Aftonbladet granskar 2
Detta är ytterligare en kommentar till aftonbladets senaste psykiatrigranskning, om självmord, och då framför allt självmord hos unga människor.
Jag vill inte på något sätt minska tragiken i det inträffade. När en människa mår så dåligt att den väljer att ta sitt liv är det alltid tragiskt, och om man kan mäta tragik så är det än värre när det är en ung människa som mår så dåligt.
Jag har ingen kännedom om fallet annat än det jag läser i tidningen. Det jag vill kommentera är kvällspressens behandling av denna historia:
Rubriken är ”Kenny fick ingen hjälp – Psykvården visste att Peters och Attis son hade planerat sin egen begravning – ändå skrevs han ut”
Historien berättas som en typisk aftonbladet-historia: En katastrof har inträffat – någon myndighet har gjort fel.
Om vi läser artikeln så stämmer dock inte rubriken. Det var ingen som nekades vård, tvärtom. Det erbjöds både inneliggande vård och uppföljning i öppenvård. Det erbjöds med all säkerhet läkemedel och terapeutisk kontakt. Man hade också respekt för patientens önskemål då han fick panik av den slutna vården och beslöt att vården kunde fortsätta utanför avdelningen.
Tragiskt nog är det inte alls ovanligt med avancerade suicidtankar och planer hos människor, inte heller att man planerar sin egen begravning. Detta var säkert inte det som nämndes under utskrivningen (i så fall hade det säkert blivit tvångsvård istället)
Det man, i artikeln, menar med ”fick ingen hjälp” är att patienten inte vårdades med tvång. Tvångsvård kan bara tillgripas i detta fall om patienten bedöms vara självmordsbenägen vid en suicidriskbedömning. Suicidriskbedömningar är inte möjliga att göra på individnivå (vilket Pokorny har bevisat i studie, vilket socialstyrelsen/IVO känner till och vilket Aftonbladet har rapporterat i en annan artikel i samma granskning)
Psykiatrin har alltså inte utfört en uppgift, som är omöjlig att utföra, och detta rubriceras: ”fick ingen hjälp”.
Jag menar att denna typ av journalistik är fel av följande orsaker:
1. Det leder till missriktad bitterhet hos anhöriga. Istället för en normal sorgereaktion blir reaktionen en bitterhet över att vården begick ett misstag. Denna bitterhet går aldrig över. Det finns ingenting som vården kan förändra för att upphäva bitterheten. Den uppgift man inte gjorde var ju omöjlig att göra – man kommer att misslyckas nästa gång också.
2. Det leder till sämre vård. – Denna typ av artiklar leder till mer oro hos vårdpersonal vilket i sin tur leder till fler krystade suicidriskbedömningar i tid och otid, mer vidareremisser, mer inneliggande vård, mer övervakning och mer tvångsvård. Inget av detta leder till färre suicid, det leder till fler självdestruktiva patienter och patienter med sämre funktionsnivå.
3. Den sprider en bild av psykiatrin som inkompetent och ointresserad. Den som följer kvällspressen, och litar på det som står i tidningen, måste få en skev bild av psykiatrin. Vad händer då en sådan läsare drabbas av en depression med suicidtankar? Depressionen är botbar och detta tar ofta bort suicidtankarna, men vågar man lita på psykiatrin efter att ha matats med denna typ av artiklar? Vågar man söka och få hjälp? Vågar man ta emot den hjälp som erbjuds?
Aftonbladet är vinstdrivande. Man behöver läsare. Man tror att konflikter genererar läsare (och man kanske har rätt) och därför använder man gärna dessa sensationsrubriker. Men det hedrar inte den döde, det hjälper inte de anhöriga, det leder inte till en bättre vård och det leder inte till färre självmord i framtiden.
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Du gör en semiotisk analys som används för att avslöja kommunikationens dolda signaler.
I artikelns rubrik har man valt att använda sig av ordet ”planerat sin egen begravning – ändå skrevs han ut”, detta ger genast en bild av psykiatri som oerhört hjärtlösa.
