Chefer döms för självmord
Råkade se denna rubrik idag:
Fällande dom i mobbningsmålet – Östersundsposten
Detta är en djupt tragisk historia om mobbning på arbetsplats och oaktsamma chefer. Enligt artikeln, som i sin tur refererar tingsrätten, har en man mobbats på sin arbetsplats, framför allt av sin närmaste chef. Chefer högre upp har haft ansvaret att utreda fallet med avseende arbetsmiljö. Dessa chefer har inte gjort ett gediget arbete, man har missat bitar i utredningen och man har inte försökt någon omplacering inom företaget. Den mobbade mannen blir allt mer förtvivlad i sin situation och tar slutligen sitt liv.
Det berör mig mycket illa när människor inte är snälla mot varandra, särskilt människor med maktställning, t.ex. i chefsposition. Det stör mig när man inte tar sitt chefsansvar på allvar och inte gör en gedigen utredning och inte försöker lösa svårigheter som uppstår på en arbetsplats, om så nu var fallet.
Men:
Jag oroar mig över en juridisk utveckling där en människa ska anses vara ansvarig för en annan människas agerande. Om en man tar sitt liv för att hustrun har begärt skilsmässa, ska då hustrun kunna dömas för vållande till annans död?
Jag har inte detaljerna i det aktuella fallet. Det kanske fanns andra omständigheter som inte tas upp i tidningen.
Det är möjligt att cheferna på olika nivåer bör dömas för både mobbning och oaktsamhet om lagen säger det.
Jag tror dock att ett modernt juridiskt system bör vara försiktigt med att döma människor för att de inte har kunnat förutspå framtiden.
dralbinsson 
Ja, en djupt tragisk historia!
Enligt lagar och regler är det chefen som är arbetsmiljöansvarig och ska se till att arbetsklimatet är bra. Det förutsätts att chefen ska lösa konflikterna och inte vara förövare.
En medarbetare angrips av en chef. Denna situation är oerhört vanligt idag, mot bakgrund av att man försöker inbilla de anställda att de måste vara redo att godta vad som helst för att få behålla jobbet. Verksamhet/företag låter en individ leda sina underordnade på ett despotiskt eller perverst sätt, eftersom det anses lämpligt eller uppfattas som betydelselöst. Följande för de underordnade blir mycket svårt.
Det kan helt enkelt handla om maktmissbruk: en överordnad övervärderar sig själv måttlöst utifrån sin ledande ställning och trakasserar sin underordnade av rädsla för att förlora kontroll. Det handlar om chefens makt.
Det kan också handla om en pervers manipulation från en individ som har behov av att hävda sig genom att krossa andra, eller som för sin egen existens har behov av att krossa en utvald syndabock.
Det är en högre chef som krossar de underlydande med sin makt. Vanligen är det en mellanchefs sätt att göra sig gällande. För att kompensera sin bräckliga identitet har han/hon behov av att härska och gör det så mycket lättare eftersom den underordnade personen i sin rädsla för att bli uppsagd inte har något annat val än att underkasta sig.
Att tillämpa ett systematiskt tryck mot de anställda innebär emellertid en ineffektiv ledarskapsstil som är föga lönsam, eftersom överbelastningen och stressen kan resultera i misstag i arbetet och leda till sjukskrivningar. En glad/lycklig anställd är mer produktiv och kreativ. Ändå lever arbetsledaren, eller till och med verksamhetsledning/företagsledningen, kvar i illusionen att man på detta sätt uppnå maximal lönsamhet.
Chefers maktmissbruk har alltid funnits, men för närvarande är det ofta dolt. De ledande talar med sina anställda om självständighet och initiativförmåga, men kräver likväl underkastelse och lydande. De anställda går med på det eftersom de är upptagna av hot som gäller verksamhetens/företagets överlevande, tanken på uppsägningar och det oupphörliga vädjandet till deras ansvarskänsla, det vill säga deras eventuella skuld.
Jag anser nog om arbetsplatsen är outhärdlig är nog sista utvägen att söka sig därifrån och försöka hitta ett nytt jobb. En arbetsplats där chefen trakasserar och mobbar riskerar att mala sönder medarbetarnas tro på dig själv och den psykiska pressen leder lätt till sjukskrivning. Självförtroendet brukar aldrig må bra av att man biter sig fast och väntar på att få upprättelse.