Störningar
Psykiatrisk problematik kan grovt delas in i fyra huvudgrupper:
1. Sjukdomar (axel 1)
2. Psykosociala problem (axel 4)
3. Beteendeproblem (där jag räknar in substansmissbruk, ätstörning och självdestruktivitet) (också axel 1)
4. Funktionshinder (”störningar”). (ffa axel 2)
Inom psykiatrisk diagnostik förekommer två vanliga ”störningar”. Personlighetsstörningar (i dagsläget 9-10 olika undergrupper) och neuropsykiatriska störningar (ADHD, ADD, förståndshandikapp och autismspektrumstörningar).
Funktionhinder/störningar handlar om genomgripande drag i personligheten som gör att livet blir svårt att leva. Vardagen genomsyras av att individen missförstås av sin omgivning och att omgivningen missförstår individen vilket leder till konfliker och ökad risk för dåligt mående. De är genomgående problem i livet och störningarna kan spåras till barndomen eller åtminstone ungdomsåren.
En tolkning av störningarna skulle kunna vara att den neuropsykiatriska diagnosen är det grundläggande funktionshindret, medan personlighetsstörningen är det uttryck störningen tar sig då individen kommer upp i vuxen ålder (personlighetsstörningsdiagnoser skall man inte ställa förrän efter 18 års ålder eller senare).
Skillnaden mellan Personlighetsstörningar och Neuropsykiatriska störningar förstås bäst från ett ideologiskt perspektiv. För den som tänker i termer av personlighetsstörningar menar man att människor föds, mer eller mindre, som oskrivna blad. Om uppväxten blir traumatisk mognar inte personligheten som den borde och människan får personlighetsdrag och beteenden som inte är funktionella och leder till lidande. Behandlingen är psykoanalys eller psykoterapi för att gå tillbaka i barndomen och reda upp de trauman som inträffat och på så vis ”bota” personlighetsstörningen. I verkligheten fungerar detta aldrig. Behandlingen är meningslös som behandling. Vanligtvis tar behandlingen oerhört lång tid och på denna tid hinner en del människor mogna på egen hand, varför terapeuten får intrycket av att behandlingen har lyckats. Lika ofta skadar terapeuten sin patient genom att leta efter (och kanske plantera minnen efter) trauman som aldrig funnits.
För den som tänker i termer av neuropsykiatri menar man att störningarna är medfödda och beror på individens gensammansättning. Detta stöds av en påtaglig ärftlighet hos tillstånden.
Modern, svensk psykiatri svänger allt tydligare över till att tänka i termer av neuropsykiatri. Människor som för tjugo år sedan hade fått personlighetsstörningsdiagnoser får nu oftast neuropsykiatriska diagnoser istället. Nästan alla personlighetsstörningsdiagnoser kan förklaras utifrån ett neuropsykiatriskt perspektiv.
Jag tror att detta är en bra och sund utveckling. En poäng är att man tar bort skuldbeläggandet av omgivningen. Om man tänker i termer av personlighetsstörningar så måste det ju finnas någon som har orsakat traumat och vanligen får mamma eller pappa skulden. (På femtiotalet var det oftast mammorna, som gav sina barn för lite kramar och kroppskontakt, och på åttiotalet oftast papporna, som gav sina döttrar för mycket och felaktig kroppskontakt).
Den stora positiva poängen är dock att vi kommer närmare en hjälp för individen. Vi ägnar resurserna åt att låta individen förstå vilka svårigheter den har jämfört med medelsvensson och därmed vilka situationer som bör undvikas och vilka strategier som kan användas vid knepiga situationer. Vi kan hjälpa individen att hitta de områden i livet där störningen kanske tillochmed är något positivt och som kan utvecklas mer. Vi ägnar kraften åt att bygga en fungerande miljö runt individen med struktur och förutsägbarhet, som i sin tur leder till självständighet och självförtroende. Psykopedagogiken blir viktigare än psykoterapin.