Texten anspelar på läsarens känslor. Det är en rörande historia, som vädjar till människors medlidande och därmed väcker känslor. Texten försöker få läsaren att tycka att psykiatrin är hemskt och att utskriva ungdomar som planerar sin egen begravning är fel och spelar på känslor, för att uppnå detta. Författaren placerar ungdomarna i en miljö som förstärker deras utsatta position.
Betydelsen i en ”text” ligger hos mottagaren, enligt det semiotiska synsättet. Genom att öppna upp och analysera texter kan man få dessa att säga exakt det man vill. Men det kräver eftertänksamhet eftersom faktumet är att varje individ, i form av olika mottagare, ger texten olika betydelse utefter den sociala och kulturella kontext som skapat ens erfarenheter och värderingar. Relationen mellan tecken och människan är därför central i den slutgiltiga definitionen av tecknets betydelse.
Hur arbetas retoriken i artikeln? (Det språkliga tilltalet)
TOPOS – vinkeln på grundtemat (är det en hjältehistoria, en ”snyftis”, något hotfullt, en fara)
ETHOS – trovärdigheten. Hur uttrycks tillit och förtroende via källor och auktoriteter?
LOGOS – hur görs texten tydlig och konkret (tänk på bilder eller andra illustrationer) hur beskrivs fakta.
PHATOS – engagemanget. Hur skapas kronnotationer och ”liv” med hjälp av metaforer och metonymier. Finns omlexikaliseringar som förskönande omskrivningar, finns överlexikaliseringar, dvs finns en viss typ av språklig gestaltning ?
Jag har läst ”PRIO psykisk ohälsa: plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2012-2016, utgiven av Socialdepartementet”. I skriften kan man t ex. läsa att 30 procent i åldersgruppen 16-24 år uppger sig lida av oro, ängslan och ångest. Man menar att den specialiserade psykiatrin har svårt att erbjuda patienterna vård och omsorg som motsvarar behovet och att första linjens psykiatri, det vill säga primärvården, inte är tillräckligt utvecklad för att den specialiserade psykiatrin ska kunna inriktas mot de mer allvarliga tillstånden.
Den psykiska ohälsan i samhället är således omfattande, men den psykiatriska sjukvården är inte jättelik. Inom den psykiatriska slutenvården vårdades 50 000 patienter år 2010, och ungefär 260 000 personer hade kontakt inom öppen vård, vilket motsvarar något under 3 procent av befolkningen. Behovet av ett gott psykiatriskt omhändertagande av patienter i primärvården är alltså stort.
Man kan fundera över vari den ökade psykiska ohälsan har sin grund. Speglar den en allt sjukare befolkning? Ska vi räkna med att den knappa tredjedelen av de ovan nämnda 16-24- åringarna om några år kommer att vara patienter inom psykiatrin? Eller beror svaren på hur frågan ställs? Speglar de kanske en oro bland människor i samhället inför framtiden, där olösta samhällsfrågor som handlar om försörjning, samhällsförändringar/krav och trygghet skapar osäkerhetskänslor?
Vi rör oss här i ett gränsland där omständigheter i samhället ger avtryck i människors liv på ett sätt som ingen psykiatri i världen kan rå på. Inga evidensbaserade samtalsmetoder eller aldrig så väl utprovade mediciner gör någon nytta om det inte finns en grundläggande trygghet i människors tillvaro.
Mycket intressanta siffror.
Endast 30% av de unga lider av ångest, ängslan oro. Det var trots allt ganska positiva siffror. Med tanke på alla val i livet, all oro i världen och hur arbetsmarknaden ser ut, så hade jag gissat på högre siffror.
Mvh Anders
Ungdomsarbetslöshet har blivit en stor samhällsproblem. Enligt statistik som Statistiska centralbyrån tagit fram åt ekonomifakta visar att ”den senaste månaden februari 2014 var 161 500 ungdomar mellan 15-24 år arbetslösa. Det innebär att ungdomsarbetslösheten uppgick till 25,8 procent”. Många riskerar nu att helt slås ut från arbetsmarknaden. Det är tufft. Ungdomsarbetslöshet påverkar den psykiska hälsan.