Kropp och själ hör ihop?
Igår fattade landstingsstyrelsen beslut om att flytta psykiatrin i Växjö, från det nuvarande Sigfridsområdet, till ett planerat nybygge i direkt anslutning till centrallasarettet i Växjö (CLV).
Det här är ingen ny idé. tidigare har tanken funnits att psykiatrins akutavdelning och mottagning skulle ligga på CLV. För några år sedan låg allmänpsykiatrins mottagningar på CLV. Man har samlat all specialistsjukvård på en plats på fler ställen i landet, så egentligen är det inga konstigheter.
Läkargruppen inom psykiatrin har lämnat sina funderingar, där vi kan se en del vinster med att ha våra lokaler vägg i vägg med somatiken (snabbare konsulter t.ex.). Vi är naturligtvis mycket nöjda med att våra mögelhärdar till vårdlokaler rivs för att bygga lokaler som inte är hälsovådliga.
Generellt tror vi dock att vi får en försämring av att omlokaliseras till CLV. De senaste psykiatribesluten i länet har haft en tydlig inriktning mot öppnare vårdformer, och mindre avdelningsvård. Orsaken har säkerligen varit besparing, men jag stöder besluten eftersom jag ser medicinska vinster med korta vårdtider inom psykiatrin. Varför man nu väljer att satsa på den slutna vården är en gåta. Flytten av psykiatrins lokaler till CLV kommer att leda till ökat fokus på den inneliggande vården.
Jag ser också en risk för ökad medikalisering av psykologiskt naturliga tillstånd i och med närheten till somatiken. (D.v.s. mer läkemedel till människor som drabbas av kris eller sorg…)
CLV-området i Växjö är redan trångt som det är. Med ett planerat bygge av ett nytt psykiatrihus och ytterligare planer på byggnation kommer det att bli väldigt trångt. De som måste åka bil till jobbet, eller till sin behandling, kommer att få problem.
De flesta psykiatriska patienter är varken stökiga eller utmärkande, men det finns de som är. Jag ser här en risk för stigmatisering, då tvångsvårdade patienter är ute på frigångspromenader, i sällskap med skötare, i den närliggande parken eller då den upprörde missbrukaren nekats inläggning inom psykiatrin och besviket vankar omkring på lasarettsområdet.
Politikernas argument har varit att ”kropp och själ hör ihop”. Det stämmer väl iochförsig men jag förstår inte vad det har med placeringen av psykiatrins lokaler att göra. Här tycks finnas en politisk tro att själslig ohälsa botas av sjukvård i alla lägen och att man kan effektivisera den inneliggande vården med samverkansvinster.
Psykiatrin bör visserligen samverka mer men våra partners är framför allt kommunerna och vårdcentralerna, inte centrallasarettet.
I gårdagens tidning noteras också att nybyggnationen på CLV beräknas bli betydligt dyrare än en nybyggnation på sigfridsområdet.
Det här är ingen jättestor grej för oss inom professionen. Vi kan bedriva god vård och behandling i alla typer av lokaler. Men varför vill politiker driva igenom ett beslut som är dyrare, sämre och där personal och patienter generellt har en negativ inställning.
Jag finner det mycket svårt att tro att våra lokalpolitiker fattar ett beslut som psykiatrins läkare är tveksamma till och som dessutom är ekonomiskt mer kostsamt bara för att man är övertygad om att kropp och själ hör ihop.
Här finns det någon hund begraven…
dralbinsson 
Ett innehållsrikt inlägg!
Du skriver att ” Varför man nu väljer att satsa på den slutna vården är en gåta. Flytten av psykiatrins lokaler till CLV kommer att leda till ökat fokus på den inneliggande vården.”
Jag tänker här: Vad sker psykiatrisk vården runt om i landet? Psykiatriska patienter vårdas antingen på sjukhus, vid särskilda mottagningar eller av mobila team. I allmänpsykiatrin är de flesta patienter numera sällan eller aldrig inlagda på sjukhus. De som behöver och vill ha sjukvård är oftast inlagd under en kort period, några dygn eller veckor. De som däremot vårdas mot sin vilja kan vårdas betydligt längre.
Merparten av den allmänpsykiatriska vården pågår således på mottagningar utanför sjukhusen. Dessa kan till exempel i storstäder ha bortemot 40 medarbetare men bara 2-4 tjänster för psykiatriker. Ändå är psykiatrikern ytterst ansvarig för diagnostik och val av behandling även för de patienter som sköts av andra yrkeskategorier. Det gör att psykiatriker kan dra sig för att arbeta på sådana ställen.
