Tidigare insändare
Det är snart fyra år sedan jag och kollegan Dr Bernhard Willems ifrågasatte evidensen bakom suicidriskbedömningar enligt den tidens gyllene standard. Vi gjorde detta genom en insändare i Läkartidingen. Vi fick flera svar, som alla tycktes stödja våra tankar.
Vi har på fyra inte fått något svar som hänvisar till någon studie som motsäger vår ståndpunkt.
Frekventa suicidriskbedömningar kan öka faran för självmord
Vi följde upp denna insändare med en ny där vi ifrågasatte, inte bara suicidriskbedömningen, utan även evidensen bakom eventuella insatser som psykiatrin kan göra för att förhindra suicid. Texten är komplicerad och faktaspäckad och kan behöva ett par genomläsningar för att bli helt begriplig.
Socialstyrelsens kritik bygger på teorier och önsketänkande
Avdelningscheferna Per-Anders Sunesson och Anders Tegnell, från socialstyrelsen svarade i Läkartidningen. Svaret finns även på socialstyrelsens hemsida som ett officiellt dokument. I svaret skriver Sunesson-Tegnell bl.a:
”Går det att förutse vilken individ som kommer att ta sitt liv?
Naturligtvis inte. I så fall skulle nollvisionen redan ha varit ett faktum. Vi vet dock att vissa indikationer tyder på en ökad risk för självmord, varför myndigheten rekommenderar att man undersöker risken, men också skyddande faktorer, på ett strukturerat sätt och att man dokumenterar bedömningen och de åtgärder man finner lämpliga.”
Naturligtvis inte. Ingen tvekan där!
Granskningar gör vården säkrare
Vi svarade med en sista insändare, där vi även passade på att ifrågasätta händelseanalyser och socialstyrelsens tveksamma faktainsamling i Lex Maria-ärenden efter suicid. (Ännu mer svårläst, inser jag nu)
Den dystra sanningen är att ingen vet hur man gör
Efter fyra år ifrågasätter jag fortfarande:
– Meningen med att göra suicidriskbedömningar över huvud taget.
– Vilka insatser gör psykiatrin som har en suicidminskande effekt?
– Kan vi lära oss något över huvud taget via händelseanalyser (efter suicid) med ett olycksfallsperspektiv?
dralbinsson 
Ni har publicerat fyra innehållsrika och tankeväckande artiklar!
Du skriver ”Efter fyra år ifrågasätter jag fortfarande: Meningen med att göra suicidriskbedömningar över huvud taget. Vilka insatser gör psykiatrin som har en suicidminskande effekt? Kan vi lära oss något över huvud taget via händelseanalyser (efter suicid) med ett olycksfallsperspektiv?”
Suicidriskbedömningsmetoderna står på osäker vetenskaplig grund och borde användas med stor försiktighet. Att efterfrågan är stor på riskbedömning/instrument som sägs kunna se in i enskilda människors framtid är förståeligt men medicinsk vetenskap ska inte tillgodose det behovet bara för att det finns.
Syftet med händelseanalysmetoden är att hitta någon enskild person som ska ställas till svars för händelsen och att ta reda på om det finns något i organisationen, ett så kallat systemfel. Att utföra händelseanalyser efter suicid har inte varit helt okritiserat. En anledning till kritiken är att det kan tyckas ologiskt att göra en händelseanalys efter en suicid eftersom suicidet kanske inte berott på ett fel i sjukvården utan senare på något annat som varit svårt att förutse.
Det finns studier som försöker visa: Vilka faktorer kan förklara olika mönster bland olika kulturer och etiska grupper? I vissa kulturer med starka inslag av skam kan suicidala beteende ses som ett uttryck för att bevara sin heder, särskilt bland män. Man har t ex. i Ghana funnit att männen gjort både suicidförsök och fullbordade suicid för att hantera situationer som inneburit starka upplevelser av skam och vanära.
Religionens allmänt skyddande roll bland olika etiska grupper har framförts i olika sammanhang, och en del av förklaringen är att man traditionellt inom t ex. judendom och islam starkt tar avstånd från suicid. Deprimerade patienter med en stark religiös förankring och övertygelse har i en studie från USA visat sig ha lägre aggressionsnivå och ett större moraliskt avstånd från suicid och värna om livets värde i större utsträckning. Det har även föreslagits att religionen skyddar genom att den stärker den sociala integrationen.
Den allmänt förhöjda risken för suicidala beteende hos olika utlandsfödda personer kan naturligtvis också förklaras av svåra traumatiska upplevelser liksom en utsatt psykosocial situation som invandrare. Men jag vet att det går själv att hantera tidigare svåra traumatiska upplevelser och situationen som invandrare samt fortsatt leva ett meningsfullt liv.
Jag fortsätter att filosofera om suicid 🙂
Det finns studie som uppvisar att suicidförsök och suicid kan ha ett ärftligt inslag och bland genetikforskare finns ett starkt intresse att identifiera genetiska avvikelser hos släktingar med suicidhandlingar. Tvilling- och adoptionsstudier har bekräftat att det finns en genetisk disposition för suicid. Frågan är hur ofta man kan hitta en sådan genetisk disposition och hur stor påverkan den kan ha på den suicidala processen.
Sammantaget finns stöd för en familjärt betonad risk (t ex förälders suicid), varav en del är genetiskt grundad och en annan del miljöbetingad. Kanske om det finns familjebelastning bör detta vägas in i den kliniska bedömningen av risk.