Rättspsykiatri och telefoner
Den stora psykiatrinyheten idag är ett lagförslag som gör det möjligt för rättspsykiatriska kliniker att begränsa användningen av mobiltelefoner för de som är intagna för rättspsykiatrisk vård.
Under åtminstone åtta år har det varit ett återkommande problem att patienter inom rättspsykiatrin, dömda för t.ex. hot eller barnporrbrott har kunnat fortsätta ringa hotfulla telefonsamtal eller tanka hem barnpornografiska bilder inneliggande. Klinikerna har ofta känt till den fortsatta brottsligheten men inte haft lagliga möjligheter att begränsa användandet av telefoner.
Jag tycker att det hedrar rättspsykiatrin att man ändå ofta har begränsat mobilanvändandet, d.v.s. man har sett det verkliga behovet och det etiskt riktiga framför en föråldrad lagstiftning som inte hängt med i mobiltekniken.
Det hedrar inte socialstyrelsen som gjort inspektioner och talat om för kliniken att de bryter mot lagen och hotat med vite om den dömde inte får tillgång till mobiltelefon (och därmed möjlighet till fortsatt kriminalitet). Må vara att det går att tolka socialstyrelsens uppdrag så, men som myndighet borde det ändå finnas ett ansvar att anmäla uppåt (till socialministern) att lagen i detta fall ger möjlighet för brottslingar att fortsätta med hotelser och nedladdning av pornografi.
Det är olyckligt att det skall ta åtta år att komma till rätta med ett så uppenbart kryphål i lagen
dralbinsson 
Du tar upp intressanta diskussionsområden!
Min erfarenhet är att mobiltelefontillgång generellt göra vården av vissa patientgrupper svårare, främst då dagens mobiltelefoner ger tillgång till Internet. Jag anser därför att psykiatrikerna måste ha möjlighet att begränsa en patients mobilanvändande (elektroniska kommunikationstjänster) för att säkerställa ordning och säkerhet, för att exempelvis förhindra hotelser, brott etc. Socialstyrelsen måste inse att de åtgärder man förväntar sig av en rättspsykiatrisk/psykiatrisk verksamhet är rimliga, med respekt för den verklighet som man är satt att övervaka.
Jag funderar över de här frågorna: Hjälper psykiatrisk vård mot kriminalitet? Är vården inriktad på rehabilitering och ett liv utanför sjukhuset? Är vårdtiderna rimliga utifrån ett medicinskt rehabiliteringsperspektiv? Ska dessa människor överhuvudtaget vårdas inom sjukvården, på psykiatriska sjukhus? Är rättspsykiatrin psykiatrins gökunge, dvs. försvinner så mycket resurser till rättspsykiatrisk vård att övriga grenar av psykiatrin urlakas?
Många som arbetar i rättspsykiatrin hävdar att dåliga vårdresultat beror på omständigheter utanför rättspsykiatrins kontroll. Man menar att patienterna redan från början är illa däran och svåra att hjälpa. Dessutom sätter lagstiftning och myndigheter käppar i hjulet för vården. Det ligger en hel del i detta. Många patienter har en svår livshistoria bakom sig och de lider inte bara av psykisk sjukdom utan även av missbruk, hjärnskador, grava sociala problem etc. Det är också sant att samhällets juridiska och administrativa regelverk inte alltid gynnar rättspsykiatrisk rehabilitering. En kommun till exempel försvårar ett behandlingsarbete genom att inte lösa boendefrågor på ett bra sätt.
Men det är inte hela sanningen. Det finns interna missförhållanden i rättspsykiatrin som också förklarar de dåliga behandlingsresultaten. Jag syftar inte bara på en gammaldags och ovetenskaplig vårdkultur utan också på att kunskaper om modern rehabilitering är en bristvara. Det är till exempel en missuppfattning att kriminalitet hos psykiskt sjuka måste behandlas i psykiatrin för att minska risken för återfall i brott. Många av dem som vårdas i rättspsykiatrin har inte begått brott på grund av sin psykiska sjukdom utan därför att de har en kriminell livsstil och missbrukar alkohol och narkotika. Den psykiska sjukdomen kan ha bidragit till att det gått överstyr men många har debuterat i brottslighet och missbruk långt innan de blev psykiskt sjuka. Jag anser att de enda som har god nytta av rättspsykiatrisk vård som den ser ut idag, är de psykiskt sjuka som inte är missanpassade och de som är mycket svårt sjuka.
Sammanfattningsvis anser jag att rättspsykiatrins problem utgår från dess dubbla uppdrag som vilar i två motsatta kulturer: medicin och straffrätt. Det leder till ofrånkomliga motsättningar av flera slag, t ex. vård kontra säkerhet, sjukvård eller kriminalvård, institutionsvård eller rehabilitering. Efter en längre tids vandring mot den straffrättsliga polen är det dags för rättspsykiatrin att förflytta sig mot den medicinska polen. Jag menar att det är dags att göra rättspsykiatrin till en medicinsk verksamhet. Brottslighet/kriminalitet är ingen psykisk sjukdom och ska inte behandlas inom rättspsykiatrin.