Reaktioner på vårdfilosofi
Då har det gått några veckor sedan vårdfilosofin presenterades på arbetsplatsen, och reaktionerna börjar komma.
(Den vårdfilosofi som presenterats här är första utkastet och den som presenterats på jobbet har finslipats något ytterligare, så ordalydelsen är inte exakt densamma)
Mitt intryck är att vårdfilosofin generellt har mottagits väl. Man kan väl ha lite åsikter om nödvändigheten/behovet av en vårdfilosofi och visst kan det på någon nivå ge lite av en sekt-känsla att presentera en skrift och påpeka hur medarbetare ska tänka. Den som läst och förstått kan ändå se att filosofin inte är skriven för att begränsa medarbetaren utan tvärtom ge medarbetaren ett ökat mandat att utföra det arbete som den redan har kompetensen att göra.
Majoriteten av de åsikter som jag har fått till mig har varit mycket positiva. Den luddighet och otydlighet som ofta finns inom psykiatrin har minskat och det har blivit tydligare vad som är vårt uppdrag och när vi gör rätt eller fel.
Det har funnits reaktioner på vissa uttryck (där tydligheten i filosofin angränsar till att vara väl kontroversiell) som kunde ha finslipats ytterligare för att få en något mildare framtoning.
Det har funnits åsikter om det borde ha angivits referenser, vilket jag har valt att inte ha med. En orsak till detta är att filosofin inte bara har sin grund i medicinskt/psykologiskt tänkande utan också i västerländsk etik och lokala politiska inriktningsbeslut (vilket blir lite märkligt att ha som referens)
Den skarpaste kritiken har nog varit ett fåtal medarbetare som upplevt en toppstyrning som man inte varit van vid. Inom psykiatrin är vi inte vana vid att en chef eller ledare talar om hur vi kan tänka när vi arbetar, det vill vi få göra själva.
Jag ser det som en styrka med autonoma, kreativa och engagerade medarbetare. Alla bör inte tänka och agera på samma sätt. Däremot bör man inom en klinik eller enhet arbeta i samklang, d.v.s. det den ene medarbetaren gör ska inte sabotera för den andre. Detta blir mer självklart med gemensamma värderingar.
Även om diskussionerna under veckan stundtals har varit lite väl infekterade ser jag det som något positivt. Även om inte alla är överrens så diskuterar vi ett mer gemensamt synsätt. Det är något jag tror är viktigt och något som på sikt ger oss en bättre psykiatri.
dralbinsson 
Det gläder mig att det har blivit tydligare vad som är psykiatrins uppdrag!
Du skriver att ”mitt intryck är att vårdfilosofin generellt har mottagits väl.” Du har nog en förmåga som får med dig andra på nya arbetsätt och idéer. Du arbetar för framgång och målmedvetet för något som inte bara berör dig själv. Jag antar att din omtanke uppskattas. Det är bra att du är öppen för nya erfarenheter och idéer som presenteras till dig.
Du skriver att ”den vårdfilosofi som presenterats här är första utkastet.” Det är bra att du börjar med utkast. Arbetet med att förklara en kommande förändring/utveckling i en organisation måste vara lyckosamt genomfört innan man börjar utbilda och organisera för den nya ordningen. Det gäller allt från en ny policy i en behandlingsfråga på en avdelning, ett nytt sätt att tänka på en större klinik eller en stor omorganisation etc. Min erfarenhet är att allt mycket kraft, energi och skattemedel har förslösats på förändringsarbete som inte varit accepterat. Det är lätt att underskatta styrkan i det passiva motstånd som en motsträvig personalgrupp kan mobilisera. Jag anser att i en värld som är i ständig förändring där organisationer i många fall påverkas och styrs av yttre faktorer är det viktigt att man inom organisationen är flexibel och villig att utvecklas. Jag menar att organisationer måste anpassa sig efter patientbehov, samhällsförändringar och likaså måste personalen inom organisationerna utvecklas i takt med detta. Utan fungerande utvecklingsarbetet faller en organisation ihop på några månader eller år.
Du skriver att ”den skarpaste kritiken har nog varit ett fåtal medarbetare som upplevt en toppstyrning som man inte varit van vid. Inom psykiatrin är vi inte vana vid att en chef eller ledare talar om hur vi kan tänka när vi arbetar, det vill vi få göra själva”. Jag tänker här: Vem bestämmer egentligen i psykiatrin? Det finns egentligen ingen nationell ledning av psykiatrin utan varje landsting organiserar vården på det sätt som de själva vill. Ändå finns det förstås personer, organisationer, myndigheter och politiska församlingar som påverkar psykiatrin på ett övergripande plan. Varje landsting har alltså sin egen ledning för psykiatrin. I psykiatrin finns chefer men på det nationella planet få formella ledare. Det är en viktig anledning till att psykiatriska verksamheter runtom i landet är så splittrad; det har varit svårt att bygga broar utifrån en gemensam vision för psykiatrin som olika grupperingar har kunnat underordna sig. Idag är relativt vanligt att verksamhetschefer i psykiatrin är sjuksköterskor eller personer med icke-medicinsk utbildning. De saknar kunskap om samhällsfrågor, arbetsrättsligfrågor, ekonomifrågor, omvärldsförändring, forskningsstudier etc. På gräsrotsnivå är det vanligt att informella ledare har ett stort inflytande. Det informella ledarskapet undergräver de vanliga beslutsvägarna och skapar en verksamhet utan egentligt personligt ansvar. Den som får stå till svars för ett beslut är inte den som fattar det, än mindre genomfört det.
Psykiatrikerna styrs alltså av personer med kort eller ingen sjukvårdsutbildning. De håller i utvecklingssamtal, formulerar psykiatrikernas arbetsuppgifter och sätter lön. Viktiga systemfrågor shuntas förbi läkarexpertisen; hur vården bedrivs, vilka patienter som ska prioriteras, hur behandlingen ska organiseras, vilken utbildning personalen ska ha, vilka resurser som behövs, hur vårdprocesser bör effektiviseras, hur verksamhetens budget läggs upp, var satsningar ska göras, vem som är mest lämpad att göra vad.
Det är naturligt och önskvärt att även psykiatrikerna får ta ansvar för att försvara och utveckla psykiatri som kunskapsområde, inför nya behandlingsmetoder och styra personal, ekonomi, utbildning och organisationen mot gemensamt mål. Om det vore en merit att vara psykiatriker vid chefstillsättningar inom psykiatrin skulle det leda till att läkare och andra kvalificerade specialiteter söker sig till psykiatrin. Skälen till att läkare allt mer sällan utses till chef är många. Man anser att läkare är så viktiga för patienterna att läkare inte ska belastas med verksamhetsutveckling och chefskap. I ansträngningarna att förkorta köer, som nu har blivit en så viktig uppgift för sjukvården, är läkarna viktiga. Ingen annan yrkeskategori kan beta av köer så bra som läkare. Däremot får läkare inte förtroendet att analysera och påverka uppkomsten av köer. De skapas ofta av ineffektiva organisationer och en politik som förespråkar att alla ska ha snabb tillgång till all slags vård. Även uthyrningsföretag bygger på idén att läkare bara ska ta hand om patienter och därmed inte delta i långsiktigt utvecklingsarbete. Där sägs ungefär så här: ”Våra stafettläkare sitter inte i en massa möten utan tar hand om sjuka patienter på ett snabbt och effektivt sätt”. Det är, i min mening, en filosofi som inte är bra för sjukvårdens utveckling. Det behövs faktiskt ”en massa möten” för att driva den medicinska utvecklingen åt rätt håll. Utan bra möten stannar psykiatrin.