Vårdfilosofi 6
Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).
6. Vården skall vara öppen mot patienter och anhöriga
Anhöriga
Psykiatrisk problematik är ofta mycket oroande för anhöriga. Oron stiger av att inte veta hur behandlingen går till och vilka tankar som ligger bakom en viss behandlingsstrategi.
Oron i sig kan också vara en pådrivande faktor som gör att problematiken förvärras. Den som känner oro tar ofta på sig ett ansvar för patienten, som inte är möjligt att ta, och som också tar ifrån patienten det ansvar den så väl behöver ta själv.
Oron kan också leda till konflikter och misstro mellan anhöriga och vården, vilket inte heller är till gagn för patienten.
I mesta möjliga mån bör anhöriga inbjudas att ta del av vården eller åtminstone information därom. Detta kan ske via deltagande i vårdplaneringar, nätverksmöte, läkarsamtal eller besök på avdelning.
Under vårdkontaktens första 14 dagar bör (om pat. ger sitt godkännande) kontakt med anhöriga/närstående göras och bjuda in dessa till ett informationsmöte tillsammans med pat. för att informeras om vad vårdens innehåll och mål.
Patientens inställning till att den anhöriga deltar måste naturligtvis respekteras.
dralbinsson 
Du skriver ett innehållsrikt inlägg!
Du skriver att ”psykiatrisk problematik är ofta mycket oroande för anhöriga.” Jag anser att anhörigas egna reaktioner på patientens psykiatrisk problematik är högst förståeligt eftersom det oftast är plågsamt att se sina närmaste i en svår situation. Att vara närstående till en person som vårdas inom psykiatrisk vård innefattar många olika och inte sällan motstridiga känslor. Det kan handla om känslor av skuld och skam eller sorg och ilska. Att se sitt barn eller närstående lida av långvarig psykisk sjukdom är tungt och kan utvecklas till kronisk sorg/sorg som är permanent, periodvis intensiv och där inget förutbestämt slut kan skönjas.
Att anhöriga är viktiga betyder inte nödvändigtvis att de spelar en positiv roll i patientens liv. De kan vara betydelsefulla fast på ett tråkigt sätt. De flesta psykiatriska patienter mår bra av att nära samarbete mellan vård och anhöriga, även när familjens betydelse är av mer negativ slag. I vilken omfattning anhöriga ska vara med delaktig beror förstås på patienten och familjen. Det ska aldrig bero på behandlarnas privata åsikter om anhöriga.
Min erfarenhet är att anhöriga kan uttrycka ibland sin misstro över sjukvårdensinsatser. Allvarliga psykiska sjukdomar medför alltid en komplex symtombild och tolkningarna av dessa kan variera. Det kan råda en klar åsiktsskillnad mellan professionella och anhöriga i uppfattningen om vilka behandlingar, åtgärder och synsätt som ska domineras. För patientens bästa behöver dessa olika åsikter belysas och diskuteras. I vanligt fall anhöriga saknar psykiatrisk kompetens och det bästa anhöriga kan göra är att skaffa den hjälp åt sina närmaste som de är i behov av och därefter förlita sig på professionella krafter som ska bistå.
Men jag anser att alla i vården måste vara medveten om att närstående inte går att radera ut, än mindre ersätta. Deras betydelse är konstant. Var sig behandlarna samarbetar med anhöriga eller inte, så utövar de ett stort inflytande på patienterna. Dessutom kan anhöriga göra mycket gott om man låter dem bli en aktiv part i behandling och reahabilitering men anhöriga måste respektera psykiatrikernas beslut i behandlingsstrategin. Anhöriga är särskilt viktiga i slutskedet av en sjukhusvistelse eftersom anhöriga då ska ta över viktiga funktioner.