Massmedial märklighet

Man inser sina begränsade möjligheter att uttala sig då man hamnar i fokus för massmedia. Journalister har som arbetsuppgift att berätta en historia, baserat på verkliga händelser, och få betalt för detta. Deras arbete går inte ut på att beskriva omvärlden på ett objektivt och pedagogiskt sätt.

I februari i år hamnade enhet 24 i fokus i radioprogrammet Radar – SR Kronoberg. Det gällde bland annat ett självmord som inträffat på avdelningen. Som expert tillfrågades en ledande person från SHEDO.

SHEDO (Self Harm and Eating Disorder Organisation) är en patientförening för patienter (och andra) med problem inom självdestruktivitet eller ätstörning. Jag har haft stor respekt för föreningen som jag har upplevt haft ett seriöst upplägg, och i grunden samma tankar som jag kring självskadeproblematik. Den person som intervjuades i Radar hade jag träffat ett par månader tidigare, förklarat enhetens tanksätt och (vad jag trodde) rett ut missuppfattningar.

Jag blev mycket besviken då jag hörde intervjun och den galla som spyddes över enheten. Jag försökte uppmärksamma lokala media på de felaktigheter som hade framkommit, men det fanns inget direkt intresse. En upprörande historia säljer, ett tråkigt tillrättaläggande vill ingen egentligen höra på.

Jag valde att skicka följande mail till ”experten” från SHEDO, för att åtminstone bemöta hennes påståenden. Det är inte bara en demokratisk rättighet att påpeka felaktigheter, det är en demokratisk skyldighet.

”Till NN

Angående intervju i SR Kronoberg, Radar 130212 kl. 15:00
Jag har lyssnat igenom denna intervju och vill kommentera ett antal uttalanden som du gör där:

”Personalen var inte engagerad”
Hela enhet 24 hade en mycket engagerad personal. Den stämning som genomsyrade arbetet var: ”vi skall göra mer än vad vårt uppdrag kräver för att vi ska lyckas”. Det var personal som snabbt kunde täcka för varandra för att någon skulle kunna lämna avdelningen för att göra hembesök till någon som mådde dåligt. Det var personal som kunde jobba över, eller hoppa över raster för att det just då behövdes akuta insatser.

”de hade hamnat där av andra orsaker än att de ville jobba med just självskadebeteende”
Under första året fanns det flera i personalen som inte sökt sig dit frivilligt utan placerats där. Efter 1,5 år bestod hela personalstyrkan av personer som hade sökt sig till avdelningen för att de ville arbeta med patientgruppen. Det är tyvärr inte möjligt att anställa 40 personer, med kort varsel, med hög kompetens inom ett område där inte ens socialstyrelsen vet vad som är rätt och fel.

”Personalen var dels rädd för patienterna…”
Varför hittar du på det här? Det var ingen som var rädd för patienterna. Vi var ofta oroade för patienterna och vad de kunde göra med sig själva, men vi var inte rädda för dem.

”Det blev en sådan stämning att det blev personalen mot patienterna”
På denna typ av avdelningen finns det alltid en risk att det uppstår situationer där det blir just personal mot patienter. Enhet 24 jobbade på ett sådant sätt att denna risk minimerades och vid de få tillfällen det ändå inträffade visste vi hur vi skulle bryta detta destruktiva mönster.

”Patienterna erbjöds inte direkt någon behandling för sitt självskadebeteende”
Alla patienter erbjöds behandling mot självskadebeteende. Alla erbjöds också fri inläggning då de önskade. Vi var dock försiktiga med läkemedelsbehandling och långa inläggningstider, som inte brukar medföra förbättring hos patienten.

”Man hade andra metoder som man arbetade efter men som dock inte verkade fungera för patienterna eftersom många fortsatte vara sjuka och ännu sjukare…”
Förutom erbjuden behandling fanns många nya idéer som visade sig vara mycket effektiva. Snabba hembesök till den som mådde dåligt, telefonstöd dygnet runt, fri inläggning för den som ville ha hjälp (men begränsning av den inneliggande tiden), försiktighet med läkemedel och framför allt beroendeframkallande sådana, vårdplaner och handlingsplaner till alla patienter, nära samarbete med kommuner och vårdgrannar…

”en stor hög av dem blev skickade till rättspsyk // för att avd. 24 inte kunde ta hand om dem”
Hur man definierar en stor hög vet jag inte. Enhet 24 remitterade två patienter till regionpsykiatrin under vår verksamma tid (2008-09-01 till 2012-09-26). Dessa remitterades inte p.g.a. självskadebeteende utan för risk att tredje man skulle komma till skada. D.v.s. om de inte hade remitterats på LPT så var risken stor att de skulle dömas för brott och vårdas under LRV.
Ingen av de remitterade patienterna blev dock bättre av de regionpsykiatriska insatserna utan båda återvände till avdelning 24 som kunde hjälpa patienterna ut i samhället igen.