Min gissning är att det de närmaste åren kommer att bli en kraftig ökning av personer som får autismspektrumdiagnoser (5-10% av befolkningen) så att detta begrepp slutligen urvattnas till närmast en folksjukdom (eller folktillstånd).
Jag gissar att neuropsykiatrin också kommer att få fler diagnoser förutom Autism och ADHD-tillstånd, som t.ex. neuropsykiatrisk ångest och neuropsykiatriskt antisocialt beteende.
Nästa steg gissar jag blir att det skapas undergrupper så att vi i framtiden (DSM VI eller VII) kommer att diagnostisera Autism av fobisk typ, Autism av emotionellt instabil typ, Autism av antisocial typ o.s.v. Då har personlighetsdiagnostiken och neuropsykiatrin smält ihop. Detta tror jag är rätt utveckling.
dralbinsson 
Du för igen en mycket intressant diskussion i din inlägg!
Jag anser att samtidigt som kunskapen om psykiska sjukdomar har ökat, har beteckningen på de sjuka ändrats. Jag tolkar att skillnaden mellan psykisk sjukdom och psykisk störning är att sjukdom leder tanken till den medicinska världen med doktorer och läkemedel medan ordet störning öppnar för flera perspektiv. Jag använder ogärna begreppet psykisk störning då det låter vagt, definitivt och kyligt. Vem vill vara störd? Då är det bättre att vara sjuk för då kan man bli bättre och kanske helt bra. Med eller utan medicin.
Jag har uppfattat att psykiskt funktionshindrad är ett annat, relativt nytt begrepp som används av bl. a. myndigheter. Jag tolkar att begreppet betonar handikappet, dvs. konsekvenserna av sjukdomen, snarare än sjukdomen i sig själv. Psykiatriska patienter kallar sig även för brukare. Personligen tycker jag inte om det ordet eftersom det låter så själlöst. Jag föredrar ordet patient om det gäller människor som fortfarande är i aktiv behandling och psykiskt funktionshindrade om det gäller f.d. patienter med bestående handikapp.
Du anser att behandlingen psykoanalys eller psykoterapi för att gå tillbaka i barndomen och reda upp de trauman som inträffat på så vis ”bota” personlighetsstörningen är meningslös som behandling. Jag har tidigare talat om att en del psykoterapeuter har en tendens att hålla sin egen metod högt att de har svårt att förstå att även andra metoder kan vara bra för vissa patienter. Det är alltså sällan som en enskild teori och metod passar till allt och alla. Just nu är kognitiva beteendeterapin (KBT) i ropet och den är lättast att lära sig och att utvärdera. Allt fler vårdgivare anställer därför bara KBT- terapeuter. Före KBT-eran var den psykodynamiska skolan och den metoden användes under lång tid alltför okritiskt. Vi vet alltså av historia att värdet av en behandlingsmetod förändras över tid. Du skriver att vi ägnar resurserna åt att låta individen förstå vilka svårigheter den har och vilka strategier som kan användas vid olika sammanhang samt bygga en fungerande miljö runt individen med struktur. Jag anser att alla psykiatriska patienter behöver inte gå tillbaka i barndomen och reda upp de trauman som inträffat. Jag anser också att hjälpen bör syfta att det blir mer angeläget att hitta lämpliga hjälpmedel, strategier, struktur än att ge psykoterapi. Därför anser jag också att tillämpad pedagogik, psykopedagogiken blir viktigare än psykoterapin.
Du går in i psykiatrins gränsområden. Som jag har förstått psykiatrin har utvecklats ur neurologi, den medicinska vetenskap som handlar om nervsystemets sjukdomar. Jag uppfattar att område där neurologi och psykiatri ligger när varandra är vid s.k neuropsykiatriska åkommor som autism, aspergers syndrom, ADHD och dyslexi. Jag tolkar att neuropsykiatriska tillstånd är funktionshinder, dvs. de säger något om samhällets förväntningar på sina medborgare. När kraven överstiger förmågan hos en enskild individ, har det uppstått ett funktionshinder. Ökar vissa krav i samhället kan de funktionshindrade bli fler.
Thanks for this bblog post