Varför självskadeprojektet misslyckas…

Jag har tidigare haft åsikter om skånenodens rekommendationer när det gäller självdestruktivitet. Jag tror inte att man, i någon nod, kommer att komma fram till lämpliga rekommendationer. Det här tror jag är orsaken:

Självdestruktivitet är ett spritt fenomen, och i denna text syftar jag på allvarlighetsgraden av själva självskadandet. Jag delar in det i 3-4 grupper enligt bilden.

Grupp 1 är den stora massan av självdestruktivitet. Det nämns ibland siffror omkring 20% av alla flickor i gymnasiet, som någon gång valt att skada sig själva. Man talar om ett mörkertal, d.v.s. de syns för det mesta inte. De skadar sig inte så allvarligt att de måste söka vård. De kostar inte samhället stora summor pengar.
Från denna stora massa ”rekryteras” dock de som senare riskerar att bli psykiatriska patienter.

Ingen har någon aning om hur denna grupp ska hanteras eller ”behandlas”. Man noterar att de finns och oroar sig över utvecklingen. Flera politiker uttalar sig och föreslår ”fler kuratorer i skolan” för att ta tag i problemet (d.v.s. med unga som far illa, däribland de självdestruktiva).

Jag tror inte på den åtgärden. Om man tror att unga skadar sig för att de har en psykisk sjukdom eller trauma i bakgrunden så kanske fler kuratorer i skolan skulle kunna minska lidandet och beteendet. Jag tror istället att unga vanligtvis skadar sig p.g.a. vilsenhet och identitetssökande (d.v.s. samma känslor som alla unga har haft i det moderna samhället de senaste århundradet eller så). Att tillsätta kuratorer i skolan bekräftar snarast att det är en möjlig identitet att vara ”den som mår dåligt” eller ”den som mår sämst”. För att hjälpa unga med en sund identitet menar jag att man snarare bör satsa på identitetsstärkande insatser för sunda identiteter, t.ex. studievägledare, fritidsledare, eller varför inte fler eller bättre utbildade lärare i skolan. Det är en skillnad i identitet att vara ”en som mår dåligt” och ”en som klarade skolan”.

Grupp 2 (a+b) är de grupper man gärna utgår från i självskadeprojektet. De är grupperna som har nytta av sedvanliga psykiatriska insatser (a) eller de som åtminstone kan behandlas med mer högspecialiserade psykiatriska insatser mot självdestruktivitet, som DBT eller MBT (b). Det finns studier på grupperna. Det finns en lösning på problemet! Psykiatrin kan göra nytta.
Lösningen är inte direkt ny. Vi känner till behandlingsformen sedan åtminstone 10 år. Frågan är hur man tillskapar och bevarar resurser till de relativt kostsamma behandlingsformerna mot det svårare självskadebeteende.

Det finns dock ingenting som pekar på att de insatser som fungerar för grupp 2 skulle kunna påverka eller gå att applicera på grupperna 1 och 3. Jag tror inte på den generaliseringen.

Det stora problemet för självskadeprojektet är den tredje gruppen. Svårt självdestruktiva patienter där all form av sedvanlig behandling och specialiserad behandling tycks misslyckas (och denna grupp kostar stora pengar för samhället). Denna grupp vill man helst inte diskutera, för det saknas egentliga behandlingsformer. Kanske hoppas man slippa ”nyrekrytering” till gruppen genom att ge insatser till de andra grupperna (och det kan finnas en viss poäng med det).
Den nuvarande lösningen är blunda för problemet vilket i praktiken innebär att man dumpar problemet på enskilda behandlare inom psykiatrin. Tyvärr slutar detta ofta med att patienten remitteras runt mellan läkare och hamnar inom slutenvården. Inte sällan slutar patienten inom regionpsykiatrin och sedan kritiseras regionpsykiatrin för att de använder osunda metoder (bältning, inlåsning, övervakning, skyddshandskar…) för att skydda patienterna. Regionpsykiatrin är naturligtvis inte rätt vårdinstans, men samtidigt gör de bara vad socialstyrelsen/IVO kräver; man skyddar en människa med hög risk för självmord (och självdestruktiva har ju en hög risk för självmord).

Regionpsykiatri till gravt självdestruktiva patienter är bara en logisk konsekvens av socialstyrelsens idéer om suicidriskbedömningar och inlåsning/övervakning av suicidnära patienter.

Detta är också orsaken till varför jag tror självskadeprojektet kommer att misslyckas, och sluta med ett gäng menlösa rekommendationer. För att komma åt självskadeproblematiken måste man våga ifrågasätta traditionell psykiatrisk vård, suicidriskbedömningar, inläggning, tvångsvård och övervakning. Man måste också försöka inse att självdestruktivitet vanligtvis handlar mer om osäkerhet i identiteten än bakomliggande psykisk sjukdom.