Katten på råttan…
Jag har fört ett resonemang där jag beskriver det märkliga fenomenet att psykiatrin har fått/tagit på sig en uppgift att förhindra suicid samtidigt som det knappt finns någon möjlighet för psykiatrin att påverka detta.
Förstå mig rätt. Jag tycker det vore fantastiskt bra om psykiatrin kunde arbeta suicidpreventivt. Jag tror att psykiatrin har en del av uppgiften att arbeta mot psykisk sjukdom och substansberoende vilket kan (och i teorin borde) ge resultatet att suicidfrekvensen i samhället sjunker. Psykiatrin bör aldrig smita från sitt ansvar att ge bra och evidensbaserad behandling mot behandlingsbara tillstånd.
Det jag vänder mig mot är psykiatrins uppgift att avslöja suicidavsikter hos enskilda individer (vilket inte är möjligt) eller behandla suicidalitet (vilket inte är ett tillstånd med en behandling)
Jag skall försöka förklara varför vi har fastnat i denna märkliga situation:
Regering och riksdag har som mål att skapa ett fungerande samhälle med skydd för de medborgare som lever i samhället. En liten del i detta är att minska antalet självmord i samhället, som både skadar den enskilda individen och nätverket kring denne.
Regering och riksdag ger uppgiften till socialstyrelsen att ta fram program som minskar antalet självmord.
Socialstyrelsen frågar den vetenskapliga expertisen om råd och får ett otydligt svar att det borde gå att arbeta suicidpreventivt via psykiatrin om man gör ”rätt” insatser.
Socialstyrelsen och expertisen sammanställer den vetenskap som finns (detta är man bra på) och drar ett antal slutsatser (vilket man inte alls är bra på). Man tänker sig att suicidaltitet är ett sjukdomstillstånd som går att upptäcka och behandla, om man bara har rätt rutiner.
Man är otydlig med vilka insatser som är viktiga och överlåter till enskilda verksamhetschefer på enskilda psykiatrikliniker att själva komma fram med rutiner som är verksamma mot suicidalitet. När rutinerna inte fungerar så kräver man händelseanalyser, som resulterar i nya rutiner. Om verksamheterna inte hittar fel och inte producerar nya rutiner så hotar man med ”åtgärder” t.ex. böter.
Ständigt nya rutiner, som skiljer sig åt mellan olika psykiatrikliniker, regnar ner över ledningsansvariga och andra medarbetare.
VAR BLIR DET FEL I KEDJAN?
Regering och riksdag har ingen vetenskaplig grund utan ger uppdraget till en myndighet vars uppdrag det är att kontrollera vården.
Socialstyrelsen följer sitt uppdrag och lämnar frågan till expertisen.
Expertisen ska vara experter och vill inte gärna vara tydliga med att de saknar tillräckligt med vetenskap för att uttala sig.
Klinikchefernas arbete är att driva kliniker och vill inte ha böter så man följer de krav som socialstyrelsen ställer.
Medarbetarnas arbetsuppgift är (bland annat) att följa rutiner som verksamhetscheferna skriver.
Det är svårt att ge någon enskild del av kedjan skulden för att det blir fel. Alla gör ju bara sitt jobb
dralbinsson 
Du för en mycket intressant diskussion i Ditt inlägg! Din koppling till verksamheten bidrar till att konkretisera diskussionen.
Jag tycker det är bra hur du tar upp problematiken angående nya rutiner som regnar ner över ledningsansvariga och andra medarbetare. I psykiatrisk verksamheten finns det en struktur för hur man går igenom vad som hänt vid fullbordade självmord. Detta gör man dels för att ha en struktur som stöd åt efterlevande, dels som stöd åt personal som ska orka arbeta vidare med andra patienter, och dessutom för att lära sig och ta med sig vad man skulle ha kunnat göra annorlunda, så att verksamheten utveckla nya alternativ.
Lex Maria- anmälan möjliggör att man får aggregerad information på nationell basis, vilket kan ha ett värde. Det är dock principiellt vanskligt att utgå ifrån och behandla samtliga självmord som om det har begåtts fel, vilket är utgångspunkten vid Lex Maria – anmälan. I så fall borde vi på motsvarande sätt också anmäla samtliga patienter som avlider i hjärtinfrakt, leukemi och hjärnblödning, och så ser det inte ut idag.
Psykiska sjukdomar är allvarliga och livshotande sjukdomar, precis som andra sjukdomstillstånd, och psykatrin behöver göra allt psykatrin någonsin kan för att utveckla ständigt bättre behandlingsmetoder för att minska dödligheten i de sjukdomar psykatrin tar hand om. Precis som ständigt arbetar för att hitta bättre behandlingar vid andra tillstånd. Men vi måste också ha respekt för allvaret i sjukdomarnas natur.
Man måste kunna utkräva ansvar när fel är begångna, det är en demokratisk grundsats. Men man måste då som övervakande myndighet också se att de åtgärder man förväntar sig av en verksamhet är rimliga, med respekt för den verklighet som man är satt att övervaka.
Jag har tidigare tagit upp att som patient har man det yttersta ansvaret för sitt eget liv, och att hålla sig vid liv, man kan ta hjälp av andra, man kan signalera att man inte längre har kontroll över sina självmordstankar, eller att man inte längre orkar kämpa mot det ständiga tvånget att slutligen göra slag i saken och få ett slut på allting. Då finns avlastning och skydd att få, till dess att man kan ta tillbaka ansvaret. Men det finns ingen verksamhet som i längden kan förhindra någon att beröva sig sitt eget liv.