Målet är att öppenvårdsmottagningar ska arbeta nära de sociala myndigheterna och på allt flera ställen är de samlokaliserade. Det är ett uttryck för att psykisk sjukdom och sociala bekymmer ofta ses tillsammans, även om det inte behöver vara så. Kopplingen kan bero på att sociala problem ger upphov till psykiska problem eller att psykiska sjukdomar ofta ger sociala problem. Även om en hel del psykiatriska patienter har kontakt med Socialtjänsten behöver den inte vara livslång. En väl genomförande psykiatrisk behandlingsinsats kan resultera i att en patient klarar sig på egen hand, utan stöd av sociala myndigheter.
Den psykiatriska vårdens kvalitet utanför respektive på sjukhus, hänger ihop. Ju bättre vård man får utanför sjukhuset, desto mindre sjukhusvård kommer att behövas och tvärtom. Därför blir den mångåriga diskussionen om behovet av sjukhusplatser märklig om man bortser från denna ekvation. Det är naturligtvis olämpligt att minska antal sjukhusplatser och samtidigt varken förbättra den öppna vården eller utveckla samarbetet mellan de två vårdnivåerna.
Du skriver att ”Det här är ingen jättestor grej för oss inom professionen. Vi kan bedriva god vård och behandling i alla typer av lokaler. Men varför vill politiker driva igenom ett beslut som är dyrare, sämre och där personal och patienter generellt har en negativ inställning.”
Jag måste tyvärr säga att många av den slutna psykiatrins kulturbärare har motverkat psykiatrins integrering i den medicinska världen och sjukvården i stort. Det har underlättats av att psykiatriska patienter inte varit jämställda med patienter som har en kroppslig sjukdom. De medicinska honnörsorden vetenskap, expertis, utveckling och systematisk utvärdering har haft för få förespråkare i psykiatrins vardag. Den har kunnat operera med lågt ställda förväntningar från ett samhälle utan större intresse för de psykiskt sjuka.
Psykiatrin är en del av ett större sammanhang där synen på kunskap blir alltmer svårförståelig. Naturvetenskap och teknik premieras samtidigt som begrepp som hantverksskicklighet och bildning har konkurrensutsatts med ord som attraktiv, populär och efterfrågad.
Allmänheten förväntar sig expertkunskap när det gäller t ex. cancerbehandling och transplantationskirurgi och de anställda i dessa discipliner protesterar inte mot de höga kunskapskrav som ställer på sådana arbetsplatser. I psykiatrin däremot, är det vanligt att behovet av expertkunskap om psykisk sjukdom förringas. Då drabbas de psykiskt sjuka på två sätt: dels inbjuder det vem som helst att behandla psykiskt sjuka, dels ger det näring åt fortsatt stigmatisering och förtryck. Så länge psykisk sjukdom kopplas till personliga egenskaper hos den sjuke eller hans/hennes familj, kan de få skylla sig själva. Expertkunskap behövs inte. Därmed berövar man de sjuka deras rätt till en professionell vård av samma kvalitet som kroppssjukvården normalt bjuder.
För att få fågeln att lyfta måste psykiatrin utvecklas mot en expertbaserad, sjukvårdande verksamhet där de svårt sjuka patienternas behov måste vara i fokus. Ansvaret för en sådan utveckling vilar i många händer. Enligt min mening ska ett sådant förändringsarbete/utvecklingsarbete vila på följande grunder:
Psykiatriskt arbete måste förankras i Hälso- och sjuvårdslagen och dess inneboende etiska ramverk. Psykiatrin måste integreras i sjukvården som ett i grunden medicinsk vetenskaplig ämne som, i likhet med andra medicinska discipliner, drar stor nytta av andra vetenskaper och ämnesområden. Det är viktigt att psykiatrin är en del av sjukvården med flera likheter än olikheter jämfört med kroppssjukvården.
Samhället måste ha ökad insyn i psykiatrin. Jag menar att det är viktigt att psykiatrin öppnar sig för de normer och värderingar som idag råder inom kroppssjukvården och i samhället i stort.
Läkarna måste i ökande utsträckning få/ta ansvar för formerna och innehållet i psykiatriskt utvecklingsarbete. Den personal som arbetar i psykiatrin måste ha medicinsk utbildning som svarar mot det behov som de sjukaste patienterna har. Det ska tillgodoses av universitetet som måste vara lyhörda för den verklighet som patienter lever med. Media, patientorganisationer och allmänhet är viktiga bundsförvanter till dem som vårdas och arbetar i psykiatrin.