Medberoende psykiatri
Ångest är bra!
Ångest är inte bara bra, det är en förutsättning för ett fungerande liv. Ångest är en fantastisk motivator som får oss att vilja förändra våra liv. Ångest är till för att varna människan att man befinner sig i en situation som inte är bra, och som behöver en förändring för att man inte ska ta allvarligare skada.
Ångest är själens smärta. Att kunna känna smärta är också bra. Det får oss att ta bort handen från varma plattor eller att byta skavande skor, så att vi inte får allvarliga kroppsliga skador.
Problemen med ångest är att vi inte alltid vet varför vi har ångest. Vi kan inte se våra egna liv på tillräckligt långt avstånd för att förstå vad det är som behöver förändras. Vi kanske ser vad som behöver förändras, men har ingen egen påverkan på vad som skulle behöva hända. Det andra problemet är att ångest har en förlamande effekt. Vi tänker inte klart. Vi reagerar med att slåss mot någon osynlig fiende (fight), fly från problemen till drogberoende eller självdestruktivitet (flight), eller bara bli helt passiva (freeze).
När ångesten förlamar oss kanske vi söker vård, och vårdens jobb är att hjälpa människor. En form av hjälp är symtomlindringen, och både läkemedel och stödsamtal lindrar ångesten. Vi mår då bättre. Symtomen har lindrats. I många fall så är detta lösningen på problemet. När symtomen lindras så släpper förlamningen och vi kan börja ta oss an de problem eller den livssituation som har orsakat vår ångest från start. När vi har ordnat upp vår livssituation, så kan vi sluta med läkemedel eller stödsamtal och livet fortsätter.
Men vad händer om inte livet ordnar upp sig, om vi är så nöjda med symtomlindringen att vi inte längre känner behovet av att göra en förändring? Vi står ut med att bli illa behandlade på arbetsplatsen utan att gå till chefen och be om en förändring av arbetsuppgifterna, vi står ut i dåliga relationer utan att gå i parsamtal för att lära oss kommunicera bättre. Vi fortsätter med självdestruktiva beteenden eller missbruk för vår ångest över vårt beteende lindras av läkemedel eller en stödkontakt.
I dessa fall har vården tagit bort en av våra viktigaste motivationskällor till förändring; ångest.
På samma sätt ser vi ibland att partnern till en alkoholist beter sig. Man köper hem alkohol, ljuger för sina bekanta, torkar upp spyor och avföring, sköter hushållet, allt för att stötta sin alkoholberoende partner som inte klarar sig själv.
Problemet är att man då tar bort de negativa, ångestskapande effekterna av missbruket, och därmed den starkaste motivatorn för att ta sig ur missbruket. Detta kallas för medberoende.
Vården bör aldrig ägna sig åt att vara medberoende. På specialistpsykiatrisk nivå innebär det att vi måste vara lite obekväma för patienten. Vi måste ställa krav på patienten, inte för att vi har låg respekt för patienten utan just för att vi respekterar patienten som individ, och att vi tror på att patienten kan förändra sin livssituation.
(Detta innebär inte att vi ska vara obekväma hela tiden. Det är viktigt med omtanke och omsorg också, men på specialistnivå har vi en professionell skyldighet att vara obekväma samtidigt)
Från vårdens sida finns det olika strategier att agera när patienten har ångest. Det första bör vara att målet med behandlingen skall vara en förändring av livssituationen. På vilket sätt kan patienten förändra sina livsvillkor så att livet går att hantera?
Om inte detta går kan vi arbeta med acceptans. Att acceptera att vi har ångest som en ständig följeslagare, men att vi ändå kan fungera som individer.
Detta är utmaningen på specialistpsykiatrisk nivå; balansgången mellan att lindra symtomet, ångest, men inte ta bort det så att motivationen försvinner.
dralbinsson 
Lärorikt inlägg!
Jag anser också att den stora livskonsten består i att kunna använda sin ångest som en vägledning i livet och inte tillåta den att bli ett hinder i utvecklingen. Detta ser jag som viktigt och speciellt inom psykiatrisk behandlingsarbete: att patienterna lär sig att ångesten i sig inte är något ont som till varje pris bör elimineras, utan att den utgör en del av kommunikationen från vårt inre. Varje människa behöver därför lära sig att tolka denna information för att kunna använda den till att styra den egna utvecklingen i den mest självbejakande riktningen.
