Vårdfiosofi 8
Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).
8. Tillåtande atmosfär före fel-letar-kultur
Dagligen begås åtskilliga fel inom den psykiatriska vården. Detta rör sig allt som oftast om kommunikationsfel. En, på ytan, obetydlig fel betoning eller olyckligt ordval i ett samtal kan resultera i ett missförstånd. Detta kan ske mellan behandlare och patient, i överrapporteringen inom vården eller i kontakten med vårdgrannar och andra myndigheter. Den information som prioriteras kanske inte var den som, med facit i hand, borde ha prioriterats. I patientkontakten kan även korrekt given information missuppfattas, kanske beroende på kognitiva svårigheter hos patienten (eller behandlaren).
En annan typ av fel har sitt ursprung i tillfälligt suboptimal vårdmiljö/arbetsmiljö.
Dessa typer av fel inom vården går inte att bygga bort med rutiner, PM, regler och avvikelserapportering. Dessa åtgärder har istället en motsatt effekt, där det skapas en rigid struktur och en oro för att bryta mot någon okänd regel, samtidigt som onödig tid läggs på pappersarbete.
Det noteras ofta, vid behandling av svårt funktionsnedsatta patienter, att det inte var någon behandlingsmetod som fick patienten att påbörja utvecklingen mot bättre funktion utan en enskild behandlares engagemang och personliga egenskaper. Vi ser därför värdet av att upprätthålla en tillåtande atmosfär istället för en fel-letar-kultur inom enheten.
Den alternativa patientsäkerhet, som skall vara standard på allmänpsykiatriska enheten, bygger på att; istället för att undvika ”fel” skall målet vara att fylla på med så mycket ”rätt” att säkerheten i vården ökar. Denna inställning skapar en tillåtande atmosfär som leder till ökad kreativitet, flexibilitet och ansvarstagande hos personalen. Denna förbättrade arbetsmiljö leder till förbättrad vårdmiljö med ökat förtroende, bättre kommunikation, större ansvartagande och förhöjd funktionsnivå hos patienten.
De PM, rutiner och regler som tillskapas skall vara intuitiva, lätta att hitta och inte strida mot andra rutiner (eller mot verkligheten)
De avvikelser som skrivs bör i första hand rikta sig mot systemfel
dralbinsson 
Du skriver ett innehållsrikt inlägg!
Du skriver att ”dagligen begås åtskilliga fel inom den psykiatriska vården. Detta rör sig allt som oftast om kommunikationsfel. En, på ytan, obetydlig fel betoning eller olyckligt ordval i ett samtal kan resultera i ett missförstånd.” Jag anser att psykiatrin bygger på det talade ordet. Inget annat medicinskt område är så beroende av talspråket. Även beteende, kroppsspråk och andra kommunikationskanaler är viktiga men ordet är grundet.
De som har psykiatriska bekymmer behöver experthjälp som är något annat än att få råd av grannen eller arbetskamraten. När ord som vägleder vård och behandling uppfattas olika av olika medarbetare uppstår konflikter, kommunikationsbrist och problem. Motsvarande situation i cockpit är en mardröm; pilot och markledning tror att de pratat ihop sig om den kommande landningen, utan att de egentligen vet vad de har för överenskommelse.
Ändå är det en relativt spridd uppfattning att det är bra att psykiatrin har ett språk som lätt kan förstås eftersom det inte utestänger den vanliga människan. Då uppfattas fackspråket som en fiende och inte som ett verktyg för att ge vård av hög kvalitet. Därmed blir det psykiatriska kunskapsområdet trivialt, banalt och nästa oviktigt, något som alla kan (alla har väl varit deppiga, haft lite ångest, fått för sig en massa). Till exempel ordet expert får en beklagansvärd underton, som om man inom psykiatrin skulle veta mer än vad vem som helst kan begripa. I det läget är det viktigt att experter inte hukar och skrapar med foten. Psykiatrin är ett område som behöver utveckla ett tydligt, gemensamt fackspråk för alla anställda inom psykiatrin. Det är under yrkesutbildningen som fackspråk lärs in. Den teoretiska utbildningen och lärlingstiden i psykiatri är kort för såväl mentalskötare, allmänsjuksköterskor, arbetsterapier, dietist, sjukgymnaster etc. Det leder till att deras förtrogenhet med psykiatrins fackspråk inte utvecklas på samma sätt som för till exempel psykiatriker och psykologer. De sistnämnda förses med en omfattande, gemensam begreppsapparat vilket underlättar samarbete och inbördes kommunikation. I deras utbildning ingår även att översätta expertspråket till vanlig svenska i samtal med patienter och anhöriga.
Jag anser att ur språksynpunkter är forskning av särskilt intresse eftersom den bygger på att företeelser definieras väldigt noga. Det är inte lätt att kommunicera forskningsresultat till människor som inte äger ett fackspråk, än mindre forskningsspråket. Det finns därför en stor risk att psykiatrins forskningsresultat misstolkas vilket hämmar utvecklingen av nya behandlingsmetoder och synsätt.
Du skriver att ”det noteras ofta, vid behandling av svårt funktionsnedsatta patienter, att det inte var någon behandlingsmetod som fick patienten att påbörja utvecklingen mot bättre funktion utan en enskild behandlares engagemang och personliga egenskaper.” Jag anser att en behandlarens egen personlighet och mognad är viktiga delar av hans/hennes arbetsredskap. Behandlarens förmåga att skapa en atmosfär av tillit och förtroende, en trygg bas för patientens arbete med sig själv, är en viktig förutsättning. Min erfarenhet är att få patientens förtroende är mycket viktigt. I den psykiatriska slutenvårdskulturen finns ofta en tro på att det behövs lång tid för att få en patients förtroende. Det kan ifrågasättas. Vi som inte har psykiskt bekymmer märker ju snabbt om den som ger oss vård verkar kunna sin sak. Det brukar ta några minuter. Om tillit uppstår berättar vi resten av historien. Är det något känsligt, börjar vi med ett enklare problem, som en test. Det finns inga skäl att tro att människor med psykiatriska sjukdomar är annorlunda. En del av dem är minst lika klarsynta som sina behandlare, även när de är sjuk. De kan utan svårighet bedöma om de får bra hjälp eller inte. Det märks på att man blir bättre eller får trovärdiga svar på sina frågor. Och precis som den kroppsligt sjuka, märker en psykiatrisk patient snabbt om de frågor som de får av en behandlare verkar vettiga. Att ställa ovidkommande frågor till en patient är att blotta sin okunskap och att missa chansen att få patientens förtroende.