Ett exempel på kaos
Jag har tidigare nämnt att suicidprevention kan förstås ur ett kaosvetenskapligt perspektiv. Detta kan låta lite ogreppbart eller flummigt så jag tänkte ta ett exempel för att tydliggöra resonemanget:
Följande historia beskrev jag 130921:
”En man i USA hade planerat att ta sitt liv genom att hoppa från en bro. När han står vid kanten och håller på att samla mod kommer en turist förbi. Turisten förstår inte situationen och tror att den suicidale mannen också är på bron för att njuta av utsikten. Turisten tar fram sin kamera och ber mannen ta ett kort av honom på bron.
Mannen, som har planerat att begå självmord, blir avbruten i sina destruktiva tankar och hjälper till att ta kortet på turisten. Avbruten i tankarna och nöjd med att ha kunnat hjälpa en medmänniska beslutar sig mannen för att inte ta sitt liv utan lämnar bron.”
Med facit i hand kan vi se flera faktorer som jag menar kan ha en suicidminskande effekt:
– Vikten av att vi är medmänniskor, att vi tar hand om varandra och hjälper varandra.
– Vikten av att få känna att man behövs, att man har en funktion och en identitet i samhället (om än bara för att hjälpa en medmänniska att bli fotograferad.)
– Vikten av att bli avbruten i sina destruktiva tankar i precis rätt ögonblick
Men varför blev det så här? Vilka faktorer var det som styrde att turisten och mannen möttes på bron i just rätt ögonblick? Det är denna typ av frågor vi måste ställa oss om vi skall se detta från ett sedvanligt vetenskapligt perspektiv.
Varför var turisten där just då? Var fick han pengar ifrån att vara turist? Varför hade han en kamera med sig? Varför litade han så mycket på en annan människa att han bad denne ta ett kort? Vi förstår alla att ett otal faktorer i turistens bakgrund som gjorde att han befann sig på rätt plats vid rätt tid.
Om vi nu leker med tanken att det var psykiatrin som var ansvarig för suicidprevention och skulle skriva rutiner för att förhindra framtida självmord. Hur skulle dessa se ut?
– Det ska vara billigt att åka på semester för människor ska turista?
– Fler turister ska besöka broar som är möjliga att hoppa från?
– Alla turister ska låna ut sina kameror och be att bli fotograferade av främlingar?
Och hur skulle psykiatrin sen skriva händelseanalyser, med olycksfallsperspektiv, för att utreda om ett självmord ändå skett?
– Turisterna besökte bron vid fel tidpunkt?
– Turisterna hade fel sorts kameror?
– Turisterna bad för få människor att fotografera dem?
Jag försöker inte på något sätt förminska tragiken som självmord innebär. Jag har full insikt i hur fruktansvärt det är för anhöriga och vilket lidande en människa känner då den ens överväger självmord.
Jag försöker bara illustrera det omöjliga i att vetenskapligt förklara alla bakomliggande faktorer som styr en människas liv och dennes val i olika situationer. Hur gärna vi än vill så går det inte.
Däremot kan vi alltid vara lite hyggligare mot varandra och ta hand om varandra, och vi kan uppmärksamma varandra och få fler att vara medvetna om att de är viktiga och behövda. Det kanske inte går att skriva rutiner om, och det kanske inte omedelbart minskar antalet självmord, men världen blir en lite bättre plats att leva i.
dralbinsson 
Inläggen kan förstås på flera plan!
Men i detta sammanhang belyser den, tycker jag, hur viktigt det är med solidaritet och sammanhållning människor emellan. Var och en är inte sin egen lyckas smed utan vi ska behöva varandra, allt annat är onaturligt. Det är inte bara den enskilda människan som bestämmer sin målbild utan även omgivningen präglar den enskilda människans framtidsbild. Förlorar en människa hoppet är det alltså även ett problem för flocken som då får bära hoppet till dess det kommer tillbaka.
Jag anser att med rätt insats i rätt sammanhang kan man åstadkomma genomgripande förändringar för människor som har svårigheter att möta och hantera livet i stort. Men jag anser att det räcker inte bara med att rätt insats. Utöver rätt insatser krävs därför också förändringar i patientens förhållningssätt, dels till dem själva och dels till livet som helhet. För att kunna återta kontrollen över hela sin livssituation behöver patienterna enligt min erfarenhet utveckla och bygga upp nya förmågor att känna igen och ta hand om sina känslor, ansvarstagande för den egna livssituationen, förmåga att sätta upp och genomföra realistiska livsmål, hälsosamt självomhändertagande, förmåga att bygga och vidmakthålla goda relationer med andra, acceptans och handlingsberedskap etc.
Jag har ibland funderat över varför många människor i vårt samhälle är idag missnöjda med sina liv. Trots våra generellt goda levnadsvillkor upplever många sin tillvaro som en ständig kamp. För en del har denna kamp inget slut, de blir aldrig nöjda med det de åstadkommit. Varför är det då så svårt för dagens människor att hantera livet på ett självbejakande och konstruktivt sätt, generellt och speciellt vid förändring? Vad är det som gör att vi ofta uppfattar nya omständigheter som problem i stället för att se dessa som en naturlig del av livet, som kan innehålla både utmaningar och möjligheter? Varför har vi så svårt att finna oss tillrätta och fortsätta att hoppas på att allt ska återgå till det gamla när vi vet att livets sanna och innersta natur är just förändring? Och slutligen: varför är vi olyckliga och missnöjda med både våra liv och oss själva när vi, i dagens samhälle, objektivt sett har så många möjligheter att forma vårt liv just så som vi vill ha det? Varför kan vi inte tillåta oss att njuta av livet, ge oss själva tillräckligt med vila och aktivitet, och göra saker som ger oss glädje? Varför är så många trötta, nedstämda, oroliga och deprimerade? Varför strävar vi ibland efter mer, när vi inte ens hinner njuta av det vi redan har?
Jag anser nog att vi människor ibland inte förstår oss själva och förväxlar våra önskningar med verkligheten. Varken den egna personen eller livet självt är någonting som vi enkelt förstå oss på. Men livet rullar på oberoende av hur mycket vi förstår av det eller inte, och helt oberoende av vår eventuella uppfattning om dess mening. När livet rullar på innebär det för det mesta en ständig ström av utmaningar respektive svårigheter att bemöta samt problem att lösa.
En av de svåraste utmaningarna för dagens människor tycks vara att inse behovet av förändringar, och vidare att veta var vi ska börja den förändring som är nödvändig för att den egna utvecklingen ska gå i en positiv riktning.
Jag har mött människor som under flera års tid fokuserat sina tankar på det orättvisa i att just de drabbats av exempelvis smärtproblem, sjukdomar, uppsägning, skilsmässa eller en svekfull behandling av sin nära omgivning. I stället för att leta efter lösningar har de klamrat sig fast vid uppfattningen att livet borde vara annorlunda, samtidigt som tiden obönhörligen har passerat och mycket värdefull tid gått förlorad. Förnekandet av verkligheten gör således att många förlorar sin förmåga att se vad som verkligen händer, medan andra visserligen ser vad som händer, men av olika skäl vägrar att acceptera det och fortsätter att leva som det inte hänt. Båda dessa beteenden är farliga då de omöjliggör för dessa personer att på allvar ta itu med situationen och finna lösningar.