Lex Maria för väntetider
I lokaltidningen smålandsposten 2014-01-04 finns följande rubrik:
Dog i väntan på utredning – chefläkare slår nu larm
Artikeln handlar om en ung man som avlidit av en överdos, efter att ha väntat i ett år på att få en neuropsykiatrisk utredning. Chefsläkaren väljer att göra en Lex Maria-anmälan eftersom han menar att den långa väntetiden kan ha bidragit till mannens försämrade psykiska mående.
Jag har själv inte träffat mannen. Jag kommenterar bara de uppgifter som finns tillgängliga i Smålandsposten.
Utredning för vuxna personer med misstänkt neuropsykiatrisk problematik är klantigt organiserad i Kronoberg. För snart tio år sedan beslöt man att placera utredningsenheten (NP-enheten) utanför psykiatrin, både organisatoriskt och lokalmässigt. Frågan hade först utretts vid flera tillfällen och utredningarna hade kommit fram till att den neuropsykiatriska utredningsenheten borde ligga inom psykiatrin. Efter dessa utredningar valde man ändå av okänd anledning att placera NP-enheten under en annan enhet: rehabiliteringen.
Det starkaste argumentet för att placera neuropsykiatrin inom psykiatrin är förmodligen samsjukligheten. Ca 70% av alla patienter med neuropsykiatrisk problematik har också en psykiatrisk diagnos. För dessa patienter finns det alltså en stor risk att bollas fram och tillbaka mellan Vuxenpsykiatrin och NP-enheten. Vuxenpsykiatrin menar att det psykiska illabefinnandet beror på den neuropsykiatriska problematiken. NP-enheten menar att det psykiska illabefinnandet måste behandlas först innan utredning kan göras.
I praktiken har detta lett till att en grupp patienter med samsjuklighet diagnostiseras inom vuxenpsykiatrin, som varken har haft uppdrag för eller resurser till utredningen, eller efterföljande behandling.
Chefsläkaren konstaterar (vilket jag håller med om) att utredningen inte ska behöva ta så lång tid som den gör idag. Väntetiden för en neuropsykiatrisk utredning inom NP-enheten är för närvarande ca två år. Kön för motsavarande utredning inom vuxenpsykiatrin är för närvarande ett år, men den kommer säkerligen att bli längre inom kort.
Utredning för neuropsykiatriska diagnoser sker alltså på två olika enheter med två olika köer, i Kronoberg.
Olika försök har gjorts genom åren för att få till någon samordning mellan enheterna. Detta är inte helt lätt och framför allt så döljer man bara det grundläggande problemet, att neuropsykiatrin är organiserad utanför psykiatrin.
Jag är alltså helt enig med chefsläkaren att utredningsproceduren är för långsam och att detta orsakar onödig väntan och onödigt lidande för patienten.
Det jag vänder mig mot i artikeln är chefsläkarens resonemang inför Lex Maria-anmälan:
SMP: Han avslutar sin anmälan med att konstatera att det är ”angeläget att denna fråga utreds och åtgärdas, då det annars finns risk att liknande händelse kan inträffa igen med samma tänkbara konsekvenser”.
Det här vet vi inte något om. Det är bara en onödig kommentar, utan vetenskapligt underlag. Det finns inget påvisat samband mellan väntetid och överdos, som chefsläkaren antyder.
Men resultatet blir kanske att något görs och utredningarna i Kronoberg blir lite mindre klantigt organiserade. Varför är det fel att antyda att ”samma tänkbara konsekvenser” kan inträffa?
Det är fel för att det ger hela händelseanalysen ett ovetenskapligt intryck. Om man inte håller sig till fakta i denna viktiga slutledning, varför skall man lita på resten av händelseanalysen? Varför ska man lita på händelseanalyser inom psykiatrin över huvud taget?
Resultatet av lex Maria-anmälan blir väl som vanligt, en ny rutin någonstans…
dralbinsson 
Du fortsätter att imponera!
Jag tänker här: om psykiatrins gränsområde. Psykiatrin har utvecklats ur neurologi, den medicinska vetenskap som handlar om nervsystemets sjukdomar. Ett område där neurologi och psykiatrin ligger nära varandra är vid neuropsykiatriska åkommor som autism, asperges syndrom, adhd och dyslexi.
Den snabba utvecklingen av hjärnforskningen har fött en stark och förståelig optimism om att psykiska sjukdomar snart kan diagnosticeras på samma sätt som neurologiska sjukdomar. Men den praktiska nyttan av hjärnforskningen har hittills varit begränsad och behandlingen av de psykiska sjukdomarna har inte revolutionerats. Man vet också relativt lite om orsakerna till de förändringar i hjärnan som i dag kan avbildas, dvs. varför psykiska sjukdomar uppstår.
