Pillerfri mottagning
Vi hade ett intressant resonemang igår, jag och ett antal medarbetare på enheten.
Man kan ha lite olika inställning till vilken nytta psykiatrisk behandling egentligen har och man kan diskutera vad som är mest effektivt, läkemedel eller samtal. Min egen inställning, som har visst stöd i de få undersökningar som har gjorts, är att långt ifrån alla patienter inom psykiatrin har nytta av psykiatrisk behandling över huvud taget. Jag utgår från följande antagande:
1/3 av patienterna har avgörande positiv nytta av psykaitrisk behandling. Deras liv skulle fungera på en betydligt lägre nivå utan behandling och deras livskvalitet skulle vara sämre.
1/3 av patienterna har nytta av behandlingen men skulle också kunna leva fungerande liv utan psykiatrisk behandling.
1/3 av patienterna har mer negativa än positiva effekter av den psykiatriska vården.
Negativa effekter kan till exempel vara att fel diagnos behandlas, att rätt diagnos överbehandlas eller underbehandlas, att overksam behandling fortsätter utan framsteg, att livsproblem behandlas som sjukdomar eller att man ställs i kö på en väntelista med många månaders väntetid.
För att minska dessa negativa effekter har min inställning hittills varit att mer noggrant försöka hitta vilka som tillhör den första tredjedelen och satsa mer resurser där, samtidigt som vi försöker hitta de patienter som tillhör den sista tredjedelen och avsluta dessa inom psykiatrin och vid behov remittera till en annan, mer lämplig, instans.
På sikt skulle det vara intressant om det kunde erbjudas ett alternativ till ”sedvanlig” psykiatrisk behandling och se om det fanns bättre insatser att erbjuda den mellersta och sistnämnda tredjedelen.
Flera av de symtom som gör att människor söker till (och följs inom) psykiatrin är nedstämdhet, ångest, sömnstörning, kriser och nedsatt arbetsförmåga. Dessa symtom behöver inte betyda att det finns en psykiatrisk bakomliggande sjukdom. Att erbjudas sedvanlig psykiatrisk behandling innebär allt för ofta att patienten inaktiveras och erhåller en identitet av att vara psykiskt sjuk (vilket inte är bra om man inte är psykiskt sjuk och behöver aktiveras).
Vår diskussion på enheten handlade om alla insatser, ofta med gott eller visst evidensunderlag, som kan erbjudas mot psykiatriska symtom.
Nedstämdhet kan behandlas med: Fysisk träning (gärna rytmisk), bättre kostvanor, arbetsterapi, korttids samtalsterapi, aktivering, gruppsamtal m.m.
Ångest kan behandlas med: Fysisk träning, bättre kostvanor, arbetsterapi, korttids samtalsterapi, gruppsamtal, Mindfulness, akupunktur (NADA), taktil stimulering, bollväst m.m.
Sömnstörning kan behandlas med: Fysisk träning, bättre kostvanor, korttids samtalsterapi, gruppsamtal, Mindfulness, tyngdtäcke m.m.
(Här finns mer, och om jag uteslutit något beror detta inte på misstro mot behandlingsformen utan brister i mitt minne)
Jag är inte på något sätt en motståndare till läkemedel inom psykiatrin. Läkemedel har inte sällan snabb och bra effekt, och rätt använt kan det vara avgörande för patientens funktion. Det jag saknar inom psykiatrin är ett välgenomtänkt, effektivt, ekonomiskt hållbart och evidensbaserat alternativ. Evidensen finns, men vi saknar de övriga bitarna.
När allt börjar falla på plats inom allmänpsykiatrin, efter den senaste omstruktureringen, vill jag gärna göra ett försök att starta upp en ”pillerfri mottagning” med målet att tillskapa ett fullgott alternativ till sedvanlig behandling.
Jag gissar att det är dags om ett år eller så…
dralbinsson 
Oerhört uppfriskande läsning! Särskilt mycket gläder det mig att du i egenskap av läkare ”vågar” skriva det här. Det är inte många läkare jag stött på genom åren som inte blir djupt provocerade av att jag säger att vissa patienter (med självskadebeteende) faktiskt blir sjukare av vården.
Jag har inte själv tänkt på andelar, men känner väl igen den indelning du gör, och tycker det låter rimligt. En ”pillerfri” mottagning låter mycket klokt, eftersom ett av de problem jag upplever idag är att det inte finns några egentliga alternativ för de som hamnar i grupp två eller tre. Ofta ställs psykiatrin mot ingenting, och allt upplevs ju som bekant alltid vara än inget. Därför söker jag, precis som du, efter alternativ när psykiatri faktiskt inte är det som behövs. Det låter som att du är ett första steg på spåren.
Tack!
Jag har länge hävdat, i min ensamma lilla vrå av tankar och funderingar, att många personer med självskadebetéende blir sjukare av vården, speciellt då återkommande patienter som läggs in.
Likaväl som självskadebetéende kan triggas igång av andra kan det också förbättras när andra förbättras.
Att självskada blir ofta en ”tävling” mellan de personer som skadar sig själv, den som skär mest, den som skär djupast, den som fått sy oftast osv. Man blir bekräftad och man syns. Jag drar inte alla över en och samma kam utan generaliserar nu utav de erfarenheter jag sett genom åren.
Att självskada kan utvecklas till ett beroende och då är det inte enbart av ritualen då man skadar utan även av det som händer efteråt, positiva som negativa konsekvenser. Självklart ska betéendet uppmärksammas, men bara uppmärksammas och inte betonas. Det ska finnas, men det ska inte betraktas som det huvudsakliga problemet utan snarare ett symptom av den egentligen orsaken.
Återkommande patienter som läggs in ofta och länge cirkulerar omkring och slussas vidare för att sedan återvända. På avdelningen möter man samma personer, man känner redan de andra inneliggande. Denna skaran av patienter blir inte sällan vänner utanför avdelningens väggar och ingår ofta i en krets av ibland uteslutande personer med samma problematik och istället för att återvända till en normalitet trampas det runt i samma cirkel år efter år.
Jag har fått erfara vid ett flertal gånger att personer som länge varit i behov av stöd men inte sökt hjälp tidigare, försämras kraftigt när de väl hamnat i vårdkarusellen, att de faktiskt blir sjukare.
Min teori angående vad detta beror på är att det blir för mycket fokus på de ”dåliga” och problematiken istället för att se alla friska sidor, alla förutsättningar och man har då fått en helt ny identitet och vi vet alla en identitet, status, är viktigt.
Att hela tiden blir inlagd spär ytterligare på denna identitet. Den identiteten borde inte ens ha kunnat tillkomma, istället borde patienter med självskadeproblematik som behöver stöd för att komma tillrätta med sin självbild, självförtroende, ångest, depressioner osv få hjälp att vistas ute och vara en del av samhället. Hellre få en kontaktperson att göra något givande och positivt med en gång i veckan. En bra person att ha i sin umgängeskrets, någon utanför ”det andra”.
Summa summarum, att bli ”för” uppmärksammad i sina problembetéenden är kontraproduktivt. Det kan såklart finnas korta perioder för inläggning. Det kan såklart behövas vissa mediciner. Det behövs ibland samtalsterapi och en läkarkontakt, men kontinuerliga inläggningar, nej.