Vårdfilosofi 4
Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).
4. Psykisk sjukdom, funktionshinder och beteendestörning är inte samma sak
Skillnaden mellan sjukdom och funktionshinder förstås kanske lättast med en förklaring från den somatiska vården.
En sårinfektion i ett ben är en sjukdom. Den går att behandla med läkemedel, förband och andra åtgärder. Vanligtvis går sjukdomen att bota eller lindra med vårdinsatser.
Ett amputerat ben är ett funktionshinder. Detta går inte att bota. Benet kommer inte att växa ut oavsett vilka behandlingar som ges. Däremot kan andra åtgärder (miljöförändringar, hjälpmedel och strategier) som en benprotes och träning, innebära att funktionshindret inte påverkar det vardagliga livet.
Målet för vården, vid ett funktionshinder, är inte att bota utan att kompensera för funktionshindret så detta inte blir ett handikapp.
Personlighetsstörning och Neuropsykiatrisk störning
Det som skiljer personlighetsstörning från en neuropsykiatrisk störning är framför allt en ideologisk åsikt om störningen är medfödd eller förvärvad senare i livet.
Vid ett flertal personlighetsstörningar går det samtidigt att finna en definierad neuropsykiatrisk störning eller drag av densamma.
Båda störningarna ger livslånga handikapp, där primära åtgärder är miljöanpassning, hjälpmedel, lärande av strategier, psykoedukativa insatser och tillvaratagande av patientens resurser och motivation med målet att uppnå högsta möjliga funktionsnivå.
Sekundära insatser är medicinering eller klassisk psykoterapi.
På allmänpsykiatriska enheten görs ingen skillnad mellan störningarna.
Övergripande mål med behandlingen
Mål för behandlingen på allmänpsykiatriska enheten bör formuleras i ökad funktion och inte i ökad välmående.
Mål för behandlingen kan vara:
– att kunna skrivas ut från avdelningen
– att sluta kräkas
– att gå upp i vikt
– att sluta skära sig/skada sig
– att återgå till arbete/studier
– att få ett arbete/sysselsättning
– att kunna åka buss/gå och handla
Mål för behandlingen bör inte vara
– att må bättre
– att få mindre ångest
– att få en ökad självkänsla
Funktionsnedsättning och beteendestörning
Ätstörning, självskadebeteende och missbruk tolkas på allmänpsykiatriska enheten sällan som en primär diagnos utan vanligen som en beteendestörning.
En beteendestörning förklaras som ett beteende som används för att minska ångest men som i sig blir ett problem.
Beteendestörningen döljer det verkliga grundproblemet/funktionsnedsättningen och dessa går inte heller att utreda eller behandla utan att beteendestörningen upphör.
Försök att behandla funktionsnedsättningen utan att beteendestörningen har undanröjts riskerar att förstärka och förvärra beteendet.
Då beteendestörningen minskar resulterar detta ofta i en ökad ångest som bör behandlas i samma takt som beteendestörningen minskar. Det finns då en viss risk att patienten använder en annan form av beteendestörning för att minska sin ångest.
dralbinsson 
Du har en genomtänkt vårdfilosofi!
Jag läser nu en kurs som handlar om aktuell handikappvetenskaplig forskning. Forskning visar att fram till 1970 – talet bestod allmänpsykiatrins patienter till största delen av människor som mer eller mindre tappat kontakten med verkligheten, tillfälligt eller permanent. Det kunde handla om att höra röster, att se syner, att tro sig vara förföljd av utländska spionorganisationer, att uppleva att radio och tv lämnar dolda meddelanden, storhetsvansinne eller en känsla av att vara så värdelös att självmord skulle vara en befrielse för anhöriga. Sådana symtom ser man vid bl. a schizofreni, drogpsykos, djup depression och bipolär sjukdom, det som förr kallas manodepressiv sjukdom.
Jag anser att dessa allvarliga tillstånd är lika vanliga än i dag och de har en självklar plats i psykiatrin. Men numera finns även andra sjukdomar som konkurrerar om vårdens uppmärksamhet och resurser. Jag anser att en del av dessa, t ex. är som du skriver neuropsykiatriska tillstånd, tvångssjukdomar, ångest och posttraumatisk stress kan vara väl så allvarliga ur individens synpunkt men inte alltid så handikappande, farliga och dramatiska som de traditionella ”sinnessjukdomarna.” Jag anser att en fördel med psykiatrins kunskapsområde utökas och att fler människor blir aktuella för psykiatrisk vård, är att psykisk sjukdom avdramatiseras. Det är inte längre så stigmatiserande att ha psykiska problem. Man kan tala om att man är deprimerad, ångestfylld eller ADHD-ig. Det är framsteg som inte nog kan uppskattas.
Jag tolkar att ändå är stigmatiseringen av de psykiskt sjuka fortfarande ett stort problem. Att ha en psykisk sjukdom är att ses som en sämre människa även om ingen skulle komma på tanken att säga det. En vistelse på en psykiatrisk klinik är inte mycket att komma med i sällskapslivet, andra fel ger högre status. En som fått hjärtinfrakt har nog arbetat för hårt, en person med magsår eller migrän har haft för höga ambitioner. Idrottsskador står i en klass för sig. Det får bara sunda och friska människor.
Du skriver att ”det som skiljer personlighetsstörning från en neuropsykiatrisk störning är framför allt en ideologisk åsikt om störningen är medfödd eller förvärvad senare i livet”. Min uppfattning är att en patientgrupp som växt är de med personlighetsstörningar. Jag tolkar att med personlighetsstörning menas att en person från början har en avvikande personlighet vad gäller sättet att tänka, att känna eller att bete sig. Det leder till psykiska problem och sociala svårigheter. Jag uppfattar att personlighetsstörning alltså är ingen sjukdom som kommer och går, något man har, utan en bestående egenskap, något man är. Ändå kan sådana svårigheter behandlas så att det blir möjligt att leva ett bra liv tillsammans med andra.
Min uppfattning är att psykiskt funktionshindrad är ett annat, relativt nytt begrepp som används av bl a. myndigheter. Det betyder att man har en psykisk sjukdom, t ex. schizofren, eller en utvecklingsstörning t ex. aspergers syndrom som leder till problem i vardagslivet. Begreppet betonar handikappet, dvs. konsekvenserna av sjukdomen, senare än sjukdomen i sig själv.
Jag tolkar att ett område där neurologi och psykiatri ligger nära varandra är vid s.k. neuropsykiatriska åkommor som autism, aspergers syndrom, ADHD etc. Dessa tillstånd ger problem tidigt i livet. Jag tolkar att symtomen kvarstår livet ut även om de förändras till intensitet och karaktär. De går alltså inte att behandla i vanlig mening utan hjälpen syftar ofta till att korrigera omgivningens förväntningar och beteende. Jag tolkar att det betyder också att det blir mer angeläget att hitta lämpliga hjälpmedel än att ge medicin.
Min uppfattning är att neuropsykiatriska tillstånd är funktionshinder/handikapp, dsv. De säger något om samhällets förväntningar på sina medborgare. När kraven överstiger förmågan hos en enskild individ, har det uppstått ett funktionshinder/handikapp. Ökar vissa krav i samhället kan de handikappade bli fler. Till exempel bor man i djungeln är det ingen som besväras av att man har svårt att stava och en person med ADHD kan vara en utomordentlig tillgång; vaksam, påhittig, handlingskraftig. Ingen skulle komma på tanken att det var något onormal i detta beteende.