Klagomål
I dagens smålandsposten kan vi läsa följande rubrik:
KLAGOMÅLEN PÅ LANDSTINGETS PSYKIATRICENTRUM FÖRDUBBLADE
Det handlar om antalet anmälningar från patienter till patientnämnden som har ökat från 50 stycken 2012 till 100 stycken 2013. Två exempel tas upp i tidningen och det handlar om bemötande (vilket är det vanligaste klagomålet på vården idag).
Verksamhetschefen på vuxenpsykiatrin har inte gått att nå för en kommentar och han hade förmodligen klokt, och politiskt korrekt, svarat att ”uppgifterna behöver analyseras” och att ”vi får utvärdera detta” och kanske ”skriva en rutin” eller ”förbättra vår medvetenhet”. Jag svarar innan jag vet mer än vad som står i dagens tidning:
Som jag ser det är det framför allt två grupper av människor som har kraften och engagemanget att ringa patientnämnden och klaga. (Många är säkert missnöjda ändå, men det krävs lite extra att lyfta luren och faktiskt framföra sitt klagomål)
1. Människor med höga och orimliga krav som anser att de har rätt att få sina önskemål uppfyllda, oavsett vilka dessa önskemål är.
2. Människor som blivit illa behandlade och som (trots psykisk sjukdom och dåligt mående) känner ett så stark människovärde att de vill markera att de blivit illa bemötta.
Om vi nu har en psykiatri som senaste året har svängt till att bli mer professionell, ge mer adekvata behandlingar, och faktiskt höja människors funktionsnivå så borde detta generera fler klagomål.
1. Den första gruppen ovan borde alltså bli mer missnöjd för att man nu erhåller behandling utifrån behov och inte utifrån önskemål. Därför anmäler dessa patienter sina klagomål.
2. Den andra gruppen ovan har fått så bra behandling att de känner ett så starkt egenvärde att de vill få påtala de brister som faktiskt finns inom psykiatrin. Därför anmäler dessa patienter sina klagomål.
Ökade klagomål i nuläget är alltså något positivt som tyder på att vi är på rätt väg. Vi prioriterar bättre och vi får människor att känna människovärde.
De kommande åren skall vi arbeta med bemötandet. Det är inte något nytt att psykiatrins vårdpersonal ibland slänger ur sig dumma, oförsiktiga och kränkande kommentarer om patienter, och detta är något vi ska komma till rätta med.
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Det här är egentligen en politisk fråga och landstingsfråga. Svensk sjukvård förändras sakta men säkert. En förändring har sin grund i många olika påverkande faktorer, allt från statens möjligheter och intresse av att finansiera vården, till befolkningens efterfrågan och konsumtion av vård. Ekonomiska frågor får en allt större betydelse.
Psykiatrin är sannolikt den del av vården som genomgått den största förändringen under senare tid. För specialistpsykiatrin är läget annorlunda än på 1990- talet. Man har förre vårdplatser drygt 18 000 fanns 1986 men färre än 5000 år 2006. (Jag uppfattar att det finns färre än 4000 år 2014). Sammanslagna och alltmer specialiserade öppenvårdsmottagningar, korta patientkontakter och tidsbegränsade behandlingar har förändrat bilden och arbetssättet. Allt detta har gjort att en ganska stor grupp patienter inte länge får plats inom den specialiserade psykiatrin eller patienterna bedömdes vid besöken ha en tveksam indikation för inläggning. Flera patienter kan tidigare ha varit aktuella inom den specialiserade psykiatrin men remitterats ut för uppföljning när man inte länge tycks att man kunnat tillföra något från specialistvården. Många patienter förstår inte förändring och arbetsstrategin, blir besvikna och väljer att anmäla psykiatrin.
Min erfarenhet är att psykiatrin har kontakt ibland med svåra och besvärliga patienter. Flera anmälningar kan ledda till att många läkare och medarbetare blir oroliga och rädda för att bli anmälda, vare sig man har gjort fel eller inte. Det är en obehaglig process. Jag antar att anledning att det har blivit mer anmälning har även med teknologin att göra. Om patienten inte får sin orealistiska vilja fram kan välja direkt ogenomtänkta att skicka en elektronisk anmälan.
Men personalen ska inte vara rädd och orolig för att bli anmälda, därför att besvärliga patienter är förödande för psykiatrisk utveckling. Svåra och besvärliga fall har genom historia drivit på kunskapsutvecklingen inom alla medicinska discipliner. Annars skulle blodsugning med iglar fortfarande vara standardbehandling för det mesta. Ingen längtar tillbaks till den tid då de psykisk sjuka fick koka i sin egen ångest och galenskap utan annan hjälp än att bli snurrade i stolar, avkylda med iskallt vatten eller lobotomerade. Tack vare psykiatrisk utveckling lever idag många psykiatriska patienter meningsfullt liv tillsammans med andra ute i samhället. Om man inom psykiatrin skyr det som är svår och besvärlig eller är rädda att bli anmälda, kommer de patienter som finns kvar i vården enbart ha problem som man redan kan hantera. Då märks inte kunskapsbristerna, självförtroendet blir ännu bättre men avståndet till verkligheten ökar, en slags vanföreställning på institutionell nivå.
Men det är mycket viktigt att psykiatrin tar patienterna synpunkter/klagomål på allvar. Genom att ta tillvara patientens synpunkter/erfarenheter kan psykiatrin utvecklas ytterligare. Det är även viktigt att personalen har ett professionellt förhållningssätt i kontakt med patienten. Personalens uppgift ska vara att skapa en atmosfär av tillit och förtroende, en trygg bas för patientens arbete med sig själv.
Tycker det är bra att brister inom vården anmäls för hur ska den annars kunna förbättras ? Inom psykiatrin gäller bara regeln att du måste vara väldigt frisk för att klara av det eller ha en anhörig som kan hjälpa dig.