Utvärdering av enhet 24 ?
Jag fick frågan om erfarenheterna från enhet 24 fanns samlade i någon slags rapport eller liknande som det skulle kunna gå att ta del av.
Nej, tyvärr. En sammanfattning av filosofin finns att läsa på dessa sidor under rubriken ”Hur minskar vi det självdestruktiva beteendet” 2013-08-13 och en mycket kortfattad sammanfattning av resultaten finns att läsa under rubriken ”Enhet 24 i Växjö” 2013-05-10.
Min tanke vid nedläggningen var att samla in hårddata via det lokala datajournalsystemet (Cambio Cosmic) för att visa, med siffror, vilka resultat som faktiskt uppnåddes. Tyvärr krävdes det mer tid av mig, än jag hade, samt att det visade sig svårare att få fram data än vad jag hade trott.
Vi vet följande, men har inte exakta siffror:
– Antalet dygn med tvångsvård sjönk för patientgruppen med ca 80%
– Antalet tvängsåtgärder för patientgruppen har sjunkit till nästan 0.
– Behovet av inneliggande vårdplatser för patientgruppen sjönk med 6-8 st.
– Inneliggande psykiatrisk vård för kvinnor i åldern 15-24 år har sjunkit markant i Kronoberg
– Inget behov av rättspsykiatrisk vård för självdestruktivitet för kvinnor >18 år. (Men i ett par fall, behov av rättspsykiatrisk LPT-vård för att undvika framtida LRV-vård)
– Ingen ökad självmordsfrekvens i gruppen
– Påtagligt minskat behov av somatisk sjukvård efter självdestruktivitet för hela gruppen
Effekten av vårdfilosofin tycks snarast ha förstärkts i och med nedläggningen avdelningen.
En bieffekt som jag ser som mycket viktig, men som jag inte har möjlighet att mäta i siffror handlar om bemötandet av patientgruppen. Den frustration och stress som patientgruppen utlöste för 5-6 år sedan har lagt sig betydligt. Det finns en respekt för patienternas svårigheter och en tro på deras resurser som inte var naturlig före enhet 24. Jag tror att den viktigaste bidragande faktorn till detta är den tydliga ansvarsfördelningen som upplevs både logisk och rättvis av behandlare och patienter.
Denna utvärdering kanske låter för bra för att vara sann, och naturligtvis är inte allt bra och bekymmersfritt. Vi arbetar med sjukvård för patienter med emellanåt oberäkneligt och livsfarligt beteende. Det slutar inte alltid lyckligt. Även om vi inte har haft fler självmord än övriga kliniken, så är siffran inte noll.
Trots att patienter slutar skada sig så innebär inte detta att allt fungerar bra och alla mår väl. Ofta är det tvärtom så att, den patient som har valt att sluta skada sig har månader eller år framför sig när måendet är sämre än under tiden man skadade sig. Det är en jobbig tid då man måste lära sig nya strategier för att klara livet, och även om en terapeut kan stötta upp under delar av denna period, så hamnar det stora arbetet hos patienten själv.
Målet kan inte vara total lycka och hälsa. Målet måste sättas lägre; att kunna klara ett vardagligt liv, trots funktionshinder och trots lidande.
Alla patienter är heller inte nöjda med insatserna från den psykiatriska vården. En del patienter är både besvikna och arga för att de inte fick de insatser som de hade hoppats på. Mitt mål har inte varit att alla ska vara nöjda. Mitt mål har varit att erbjuda evidensbaserad, professionell, och medmänsklig behandling utifrån de resurser vi har, för att höja funktionsnivån för den enskilde patienten.
dralbinsson 
Ett intressant inlägg gällande utvärdering!
Du har nämligen gjort en utvärdering under rubriken ”Hur minskar vi det självdestruktiva beteende, Enhet 24 i Växjö och gör nu under rubriken utvärdering av enhet 24.”
Syftet med utvärderingen är att drar slutsatser om nuläget men även ger riktlinjer för hur arbetet kan drivas framåt. Det finns flera orsaker till att en utvärdering genomförs men framför allt är det övergripande syftet att bidra till lärande. Det resultat som utvärderingen får fram används för att förändra och förbättra organisationen. Denna form av utvärdering då kan ge råd hur man i framtiden ska bete sig när det kommer till praktiska beslutssituationer. Men ska det ske en förbättring måste medlemmarna i organisationen lära sig av det resultat som framkommer i utvärderingen. En förutsättning är då att de personer som berörs av utvärderingen är delaktiga i utvärderingsarbetet.
