Aftonbladet granskar 1
Aftonbladet har gjort en ny psykiatrigranskning med fokus på självmord, och då framför allt självmord hos unga.
Jag funderar lite kring två av artiklarna som handlar om regeringens psykiatrisatsning 2007-2011, där knappt 900 miljoner kr per år har satsats, bl.a. med målet att minska självmorden inom vården med 30%. Man konstaterar att självmorden inte har sjunkit över huvud taget. (uppgifter från artiklarna)
För att ytterligare kvalitetssäkra vården och minska antalet självmord finns det även ett krav på Lex Maria-anmälan av samtliga självmord sedan 2006. Detta innebär att socialstyrelsen har full möjlighet att, utifrån sitt kunnande om suicidprevention, ge återkoppling till olika kliniker, för att få ner antalen självmord.
Jag tar några meningar från artiklarna:
”Har det skett några förbättringar över huvudtaget?
– Patientsäkerhetsarbetet har enligt vår utvärdering förbättrats när det gäller självmordsriskbedömningarna. Det har gått från ganska stora brister till bra eller i vissa fall mycket bra bedömningar, säger (Ulrika Strid)”.
Det var ju bra, men bra eller mycket bra suicidriskbedömningar har alltså inte fått ner suicidtalen?
– ”Strukturerade bedömningar för självmordsrisk saknas (26 procent)”
Det betyder ju att det har gjorts suicidriskbedömningar i 74% av fallen.
Skulle man dra slutsatser som socialstyrelsen gör så skulle man ju kunna dra slutsatsen att suicidriskbedömningar är direkt farliga. Nästan 3 av 4 döda i självmord hade alltså utsatts för suicidriskbedömning strax innan sitt självmord. Det är alltså tre gånger högre risk att man tar sitt liv efter en suicidriskbedömning än om detta inte utförts (Man kan naturligtvis inte dra några slutsatser alls från socialstyrelsens sammanställningar eftersom de inte har någon kontrollgrupp)
”Självmordsrisken hade felbedömts hos nästan alla.”
Det kanske inte var så konstigt eftersom materialet utgick från de som tagit sitt liv.
Som jag läser artikeln så har alltså suicidriskbedömningarna blivit påtagligt bättre men detta har inte på något sätt påverkat antalet döda i suicid. Ska vi då fortsätta göra denna bedömning som (enligt socialstyrelsen) ”naturligtvis inte” går att göra och som tydligen inte minskar antalet självmord?
Socialstyrelsen uttalar sig även om detta:
”Socialstyrelsen betonar i sin tillsynsrapport hur oerhört viktigt det är för patientsäkerheten att vårdgivarna gör systematiska självmordsriskbedömningar, att dessa journalförs samt att vårdplaner upprättas”.
Regeringens fiasko: Unga får ingen vård
I den andra artikeln uttalar sig socialminister Göran Hägglund:
Det här är ett område som är otroligt svårt. Det är komplext, det behövs väldigt många olika insatser samtidigt för att komma till rätta med ett jättestort samhällsproblem. Vi har brottats med det i Sverige under lång tid, säger Göran Hägglund.
Som jag tidigare varit inne på så är psykiatri en komplex medicinsk vetenskap. Suicidologi är en kaotisk vetenskap. Den kan möjligtvis förstås utifrån ett kaosvetenskapligt perspektiv. Om vi fortsätter hålla fast vid gamla myter, krystad etik, händelseanalyser ur olycksfallsperspektiv och vidskepelsen att suicidriskbedömningar går att göra, så kan vi satsa 900 miljarder per år. Det påverkar inte suicidtalen.
Det här är ju inte ens svårt att inse.
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Suicidriskbedömningarna/riskbedömningsmetoderna står på osäker vetenskaplig grund och borde tillämpas med stor försiktighet. Att efterfrågan är stor på instrument som sägs kunna se in i enskilda människors framtid är förståeligt men medicinsk vetenskap ska inte tillgodose det behovet bara för att det finns. I grunden handlar det om etik och, i förlängningen, om vetenskap och psykiatri kan motstå politiska påtryckningar eller ej.
Händelseanalyser som utförs efter en suicid är inte vetenskapliga. Det är ologiskt att göra en händelseanalys efter en suicid eftersom suicid kanske inte berott på ett fel i sjukvården i sig eller på något annat som varit svårt att förutse.
Jag anser också att suicidriskhantering är en angelägen del i suicidpreventionen och att patienten vill ha hjälp med hanteringsstrategier. Människan skapar alltid själv sitt liv och bestämmer dess innehåll. Men behandlarens stora utmaning ligger här i att kunna hjälpa patienten att förändra sina känslor och tankar. Denna förändring kräver att behandlaren erbjuder möjligheter till nya perspektiv och synsätt.
Behandlaren bör arbeta med förändringsstrategi och målplaneringsarbete. Målen blir en del av patientens karta i tillvaron, de hjälper dem att veta vart de är på väg och vad de konkret behöver göra för att komma dit. På det sättet hjälper målen också till att förenkla livet, patienterna vet vad de ska fokusera på och slipper slösa sina krafter på en ständig oro och sökande. En annan positiv effekt av målstyrning är att patienterna bättre kan njuta av nuet, de behöver inte ständigt bekymra sig för framtiden.
Jag menar att människors liv blir meningslöst om det inte innehåller någon målsättning. En människa måste har ett livsmål, någonting som ger mening åt tillvaron.