Vårdfilosofi 10

Du har ett etiskt och professionellt förhållningssätt i ditt vårdarbete!

Du skriver att ”på samma sätt som patienten har ansvar över sitt liv och sin behandling, så har all personal inom allmänpsykiatrin ansvar för att all vård och behandling bedrivs på ett professionellt sätt.” Min uppfattning är om man är professionell är man skicklig, man kan sin sak. Man är expert, inte privatperson eller lekman. Att vara professionell bygger således på expertkunskap, inte på personliga egenskaper.

Min uppfattning är om en relation mellan patienten och behandlare inte är professionell utan utvecklas i en privat riktning går det inte att utföra ett professionellt arbete. Man ser då inte sin arbetsuppgift utan bara en person. Jag anser att det kan visa sig på olika sätt. Till exempel behandlare kan låta sig styras av om patienten är sympatisk eller osympatisk och därmed glömmer bort sitt professionella uppdrag. Det kan också handla om att dela med sig för mycket av sitt privatliv. Jag anser att en annan slags privatiserad relation är behandlare tränger in i patienters privatliv utan att det behövs. Att vilja ta reda på allt om en patient genom att hänvisa till ”helhetssyn” duger inte. Det är och förblir ett privat och olustigt intrång i en människa som är i beroendeställning. Min erfarenhet är att somliga vårdpersonaler i psykiatrin ”klär av” patienter, långt bortom vad som behövs.

Jag anser att en annan fråga som studsar mot den privata sfären är anställdas behov av att patienter förbättras och därmed, till synes, bekräftar den anställdes betydelse. Unga, ambitiösa men erfarna medarbetare kan frestas att investera för mycket av sig själv i ett patientarbete. I en normal professionell utveckling blir hållningen efterhand lite mer distanserad och aktsam. Man har lärt sig att ju mindre man anstränger sig för att förändra en människa, desto större är chansen att lyckas. Jag anser att den mogne behandlaren kräver alltså inte en motprestation i form av en tacksam och friskare patient. Sådana behov ska ju inte belasta patienterna som har fullt upp med att hantera sina egna problem. De har ju inte sökt hjälp för att hjälpa behandlarna att må bättre.

Jag anser att motgift mot ett alltför privat och därmed oprofessionellt förhållningssätt är, utbildning. Då får man även lära sig att det personliga grundackordet ska varieras utifrån vem patienten är och vilken psykisk sjukdom som det gäller. Vid till exempel vissa neuropsykiatriska tillstånd och psykossjukdomar kan det vara viktigt att hålla både fysisk och känslomässig distans. Att hålla rätt avstånd till rätt patient vid rätt tillfälle är ett exempel på en viktig professionell kunskap som bygger på teori som sedan utvecklas i praxis.

Att ta steget från att vara privat till att bli personlig och professionell är både ett stort och litet steg. Med personlig menar jag att vara en engagerad, aktivt lyssnande medmänniska som blir berörd och ger gensvar genom konstruktivt kroppsspråk, ord och handlingar. Patienten betyder något. Motsatsen, att vara opersonlig, är det robotliknande tillstånd där mötet med en patient blir som en enkät, med givna frågor och ett fåtal svarsalternativ. Det håller inte bara det oväntade och unika på avstånd utan också den människa som man är satt att hjälpa. Till exempel om vi liknar psykiatriskt behandlingsarbete med en båttur, är rodret expertkunskaperna, det som styr båten och ger den riktning så att den går på närmsta grund. Det personliga engagemanget är motorn som driver framåt, ser till att båten överhuvudtaget rör sig. Både behöver för att det ska bli åka av.