Att utvärdera sin egen verksamhet innebär att ta ställning till vissa frågeställningar. Främst kan frågan om att objektivitet diskuteras. En utvärdering går nämligen ut på att kritiskt granska en organisation och ett arbetssätt som man i högsta grad är delaktig i. Förutsättningar för en sådan utvärdering är att utvärderingens mål och syfte är tydligt beskrivna.
Jag anser att från att syftet med utvärderingen tidigare var kontrollerande blev det nu stort fokus på att utveckla vårdens kvalitet. Att utvärderingen har fått ökad betydelse beror framför allt på den mer utvecklade mål- och resultatstyrning.
Tack för det här inlägget. Även om det förstås inte är en systematisk utvärdering så är det absolut bättre än ingenting. Jag har efterfrågat detsamma från avdelning 86 i Lund, som vårdade patienter med självskadebeteende under ett drygt år, men inte heller där finns något ordentligt sammanställt. Det är synd eftersom erfarenheterna av att vårda den här patientgruppen nationellt är begränsade, och era erfarenheter är minst sagt värdefulla. Den gängse uppfattningen är ofta att dessa patienter inte går att vårda på samma avdelning, medan min uppfattning är att det är en sanning med modifikation. Avdelning 24 och 86 är två exempel på att det, i alla fall under vissa omständigheter, både går och kan vara framgångsrikt.
Jag fortsätter att ställa frågor, som du mer än gärna får besvara här eller i ett eget inlägg.
– Om du skulle kondensera dina erfarenheter; vad är det viktigaste att skicka med till andra slutenvårdsavdelningar som arbetar med den här patientgruppen?
– Du skriver att allt (förstås) inte bara var guld och gröna skogar; vilka är de viktigaste ”misstagen” eller saker du skulle förändra om du skulle starta upp en liknande avdelning igen?
Sen tänker jag på det du skriver mot slutet, att inte sätta förväntningarna för högt. Jag är väldigt kluven i den frågan. Total lycka eller hälsa, så som exempelvis WHO definierar hälsa, är förstås orimligt, men det gäller väl alla människor/patienter. Däremot tror jag också det finns en risk att man som patient stagnerar och nöjer sig om målet inte är satt till fullständig remission, utan ett par snäpp lägre. Självfallet måste målet vara anpassat till individen – finns en funktionsnedsättning måste målet anpassas efter det. Men allt för ofta stöter jag på patienter som fastnat några steg före mållinjen och inte tycks komma därifrån. Lite som myten om att man aldrig blir helt frisk från en ätstörning, utan att man måste lära sig leva med den (antagligen med associationer till synen på alkoholism). Det är synd, för målet får inte bromsa, men måste förstås vara realistiskt.
Viktigast: Strunta i suicidriskbedömningen! Det var oerhört befriande att lägga denna myt (att det går att bedöma suicidrisken hos enskilda individer) bakom sig. Istället för att jag som läkare ska sitta och gissa mig till ett framtidsscenario, så kan jag lägga tiden på att ge patienten bättre alternativ än att skada sig själv.
För de som vill starta en avdelning rekommenderas också att skaffa minst en trygg och stabil avdelningsläkare. På en avdelning kommer läkarens inställning alltid att vara oerhört tongivande. Det spelar ingen roll hur motiverade patienter och hängiven övrig personal är. En otydlig/osäker/ointresserad läkare kan snabbt förstöra denna typ av avdelning.
Viktigast misstag: På denna typ av avdelning begår man dagligen massor av misstag. Felbedömningar, felkommunikation, felbeslut, för mycket för lite eller inadekvat dokumentation o.s.v. Många ”misstag” visar sig med tiden inte alls vara misstag utan det som gjorde att behandlingen kunde gå framåt. Det stora misstaget man kan göra är nog att låta enskilda misstag påverka de positiva, kreativa och salutogena krafterna på avdelningen. Det kräver en stor dos ödmjukhet för att arbeta på denna typ av avdelning.
När det gäller målen inom psykiatrisk behandling av beteenden, vill jag göra jämförelsen med körskola för körkort. Målet med körskolan är inte att vi skall bli felfria bilförare utan att vi får ”övningsköra på egen hand”. Under resten av livet med körkort fortsätter vi skaffa oss erfarenheter som gör oss till bättre bilförare.
Målet med den specialistpsykiatriska behandlingen bör i de flesta fall ställas på samma sätt. Målet är inte att livet fungerar perfekt, men vi får övningsköra på egen hand…