En liten historia
För tiotalet år sedan gjorde socialstyrelsen en tillsyn av kliniken. Jag fick sitta med på ett möte i egenskap av chef för läkargruppen. Jag var inte, vid tillfället, själv fokus för någon granskning. Socialstyrelsens läkare pratade om vikten av suicidprevention. Jag var på den tiden inte så väl påläst, som jag kommit att bli senare år, men hade ändå börjat ifrågasätta logiken huruvida läkare kunde spå om framtiden. Jag frågade vad det fanns det fanns för vetenskap bakom kravet på suicidriskbedömningar och varför det var så viktigt att de utfördes.
Till svar fick jag följande berättelse:
”En man i USA hade planerat att ta sitt liv genom att hoppa från en bro. När han står vid kanten och håller på att samla mod kommer en turist förbi. Turisten förstår inte situationen och tror att den suicidale mannen också är på bron för att njuta av utsikten. Turisten tar fram sin kamera och ber mannen ta ett kort av honom på bron.
Mannen, som har planerat att begå självmord, blir avbruten i sina destruktiva tankar och hjälper till att ta kortet på turisten. Avbruten i tankarna och nöjd med att ha kunnat hjälpa en medmänniska beslutar sig mannen för att inte ta sitt liv utan lämnar bron.”
Jag var bara en ung ST-läkare vid tillfället och kom mig inte riktigt för att svara, men jag svarar istället här:
”Bäste kollega!
Jag tycker om historien och den illustrerar det jag tror på. Vikten av att vi är medmänniskor, att vi tar hand om varandra och hjälper varandra. Den illustrerar också vikten av att få känna att man behövs, att man har en funktion och en identitet i samhället, om än bara för att hjälpa en medmänniska att bli fotograferad. Den illustrerar kanske också vikten av att bli avbruten i sina destruktiva tankar i precis rätt ögonblick.
Historien illustrerar inte på något sätt vikten av att psykiatrin gör suicidriskbedömningar. Kanske illustrerar den psykiatrins maktlöshet när det gäller de faktorer som faktiskt styr om en människa tar sitt liv eller ej? Kanske illustrerar den vikten av turism som suicidprevention?
Den illustrerar på ett mycket tydligt sätt socialstyrelsens brist på vetenskaplighet när det gäller suicidprevention. Den illusterar också tydligt hur man önskar dölja bristen på vetenskaplighet med vackra ord.
Med vänlig hälsning Anders”
dralbinsson 
Ditt inlägg är insiktsfullt på många sätt!
Jag tolkar det så som att du känner maktlöshet och frustration över situationen. Socialstyrelsen förlamar psykiatrikerna och begränsar/förhindra er att använda de kunskaper och färdigheter ni har arbetat så hårt för att få er. Du är på toppen av ditt liv med en oerhörd mängd yrkes- och livserfarenhet och det är viktigt att du ska fortsatta arbeta med det du tror på. Du är klok nog att sortera bort oberättigad kritik.
Självmordsbedömning är en svår uppgift och man kan alltid hävda att det blev fel i bedömning om en person tar livet av sig. Men det är lika svårt att veta om man har gjort en riktig bedömning om man har bedömt att det förelegat ett självmord, vidtagit åtgärder, och patienten sedan överlever. Det hade kanske den personen gjort även om psykiatrikerna inte hade vidtagit åtgärder, eller i vissa fall kanske till och med trots att psykiatrikerna vidtagit åtgärder. Och det är här som det blir riktigt svårt.
Socialstyrelsen antagligen antar genom att fråga om dödstankar och självmordsplaner kan man vidta åtgärder som framför allt handlar om till exempel en ökad bevakningsgrad för att minska möjligheterna för personen att skada sig själv. En personal som har en ständig övervakning/extravak är en säkerhetsåtgärd för att försäkra sig om att ingenting ska kunna hända utan att man har möjlighet att ingripa. Men bedömningarna vid dessa tillstånd blir mycket svårare och åtgärder som man har lärt sig göra kan visa sig vara helt verkningslösa eller till och med förvärra situationen. Ett extravak kan få katastrofala följder med ökat självskadebeteende/
självdestruktivbeteende som följd och en situation där man inte kan avsluta extravaket eftersom självmordsrisken i bedömningarna bara verkar öka över tid. På det viset kan man med tiden komma in i onda cirklar där kommunikationen mellan vårdpersonal och patient sker via självskadandet/självdestruktiva beteende t ex. dunka huvudet i väggen, svälja föremål, eller skada sig med det som finns tillgängligt. Det finns helt enkelt ingen kapacitet att i situationen förändra beteendet utan man fastnar i det repetitiva.
Jag anser att ansvaret att inte ta livet av sig ligger också på patienten. Som behandlare kan man finnas till hands, hjälpa till, erbjuda stödinsatser och vid akuta dåligt tillstånd erbjuda den akuta vården en natt på avdelning och det skydd som behövs. Detta stöd kan vara ovärderligt för en person som överväger att ta sitt liv. Men det är inte behandlaren som håller någon vid liv, det är personen själv som inte tar livet av sig själv.