DSM IV – En trevlig liten bok
För att ställa en psykiatrisk diagnos använder sig psykiatrikern av en diagnosmanual där alla psykiatriska diagnoser finns nedskrivna. I Europa är det tänkt att vi skall använda oss av den manual som heter ICD 10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems) medan man i USA föredrar den andra stora manualen DSM IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 4th. Edition).
En diagnosmanual innehåller beskrivningar eller kriterier som skall stämma överrens med de symtom och den livsberättelse som presenteras för att en diagnos skall kunna ställas.
DSM IV, och än mer den kommande DSM V, har kritiserats för olika saker men kanske framför allt för att det finns en risk att symtom som kan förklaras av helt normala skiftningar i måendet helt plötsligt blir patologiska och får en diagnos. Man brukar anse att ca hälften av befolkningen i västvärlden någon gång under sitt liv kommer att uppfylla kriterier för en eller flera psykiatriska diagnoser.
Den som har dragning åt det konspirationsteoretiska hållet brukar mena att läkemedelsindustrin har ett finger med i spelet. Ju fler människor som får diagnoser, desto fler behöver få piller för sina diagnoser. Läkemedelsindustrin borde alltså tjäna på att så många människor som möjligt sjukförklaras.
Som kliniker bör vi alltid ha en sund skepsis mot läkemedelsindustrin (samt mot psykoterapitrender, som ju vanligen också drivs fram av ekonomiska eller statusmässiga intressen)
En del av DSM IV:s dåliga rykte tror jag kommer från oförsiktigt användande inom kliniken. Dels glömmer man bort att DSM IV inte bara är en lista av sjukdomar utan en manual som ska underlätta statistik och forskning. Det är alltså inte nödvändigt att kasta sig över alla som uppfyller kriterier för den ena eller andra diagnosen och börja behandla.
Dels tar man ibland den lätta vägen och följer symtomkriterierna vilket gör att många symtom går att få ihop till en diagnos. Förutom symtomkriterierna finns det dock tidkriterier (symtomen måste ha funnits under en viss tid för att anses vara patologiska) uteslutningskriterier (symtomen får inte förklaras bättre av en annan diagnos eller orsak) och framför allt finns det funktions- och upplevelsekriterier (vilket innebär att den som har symtomen också måste lida av sina symtom och/eller ha en ”kliniskt signifikant” sänkt funktionsnivå för att en diagnos skall ställas)
Det sistnämnda tycker jag är den stora fördelen med DSM IV. Jag kan, som människa, vara ganska störd (eller egentligen hur störd som helst) men om jag inte lider av det och jag kan fungera i samhället så skall jag inte ha någon diagnos.
Detta ger ett annat perspektiv på sjukdom och öppnar nya möjligheter för ”behandling”. Vi kanske inte alltid måste tro att vi skall ”bota” olika tillstånd. Vi kanske skall ägna mer resurser till att hitta ett sätt för våra medmänniskor att fungera i samhället (och accepteras av samhället), och bara genom den åtgärden så minskar lidandet för individen, och diagnosen försvinner.
Jag ser DSM IV som ett dokument som ger mig en rättighet. Så länge inte jag eller min omgivning lider, och så länge jag kan fungera i samhället, så har jag rätt att vara störd. Det är en bra rättighet!
dralbinsson 
Intressant och givande diskussion!
Ja, självklart att läkemedelsindustrin tjäna på att så många människor som möjligt sjukförklaras. Du vet att gränssnittet mellan landstingen och läkemedelsindustrin kan beskrivas som ett möte mellan två organisatoriska fält som styrs av olika logiker. Den offentliga hälso- och sjukvården styrs demokratiskt, är inte vinstdrivande och bygger på ett rättviseideal om att alla har rätt till lika sjukvård. Läkemedelindustrin å andra sidan består av företag som är hårt konkurrensutsatta, vinstdrivande och som agerar på en global marknad. Relationen mellan parterna kan diskuteras utifrån flera olika aspekter: professionella, ekonomiska och etiska.
Du vet också av tradition har läkemedelinustrin haft konsulenter som gjort personliga besök hos läkare och de har i stor utsträckning förlitat sig på direkt reklam, dvs. utskick till läkarna, som informationskanal. Flera läkemedelsföretag håller nu på att se över hur de delar in läkare i olika målgrupper och de söker alternativa sätt att sprida sitt budskap. Det beskrivs ofta som att man går från en säljstyrd till en mer marknadsdominerande affärsmodell.
Under senare tid verkar debatten om möten mellan hälso- och sjukvården och läkemedelsindustrin ha tagit delvis en annan inriktning. I industrin organiserar man om sina verksamheter och försöker finna nya vägar för att nå ut med sina budskap. Det innebär inte att industrin inte kommer att arbeta med marknadsföring och försäljning av läkemedel. Men målgrupperna är andra idag: de som bestämmer över budgetar, t ex. ansvariga inom landstingen, men också medier och patientorganisationer.
Jag vill även kommentera psykoterapin. En del psykologer/psykoterapeuter har en benägenhet att hålla sin egen metod så högt att de har svårt att förstå att även andra metoder kan vara bra för vissa patienter. Det är sällan som en enskild teori och metod passar till allt och alla.
Ditt inlägg väcker funderingar hos mig!
Du skriver ”Jag ser DSM IV som ett dokument som ger mig en rättighet. Så länge inte jag eller min omgivning lider, och så länge jag kan fungera i samhället, så har jag rätt att vara störd. Det är en bra rättighet. Ja, gränsen mot psykisk störning är ganska otydlig. Kan man vara säker på att inte vara lite störd? Men även gränslandet mellan normalitet och psykisk sjukdom är en gråzon, eller kanske rentav en krigszon, mellan olika synsätt på människan och samhället. Det är svårt att bestämma gränsen mellan normal och onormal eftersom psykiska sjukdomar är svåra att mäta och gränsen påverkas av människosyn, filosofi och samhällsklimat. Ett typexempel är homosexualitet som var en officiell medicinsk/psykiatrisk diagnos fram till 1979.
Att betraktas som normal innebär att vara accepterad av flocken. Samtidigt vill väl de flesta av oss känna sig unika, dvs. lite onormala, men inom det tänkta spannet normalitet. Spänningen mellan att vilja vara normal men ändå unik är kanske svårare att hantera i dag jämfört med tidigare. Att bryta tabun och att vara gränsöverskridande är idealiserat, som ett tecken på mod. Samtidigt, eller senare kanske på grund av detta, har gränssättning blivit en modeföreteelse. Kanske är det så att om man bryter tabun i grupp kan man vara onormal på ett mindre riskfyllt sätt.
Det tycks mig som om allt färre människor ryms inom den skenbart trygga kretsen av vad vår samtid definierar som normala människor. Ändå fyller de onormala en livsviktig funktion för oss normala. Hur ska vi kunna vara säkra på att vara normala om inte de onormala finns? Jag påstår att de onormala inger oss en väldig lättad, men vi lönar dem illa genom att placera dem lägst i våra sociala vardagshierarkier. Fanns inte de onormala skulle de behöva uppfinnas. Kanske är det det som sker ibland.