit ännu tydligare mot läkaren angående hur dåligt patienten mådde och att det då hade gått att ordna en ännu snabbare tid till läkaren.
De som utförde händelseanalysen, och senare även socialstyrelsen, köpte hela resonemanget. Det behövdes ingen analys av händelseförloppet. En medarbetare, med dåligt samvete, hade klivit fram och tagit på sig hela skulden och händelseanalysen konstaterade att terapeuten borde ha varit tydligare med hur dåligt patienten mådde för att få en snabbare tid till läkaren. Underförstått menade man att terapeuten hade gjort fel och det hade orsakat patientens död. Ingen konstaterade att terapeuten hade jobbat på samma sätt under 10-20 år och att inga andra patienter hade tagit sitt liv.
Terapeuten sa upp sig från sin tjänst strax efter. Jag vet inte var den befinner sig idag.
Det utförs inga händelseanalyser om varför terapeuter säger upp sig. I detta fallet behövdes det inte heller.
dralbinsson 
Ja, en tråkig historia!
Du skriver ” Underförstått menade man att terapeuten hade gjort fel och det hade orsakat patientens död.” Det kan vara svårt för en mottagande enhet eller behandlare att avgöra om en patient som remitterats till dem har en hög suicidrisk eller inte. Riskerna att må dåligt ökar när man har beslutat att inte lägga in en patient, som kort tid därefter tar sitt liv. Man upplever att dödsfallet var relaterat till ett behandlingsbeslut som man hade själv fattat (även när det inte finns formellkritik mot handläggningen).
Jag anser att dödsfall är vanligt förekommande inom hälso- och sjukvården, men starka/kraftiga reaktioner av detta slag beskrivs sällan hos behandlare inom somatiska specialiteter. Det kan finnas många förklarningar. För det första är suicid fortfarande tabubelagt, vilket kan bidra till känslor av skam och skuld. Man ifrågasätter sin egen kompetens och ser patientens död som ett misslyckande. Händelseanalysprocessen kan förstärka känslor av skam och skuld. Det är en obehaglig process. Man kan uppleva även negativa reaktioner från kollegor, verksamhetschefen/chefer etc. Man är rädd för anhörigas reaktioner. Mediebevakning kan förstärka skuldkänslorna. Till skillnad från dödsfall inom somatisk kommer döden plötsligt och oväntat. Hela arbetsklimaten påverkas. Risk för smitta till andra patienter på avdelningen eller klimatet påverkas. Risk för smitta till andra patienter på avdelningen eller mottagningen kan också öka behandlarens känslor av otrygghet.
Det finns för mig ingen avgörande skillnad mellan att arbeta som behandlare, på en vårdcentral, på en barnavdelning eller inom psykiatri. På alla ställen möter behandlaren smärta, handikapp, ångest och död. Och tillfrisknade. Man blir lika känslomässigt påverkad av att arbeta med människor som har allvarliga kroppsliga sjukdomar som psykiska problem.
Blir man för mycket påverkad av sitt arbete och inte klarar av det, så får man väl sluta. Det gäller även undersköterskan på kirurgavdelningen som också får se mycket lidande och död. Jag har funderat varför det anses så speciellt krävande att arbeta med psykisk sjuka men inte med vård av cancersjuka, döende barn, överkörda människor eller förlossningar med olycklig utgång. Oavsett vilket slags problem det gäller så behövs samma genomtänkta och intränade förhållningssätt. Det gäller att inte bli invaderad av patientens elände så att man blir handlingsförlamad och irrationell. Det gäller för övrigt i lika hög grad i andra människovårdande yrken som diakoni, bistånds- och katastrofarbete, kriminalvård, polisarbete och för dem som obducerar.