Olika syn på suicidprevention

Läs gärna inlägget ”Mer händelseanalyser” 2014-03-01, som en inledning till detta inlägg.

Det förra inlägget här, ”Aftonbladet granskar 2” refererade till en artikel, där aftonbladet låter påskina att ett självmord har inträffat för att psykiatrin har misslyckats. Artikeln slutar med kommentarer från verksamheten och IVO (Institutionen för vård och omsorg, d.v.s. de som ersätter socialstyrelsen i utredande frågor)

IVO kräver nu att landstinget säkerställer att självmordsnära patienter bedöms av läkare innan de skrivs ut från slutenvården samt även vid kontakt i öppenvården.

Detta innebär alltså att en läkare ska bedöma patienten innan denne lämnar avdelningen och sedan skall en läkare följa upp och bedöma patienten i öppenvården, avseende självmordsrisk. IVO bygger sitt tyckande på myten om att den högst utbildade är den som bäst kan spå i framtiden. Verksamheten menar att man redan har denna rutin men att man brustit i rutinen.

Just detta har jag frångått sedan flera år tillbaka. Jag ser inte meningen med att olika, tillfälliga läkare rutinmässigt sköter utskrivningar och rutinmässigt följer upp patienter, i suicidhindrande syfte. Läkaren skall bedöma det medicinska behovet: Vilken behandling är bäst vid patientens tillstånd? Är behandlingen effektiv? Skall behandlingen ske i öppenvård eller slutenvård?
Om patienten då befinner sig inom slutenvård och läkaren har beslutat att rätt insatser har påbörjats och att fortsatt vård kan ske i öppenvård, men patienten ändå behöver kvarstanna några dagar på den slutna vården av icke vårdrelaterade skäl (psykosociala skäl, väntan på kommunala insatser…). Då finns det ingen mening med att läkaren har ytterligare ett samtal med patienten innan denne lämnar avdelningen, med det enda syftet att avslöja icke uttalade självmordstankar.

Jag menar tvärtom att utskrivningssamtalet med läkare i vissa fall är en riskfaktor för suicid, och ett argument för detta är patientens identitet. Ett läkarsamtal inom vården signalerar att patienten är sjuk. Detta gäller framför allt inom psykiatrin och då vissa diagnosgrupper. Patientens känsla av att vara sjuk/farlig för sig själv ökar således vid själva utskrivningssamtalet och patienten går hem med denna känsla. (Detta är en fördel om patienten har en behandlingsbar psykisk sjukdom men en nackdel om patienten primärt har varit inlagd för psykosocial problematik)

Samma sak gäller uppföljning efter utskrivning. Om patienten har en behandlande läkare i öppenvården så finns det naturligtvis en poäng med att samma läkare träffar patienten inom en månad efter avslutad slutenvård. Detta för att kontrollera att behandlingen fungerar och att inga nya biverkningar har tillstött.
Ofta finns det dock inte denna tillgång till läkare. I verkligheten träffar patienten en tillfällig hyrläkare eller utbildningsläkare, som aldrig har sett patienten innan och troligen inte kommer att träffa den igen. Detta ökar bara patientens känsla av utanförskap och borde, som jag ser det, öka risken för suicid.
Däremot finns det ofta en behandlare som känner patienten väl sedan innan inläggningen och som vet hur den brukar må och fungera. Jag ser en stor fördel att just denna behandlare följer upp patienten efter inneliggande vård, vilket ökar känslan av sammanhang, och borde då minska risken för suicid.

På allmänpsykiatriska avdelningen i Växjö anser alltså jag att det är suicidpreventivt att inte ha rutinmässiga utskrivningssamtal med läkare och att uppföljning efter slutenvård ska skötas av en fast vårdkontakt framför en läkare. (Den fasta vårdkontakten har naturligtvis möjlighet att kontakta en läkare om något oväntat har inträffat)

I Karlstad anser man att det är suicidpreventivt att ha utskrivningssamtal med läkare och uppföljning i öppenvård av läkare.

Hade suicidprevention varit en riktig vetenskap hade det funnits ett rätt och fel här. Det finns det inte. Suicidprevention är idag ingen riktig vetenskap!