”Patientsäkerheten var väldigt låg på den här avdelningen” (24:an)
Patientsäkerheten var i själva verket hög. Trots att enhet 24 arbetade med de patienter som socialstyrelsen har noterat har högst suicidrisk, så inträffade inte fler självmord på enhet 24 än på övriga vuxenpsykiatrin. Antalet självmord på enhet 24, under fyra år var ungefär hälften av vad som kunde förväntas enligt socialstyrelsens siffror. Med kunskap om detta borde man dra slutsatsen att patientsäkerheten var särdeles hög.

Angående det sista suicid som skedde på avd. 24: ”Patienten hade varit väldigt tydlig med sina intentioner // personalen tolkade det som ett hot”
Jag kan inte uttala mig om omständigheterna i det enskilda fallet, men din korta beskrivning är helt fel. Detta var inte alls vad som hände utan något du själv hittat på.

”Det var ganska klokt att lägga ner den avdelningen just för att när någonting fungerar så dåligt…”
Enhet 24 lades inte ner för att den fungerade dåligt. 2012-02-08 utreddes möjligheterna till sammanslagning av enhet 24 och allmänpsykiatriska enheten i Växjö. I utredningen står att läsa ” Som grund för denna förändring ligger klinikens utvecklingsplan med strävan mot öppnare vårdformer, minskat behov av slutenvård och ökad samverkan med kommunen och andra samarbetspartners. Vårdenhet 24 har uppdraget att ge vård och behandling till patienter med självskadande beteende och ätstörningar. Med mycket målinriktade insatser i öppen vård, har behovet av vårdplatser med tiden minskat avsevärt.” Beslutet att lägga ner enhet 24 byggde alltså på att vården hade varit så framgångsrik att enhetens slutenvårdsdel inte längre behövdes.

Angående enhet 24: ”Det var verkligen inte en fungerande enhet”
Enhet 24 var den enda enhet inom allmänpsykiatri i Sverige, för självdestruktiva patienter, som fungerat. Andra försök som gjorts har misslyckats, tvingats lägga ner eller inte kunnat få läkare att stanna kvar. Enhet 24 hade inte en avgränsad grupp att arbeta med utan arbetade med ALLA patienter med självdestruktivitet i landstinget Kronoberg. Innan enhet 24 påbörjade sitt arbete vårdades fler än fem unga patienter med självdestruktivitet på tvångsvård, inom den slutna psykiatriska vården i Kronoberg. Idag vårdas ingen sådan patient med sluten psykiatrisk tvångsvård. Den sjukhusvårdade självdestruktiviteten har sjunkit dramatiskt i Kronoberg tack vare enhet 24. ALLA svårt självdestruktiva patienter i Kronoberg är idag väl uppknutna med kommunal hjälp, psykiatrisk kontakt och handlingsplaner vid kriser, tack vare enhet 24. Den personal som tidigare arbetade med gruppen inom den slutna vården fortsätter med samma goda arbete i nya lokaler men mer styrda mot öppenvård.

I din intervju, N, väljer du att utmåla enhet 24 som något negativt. Hälften av dina svar är helt påhittade av dig själv. Den andra hälften av dina svar var sådant vi diskuterade då vi möttes 2012-12-06 i Lund, och då jag gav dig samma faktauppgifter som ovan. Där väljer du medvetet att ljuga i intervjun.
Jag förstår inte dina motiv. Du skall representera en patientgrupp och när denna grupp för en gångs skull får en välfungerande behandling så är du enbart kritisk, utan att ens ha ett underlag.

Anders Albinsson, överläkare inom vuxenpsykiatrin i Växjö, Tidigare medicinskt ledningsansvarig på enhet 24, 2008-09-01 till 2012-09-26″