Differentialdiagnostik – må dåligt – 1
Mina medarbetare har ibland en tendens att argumentera för utökad behandling utifrån hur dåligt deras patient mår. Någon åtgärd måste sättas in, för patienten mår ”jättedåligt”, har en ”fruktansvärd ångest” eller är ”oerhört ledsen”. I ett försök att förändra tankebanorna brukar jag provocerande svara:
-”Jag är inte intresserad av hur dåligt patienten mår…!” Jag kanske borde utöka svaret med fortsättningen ”… jag är intresserad av VARFÖR patienten mår dåligt!”
Som medmänniskor har det ett visst intresse att veta hur dåligt patienten mår. Som professionella är det vår skyldighet att fråga varför? för det är den frågan som leder oss vidare till -”Vad bör vi göra?”
Psykiatrin har länge styrts av HUR-frågan, vilket också drivs av allmänhet, massmedia och politiker. Ju sämre en patient mår desto mer insatser ska sättas in. Mår man dåligt så ska man få piller och terapier, mår man sämre ska man få mer piller och mer terapier. De som mår allra sämst anses vara de som skadar sig själva, de ska ha allra mest insatser, d.v.s. mest piller och terapier eller mest inneliggande vård och helst tvångsvård.
Den psykiatriska professionen tycks ha resignerat. Många låtsas ställa sig frågan: VARFÖR mår patienten dåligt? men agerar sedan med att ställa en symtomdiagnos (Blandat ångest och depressionstillstånd) och ge insatser beroende på HUR dåligt patienten mår. Mer insatser beroende på graden av dåligt mående.
Ska vi se något positivt med detta så tyder det ju på en hög grad av medmänsklighet inom psykiatrin. Vi vill hjälpa den som mår dåligt och vi vill hjälpa den som mår sämst ännu mer.
Det sättet att agera blir logiskt om vi jobbar på dagis och två lekande barn krockar och slår sig. Den som slog sig mest/blev mest ledsen får mest tröst.
Det blir däremot ologiskt om vi arbetar på en vårdcentral och patienten med lättare andningsbesvär får lite tröst medan patienten med mycket andningsbesvär får mycket tröst. Patienten söker inte primärt för att få tröst, den söker för att få veta VARFÖR det är svårt att andas och (om det rör sig om en sjukdom) få hjälp att andas lättare.
Psykiatrin är, liksom vårdcentarlen, en vårdinrättning. Vi ska fråga oss VARFÖR, mår patienten dåligt, och därefter föreslå åtgärder som vi, evidensmässigt eller efter beprövad erfarenhet, kan anta kommer att hjälpa patienten.
Intressant nog har vi stöd i lagen för detta tänkande: Behandling skall ges till den som har bäst nytta av behandling, inte till den som har mest symtom.
dralbinsson 
Lärorikt inlägg!
Du skriver ”Mina medarbetare har ibland en tendens att argumentera för utökad behandling utifrån hur dåligt deras patient mår.” De krav som numera ställs på patienter vad gäller eget ansvarstagande i sin egen vård och behandling, skapar också behov av större insikter och kunskaper hos behandlaren. Kunskaper om psykiatriska, psykologiska, sociologiska/samhällena och sociala aspekters inverkan på hälsa respektive ohälsa är i dag helt nödvändiga för att behandlaren ska kunna få en helhetsbild av den människa som drabbats av en specifik sjukdom.
Behandlarens stora utmaning ligger i att kunna hjälpa människor att förändra sina känslor och tankar, vilket ofta kräver en förändring av hela deras föreställningsvärld. Denna förändring kräver att behandlaren dels tillhandahåller konkreta metoder och dels erbjuder möjligheter till nya perspektiv och synsätt. För att verkligen kunna lotsa patienten genom denna process behöver behandlaren besitta färdigheter och kunskaper.
Men det krävs mer än bara teoretiska kunskaper och tekniker för att kunna hjälpa en människa att förändra sin föreställningsvärld eller en livsprocess. Tron på att varje patient har lösningen på sina svårigheter är central för att helhjärtat kunna stödja hennes/hans strävanden. Samtidigt måste man kunna stå ut med patientens negativa reaktioner och ibland också irrationella beteende, utan att tappa det professionella förhållningssättet och behålla fokus på sin viktiga uppgift. Det krävs tålamod och medvetenhet om att förändringar kan ta tid; dessutom respekt för att många olika vägar kan leda till målet och att alla patienter väljer sin egen väg till livsförändring.
En behandlare behöver kunna stå ut med och på ett respektfullt sätt hantera starka känslomässiga reaktioner från patientens sida, vilket är vanligt vid alla behandlande processer. Det är viktigt att behandlaren vara sig helt rycks med i känslorna eller förhåller sig känslomässigt kallsinnig till dessa. Denna svåra balansgång kräver självkännedom och kunskaper om sina egna reaktionsmönster, vilket för det mesta i sin tur kräver ett fortlöpande eget inre arbete.
Jag anser att en annan viktig aspekt här är behandlarens förmåga till självomhändertagande och en egen levande inre dialog. Ett verkligt möte mellan behandlaren och patienten förutsätter som bekant att behandlaren verkligen är engagerad och dessutom använder sig själv och sin egen inre värld/kreativitet i mötet. Det är av största vikt att behandlaren också kan värna de egna behoven och se till att fylla det egna livet med meningsfulla och glädjande relationer och aktiviteter.