Suicidtal och suicidfrekvens

Intressant inlägg!

Självmordsfrekvensen i Sverige varierar år från år, men under de senaste decennierna har det skett en lite minskning. År 1980 begick 2 237 personer självmord. År 1990 var antalet 1 980 personer, och år 2000 minskade antalet till 1 380 personer. Under de senaste åren ser självmordsfrekvensen ut på följande sätt: år 2005: 1 505 personer, år 2006: 1 453 personer, år 2007: 1 443 personer och år 2011: 1 378 personer (Epidemiologiskt Centrum).

Jag tänker skriv lite om historia, religiös och filosofisk utblick. Generellt kan man säga att samhället tagit avstånd från suicid. Det var först efter 1700-talets mitt som straff för suicid började tas bort. Som exempel kan nämnas att Preussen år 1751 avskaffade alla straff för suicid, Frankrike år 1790. På 1860-talet togs straffen bort i Sverige, men fram till 1908 fanns särbestämmelser angående begravning av personer som tagit sitt liv. I England uppfattades suicid juridiskt som ett brott fram till 1961.

Redan innan suicid ansågs som en brottslig handling var det vanligt att den som tagit sitt liv förvägrades begravning. I det klassiska Grekland fanns från början inget stadgat om straff för dem som försökt ta sitt liv, men så småningom började man förvägra dem begravning. Suicid fördömdes dock av många. Filosofen Platon (427-347 f.Kr.) menade att det var gudarna som skulle avgöra när en människas liv skulle avslutas, inte människan själv. (Denna uppfattning finns också bland många kristna, nämligen att det är Gud som gett människan livet och därför är det också Gud som avslutar människans liv). Platons lärjunge Aristoteles (384-322 f.Kr.) hade den uppfattningen att suicid är ett brott mot staten, därför att genom suicid förlorar en av sina medlemmar. I Rom hade man ungefär samma inställning till suicid som i Grekland. Men under 100-talet e.Kr. infördes straff för suicid och även för medhjälp till suicid. I Rom kunde man till och med bli bestraffad om man uppmanade någon till suicid.

Bland de första kristna var suicid inte ovanligt. Inte därför att man egentligen var trött på livet, utan för att man ville bli en martyr och därigenom förena sig med Kristus. Snart uppstod dock en reaktion mot detta. Kyrkofadern Augustinus (354-430) fördömde suicid av flera skäl, bl . a. menade han att det var feg handling, och det var också ett brott mot budet att inte döda. Augustinus uppfattning har sedan varit kyrkans uppfattning genom århundradena, och kyrkans moraliska fördömande av suicid har sitt ursprung i Augustinus inställning.

Katolska kyrkans store teolog Thomas av Aquino (1225-1274) menade att suicid var emot naturens ordning och emot kärleken. Suicid var också en stor synd, enligt Thomas, därför att det var en handling som inte gick att ångra. Han menade också att det endast var Gud som hade rätt att bestämma när en människans liv skulle avslutas. I likhet med sin läromästare Aristoteles menade Thomas av Aquino att suicid var ett brott mot samhället, eftersom samhället därigenom berövades en av sina medlemmar. Kyrkan bestämde 1240 att den som tagit sitt liv inte skulle få en kyrklig begravning. Dock gjordes undantag vid psykisk sjukdom, och det var prästens uppgift att bedöma om sådan förelegat.

Alexander Murray (1998) har gjort en studie av självmord under medeltiden och om de förbannelser som uttalades över självmördare. Han kom fram till att medeltidsvärldens attityd till självmord bottnade i tankegångar som är mycket äldre än kyrkan och den kristna läran. Han menade att vi måste skaffa oss ett förhållningssätt gentemot självmord, eftersom det är en handling som påverkar många människor i omgivningen. Vi kan vara likgiltiga och sträva efter att osynliggöra handlingen, eller vi kan ritualisera självmordet och skänka det en religiös prägel. Emellertid valdes en annan utväg av våra förfäder: man valde att göra självmordet till tabu och förbanna den som tog sitt liv. Eftersom det inte gick att bestraffa den skyldige i livet fick i stället det postuma straffet bli så mycket värre. Det uppstod en mängd regler som handlade om hur man skulle förfara med den döda kroppen. I Sverige t ex. fick inte en självmördare vila på kyrkogården, utan skulle grävas ned i skogen, vilket enbart ortens bödel fick göra. De efterlevande drabbades av vanära och inte sällan av ekonomisk misär, eftersom man konfiskerade den dödes tillgångar. Det var först 1864 som självmordsförsök avkriminaliserades i Sverige.

I Bibeln finns inga direkta fördömanden av suicid. I Gamla Testamentet finns, sjuk fall av suicid beskrivna, och i Nya Testamentet står att läsa om att suicidförsök och ett fall av fullbordat suicid. I Matt. 27: skildras hur Judas, efter det att han belönats för sitt förräderi, kastar bort pengarna och därefter går i väg och hänger sig. Apg. 16:27.28 beskriver en ansats till suicidförsök: ”Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att dörrarna i fängelset stod öppna, drog han sitt svärd för att ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade rymt. Man Paulus ropade högt: Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop”. Trots att det inte finns några direkt förbud mot självmord i Bibeln så fördömde och förbannade kyrkofäderna handlingen.

Koranen däremot, fördömer suicid (Sura 4:33,34): ”Och döda er icke själ; sanningen, Gud är barmhärtig mot er. Men de som gör detta i ondska och orättfärdighet, honom ska vi steka i eld; ty behagligt är detta för Gud.”
Inom buddhismen finns en principiell inställning mot att döda något levande, men i praktiken tycks man ändå accepterar suicid.

Under senare århundraden har filosofer ägnat sig åt frågan med olika perspektiv. Kant (1724-1804) och Hegel (1770-1831) tog avstånd från handlingen. kant ansåg att suicid var ett brott mot sedligheten, medan Hegel menade att endast staten hade rätt att avrätta en person, inte individen själv. Schopenhauer (1788-1860) däremot, försvarade suicid. William James (1842-1910) tog avstånd från handlingen: ”Tro att livet är värt att leva, och din tro ska hjälpa till att skapa detta faktum”, skriver han i en skrift, Is life worth living? Från 1896.

En nutid författare och filosof, Albert Camus (1913- 1960), behandlar problemet i sin bor Myten om Sisyfos. Boken inleds med orden: ”Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmord. Då man avgör om livet är värt att leva eller inte, besvarar man filosofins grundläggande fråga.” Hans konklusion blir att avvisa suicid: ”Utan annan hjälp än medvetandet ersätter jag sålunda en uppmaning till död med en uppmaning till liv- och avvisa självmordet.”

Ludwig Wittgenstein (1889-1951) skriver: ”Om självmord är tillåtet, så är allt tillåtet. Om något inte är tillåtet, så är det självmord. Detta kastar ljus över etikens väsen. Ty självmordet är så att säga den elementära synden.”