Varför bry sig?
För den som orkat läsa igenom dessa inlägg om suicidprevention borde frågorna dyka upp:
Är det sant att suicidprevention inte fungerar eller är det bara frågan om författarens kverulans?
Tja, det finns referenser som enkelt går att hitta…
Varför är det viktigt att kritisera modern suicidprevention?
Som jag ser det är det viktigt av ett antal orsaker:
1. Om vi bedriver en verksamhet som utger sig för att vara baserad på vetenskap så bör den vara det. Annars är vi oärliga.
2. Det är fel att medarbetare inom vården mår dåligt för att de gjort fel och skadat andra människor, när det i själva verket inte finns något ”rätt”. Det finns ingen ”rätt” behandling vid suicidalitet (Förutom ett par tidigare nämnda läkemedel vid ett par tidigare nämnda diagnoser)
3. När socialstyrelse och vetenskaplig expertis går ut med teorin att det går att förstå vem som kommer att ta sitt liv och att detta går att förhindra med akuta åtgärder så påverkar detta också närstående till den som tagit sitt liv. Dessa kan reagera med stark självförebråelse över att de missat signaler eller stark indignation för att vården missat desamma, men vetenskapen säger att vi inte kan tolka dessa signaler.
4. Det är fel att samhällsresurser i onödan går till en verksamhet (i detta fall psykiatrins suicidprevention) som inte kan uppvisa resultat. Förstå mig rätt: OM det fanns evidensbaserade, fungerande metoder för psykiatrin att minska antalet suicid så skulle detta vara väl värt att satsa på. När det inte finns några metoder är det bortkastade pengar.
5. Men det som får mig att driva denna fråga är effekten på patienter med självdestruktivitet. En person med självdestruktivitet har en statistiskt förhöjd självmordsrisk. Vid en suicidriskbedömning kommer risken alltid (korrekt) att bedömmas som förhöjd. Den åtgärd som anses vara mest lämpad vid förhöjd självmordsrisk är inläggning på vårdavdelning. Den bedömare som inte använder denna åtgärd riskerar att utsätta sig för kritik vid en händelseanalys. Inneliggande vård utan annat mål än övervakning förstärker självdestruktivt beteende och ökar därmed risken för självmord på sikt.
Modern suicidprevention ger alltså resultatet att vi låser in unga, vilsna människor på vårdavdelningar där deras symtom endast förvärras.
Det är därför jag bryr mig, och det är därför vi ska tänka på ett annat sätt när det gäller suicidprevention.
dralbinsson 
Tack för att du bryr dig om psykatriska- och vetenskapligafrågor!
Jag instämmer, i vad du skriver, jag anser också om psykatrin bedriver en verksamhet som utger sig för att vara baserad på vetenskap så bör den vara det, men så är inte riktigt fallet i dag.
Jag anser att forskningen inom psykiatrin är en nyckelfråga för framtiden. Psykiatrin måste ägna mer tid åt att forska/utforska mer om suicidprevention, vad som görs, vad som bör göras och hur det går för patienterna. Den mest betydelsefulla forskningen bedrivs vid sjukhus där forskning är en integrerad del av vården. Psykatrin saknar sådana forskningsvänliga miljöer och forskningsmedel. Statliga anslagsgivare prioriterar den spännande hjärnforskningen, som kunna placera Sverige på världskartan. Läkemedelsstudier har också sina självklara finansiärer, men den som skulle vilja studera komplexa vårdprocesser har svårt att hitta anslag som passar. De större anslagen är omgärdade med komplicerade regelverk som utesluter många sökande. Ändå har vikte om suicidprevention, av vanlig, patientnära forskning börjat uppmärksammats då allt fler inser att vårdens utveckling står och faller med systematiska utvärderingar. Det behövs för patienterna och för befolkningen som får mer och bättre vård för samma pengar. Utan forskning stannar psykatrin.
Jag anser att verksamhetsutveckling är en annan nyckelfråga för framtiden. Den psykatriska vården måste ledas av personer som har goda kunskaper om hur vården går till och om det vetenskapliga kunskapsläget. Att kvalitetssäkrare, FoU-utvecklare, omvårdnadesutvecklare etc. ansvarar för verksamhetsutveckling kan tolkas som att psykatrins ledning inte längre har den sakkunskapen. Då är det viktigt att de som sysslar med kvalitetssäkring och utveckling är välutbildade och har nära kontakt med de ansvariga psykiatrikerna/cheferna. Risken är annars att de skapar en egen, fristående satellitverksamhet, utan kontakt med den medicinska vetenskapliga utvecklingen.
Utbildningen av de anställda inom psykiatrin är en tredje nyckelfråga för framtiden. Det kommer en strid ström av ny kunskap om psykiska sjukdomar som ska integreras med gamla lärdomar. Resultatet av denna blandning ska överföras till dem som vårdar och behandlar de sjuka, de som alltså är sist i en lång kunskapskedja. Det bör ställs höga krav på utbildning och fortbildning i framtiden.