Det har föreslagits att psykiatrin återigen ska bli en slags neurologisk specialitet som enbart ska syssla med riktiga sjukdomar, inte minst med hänvisning till hjärnforskningens nya rön. Denna ståndpunkt har framförts under lång tid, ofta med stark lidelse, av några läkare och forskare med ett betydande inflytande över svensk psykiatri. De har motsagts av andra psykiatriker och även av kroppsläkare. En kirurg skrev till exempel i en insändare i Läkartidningen: ” Varför ska just psykiatrin av alla specialiteter bli den psykologiske mest torftiga?” Oenigheten har påverkat psykiatrin som ”varumärke”, ett ideologiskt slagsfält (tyckiatri). Under de senaste åren har ändå denna ideologiska kamp stillats. Nu är det allmänt accepterat att psykiska reaktioner och beteende speglas i kroppens kemi och tvärtom. En klädsam rodnad är ju inte en neurologisk eller neuropsykiatrisk åkomma bara för att centrala nervsystemet är inkopplat.
Bristerna i dagens psykiatriska utformning är ett resultat av en mångårig brist på engagemang från samhällets sida för de psykiskt sjuka. Bristerna i dagens psykiatriska utformning har även med dålig ledningsstruktur att göra. Även de medicinska honnörsorden vetenskap, expertis, utveckling och systematisk utvärdering har haft för få förespråkare i psykiatrins vardag. Sedan några år är situationen bättre och psykiatri är upplyft till en fråga i rikspolitiken. Men jag anser att samhället måste ha ökad insyn i psykiatrin så att allmänheten förstår psykiatrins dilemma. Allmänheten vill ha en välfungerande verksamhet, av samma kvalitet som sjukvården i övrigt. Målsättningen är att kunna ge psykiatrin de resurser de behöver. Politikerna har krav att uppfylla allmänhetens förväntningar och då vill även politiker ha en välfungerande verksamhet att vara stolt över, av samma kvalitet som sjukvården i övrigt. I praktiken finns ingen annan väg än den öppna demokratin. Det är viktigt att psykiatrin är öppen och genomskinlig.
Patientorganisationer är en viktig påtryckningsgrupp för att leda in psykiatrin i rätt spår. Massmedia har tveksamt rykte och journalisters arbetsmetoder ifrågasätts regelbundet. Riktas medial kritik mot psykiatrin går anställda reflexmässigt till motattack genom att hänvisa till medias aptit för skandaler och överdrifter. Det är förståeligt men inte så insiktsfullt även om en del tidningar och tv-kanaler gör sitt bästa för att genera sin bransch. Ett tilltagande problem för journalister är att få kontakt med någon inifrån psykiatrin som vågar uttala sig offentligt. Medias uppgift är och ska vara att rapportera om missförhållandena och det finns gott om dem i psykiatrin, det vet personalen som arbetar där. Det är bättre att se media som allierande i med- och motgång än som fiende. Med andra ord: media, patientorganisationen och allmänhet är viktiga bundsförvanter till dem som vårdas och arbetar i psykiatrin. Media belyser problematiken och allmänheten ställer krav på politikerna.
Allmänheten/människor har rätt att förvänta sig god psykiatrisk vård på samma sätt som allmänheten utgår från att barnsjukvård och cancervård är av hög kvalitet. Personal som arbetar inom psykiatrin har ett uppdrag åt befolkningen inte bara åt de patienter som psykiatrin/personalen för närvarande behandlar. I detta uppdrag ingår att använda psykiatriska resurser på bästa sätt. För att uppfylla samhällsuppdrag krävs att psykiatrin som medicinsk och vetenskaplig verksamhet ska ha möjlighet att formerna verksamheten utifrån uppdragen och patienternas behov. Psykiatrins inriktning och utformning bör styras av psykiatrikerna/experterna. Det är en expertfråga. Även ledningen måste i ökade utsträckning ta ansvar för formerna och innehållet i psykiatriskt utvecklingsarbete.
Att skapa vårdkedjor som patienten kan gå fram och tillbaka i och därmed vila tryggt, är inte lönt att tänka på. Det är skrämmande att tänka på hur psykiatriska patienter bollas fram och tillbaka mellan vuxenpsykiatrin och np-enheten. Det är viktigt att komma till rätta med psykiatrins utformning på så sätt reduceras de långa väntetiderna.
Du skriver att ” Varför ska man lita på händelseanalyser inom psykiatrin över huvud taget?”
Händelseanalys är således en metod som effektivt styr individuellt skuldbeläggande. Händelseanalysen står dessutom på osäker vetenskaplig grund. Det är ologiskt att göra en händelseanalys efter en suicid eftersom suicid kanske inte berott på ett fel i sjukvården utan snarare på något annat som varit svårt att förutse.