Min uppfattning är att många människor är relativt otränat när det gäller förhållningssätt och agerande i situationer i livet som väcker oro, ångest och obehag, alternativt kräver aktivt val. Detta gäller såväl enskilda individer som grupper och institutioner. Trots olika handlingsplaner blir det allt vanligare att man på skolor och arbetsplatser inte agerar när det uppstår mobbning, konflikter eller kriser i samband med förändringar. De ansvariga tycks sakna mod och vilja att verkligen använda sig av sina fina dokument, riktlinjer och deklarationer. På grund av detta saknas ofta konkreta exempel på hur en ansvarstagande person kan agera i svåra situationer. Bristen på användbara förebilder och redskap gör att många människor tar sig an svårigheterna med hjälp av sådant som de är väl förtrogna med. Om man inte tar itu med problemens kärna leder dock alla ansträngningar bara till ännu större frustration, problemet förblir då i grunden oförändrat. Här finns en reell risk för att människor hamnar i en offerroll, då de upplever att deras ansträngningar inte alls påverkar det som händer.
Det är min uppfattning att det finns en utbredd oförmåga hos nutidsmänniskan att hantera alla de svåra och krävande känslor som är en del av människan vardagsliv. Denna oförmåga är intimt sammanflätad med vår oförmåga att ta ansvar för oss själva och för olika aspekter av våra liv, vilket inkluderar viktiga valsituationer under livets gång. De viktigaste valen i en människas liv handlar om hur hon/han väljer att förhålla sig till sig själv, till andra och till det som händer i det egna livet.
Jag anser att vi kan inte välja eller styra över allt i vår tillvaro, och mycket av det som händer i våra liv ligger utanför vår kontroll. Det är dock bekymmersamt att så många vuxna människor saknar redskap för att ta ansvar för sina känslor och relationer, även relationerna till sig själva. Den välutvecklade förmågan att ta ansvar för sina prestationer räcker inte till när vi drabbas av förluster och motgångar: när vi känner oro och sorg alternativt står inför förändringar och behöver fatta beslut kring nya vägar i livet. I sådana lägen blir därför många handlingsförlamade och söker hjälp inom sjukvården. Och så fort man blir ”patient” överlämnar man sig till sjukvårdens ansvar och placeras inom ett bestämt diagnossystem. Härmed förväntas sjukvården inte enbart bota eller lindra patientens sjukdom, utan även att ta hand om hans/hennes förluster, oro, ångest, sorg, ledsamhet samt vilsenhet inför livet. Tillsammans med den något oklart ansvarsfördelningen mellan patient och vårdare kan dessa förväntningar leda till stark frustration hos patienten, då vårdens ansträngningar sällan kan förändra livet på det sätt som beskrivs ovan.
Det är en allmängiltig sanning att ingen människa kan välja sin livsväg helt och hållet; alltför mycket händer bortom vår egen möjlighet att styra tillvarons alla aspekter. Naturligtvis har vi alla någon gång och på olika sätt blivit negativt påverkade av omständigheter, människor och händelser som legat helt utanför vår egen kontroll. Trots detta har människor i alla lägen möjlighet att välja sitt förhållningssätt och sitt sätt att hantera sina svårigheter. Detta är dock en sanning som vi helst inte, framförallt inte i vuxen ålder, vill kännas vid, eftersom vi generellt undviker att se vår egen del i det som händer oss.
Vi vill oftast inte se och inte ens erkänna för oss själva att allt vi gör, precis allt, bottnar i våra egna val. När vi väljer ett förhållningssätt väljer vi därmed också dess följder. Om vi väljer att agera i en viss fråga väljer vi också möjligheten att kunna påverka det som händer i en viss riktning; väljer vi å andra sidan att inte agera väljer vi bort möjligheten att påverka och låter därigenom andra styra utvecklingen. När vi vägrar att ta itu med något för att vi känner oss orättvist behandlade väljer vi att använda våra krafter till att göra motstånd; därigenom handlar vi inte och letar inte heller efter lösningar. När något går fel eller blir som vi önskat har vi en tendens att skylla det på andra; vi varken vill eller kan se att händelserna är ett resultat av val vi själva gjort.
Synsättet att någon annat eller någon annan har det yttersta ansvaret för de svårigheter man möter i livet, kan innebära att man själv undviker att försöka förändra sin situation. Den farligaste konsekvensen av detta är att man känner sig kränkt och kräver att andra ska ställa situationen till rätta. Samtidigt vägrar man att inse både sin egen delaktighet i den uppkomna situationen och sina egna möjligheter att förändra densamma.
I förläggningen innebär detta synsätt att man på sätt och vis vägrar inse att livet inte enbart är behagligt och följsamt, utan att det också innebär förluster, obehag, oro och motgångar. Det innebär att man även saknar beredskap att möta de svårigheter som vi alla ställer inför. Eftersom man inte heller accepterar att förändring oftast medför sorg, saknad och oro, kan man ha svårt att uppbåda det mod och den beslutsamhet som kräver för att kunna gå vidare i en svår livssituation.