Sjuk av psykiatri
Detta inlägg är inte färdigtänkt. Det är öppet för diskussion…
En patientgrupp som har intresserat mig under min tid som specialist är de patienter som alltid återkommer till psykiatrin för att erhålla insatser (läkemedel eller annat). De har psykiatriska symtom (nedstämdhet, ångest, sömnstörning, nedsatt funktion…) och ofta ett flertal olika diagnoser vid journalgenomläsning. De har erhållit ett flertal psykiatriska insatser genom åren men, även om måendet går upp och ner över tid, så leder aldrig insatserna till någon permanent bot eller stabilitet.
Låt mig således beskriva kriterierna för en ny potentiell diagnos:
Sjuk Av Psykiatri – Utan Närmare Specifikation (SAPUNS)
(Detta är alltså ingen sjukdom utan mer ett tillstånd. Genesen är en olycklig kombination av hjälpsökande patient och hjälpgivande vårdinrättning. Det handlar inte bara om en vårdskada, utan om en genomgripande, sjukliggörande, förändring i patientens syn på sig själv, där psykiatrin är den största bidragande orsaken till förändringen)
A. Patienten har en längre tid bakom sig inom psykiatrin (tre av följande):
– Patienten har pågående insatser från psykiatrin och har haft sådana under åtminstone 5 år (3 år om patienten är yngre än 20 år).
– Patienten har haft kontakt med minst fyra olika terapeuter eller stödpersoner
– Patienten har träffat minst tio olika läkare
– Patienten har provat minst femton olika psykofarmaka
B. Diagnostiken varierar (tre av följande):
– Patienten har aldrig fått någon diagnos som fullt ut förklarar mående och funktion under sjukdomstiden
– Patienten har bytt diagnos vid minst tre olika tillfällen under sjukdomstiden
– Patienten har haft minst fem olika psykiatriska diagnoser under sjukdomstiden
– Patientens besvärsbild förändras över tid på ett sätt som inte kan förklaras av sedvanligt sjukdomsförlopp, substansmissbruk eller naturligt åldrande
C. Patienten har inte förbättrats av de psykiatriska insatserna (en av följande):
– Vid journalgenomgång noteras att patienten ofta beskrivs förbättrad vid nyinsatta insatser (läkemedel, inneliggande vård eller terapier) men symtomen återkommer vid minskade insatser eller efter en längre tid utan nya insatser.
– Patienten får försämrad funktion över tid (mer sjukskrivning, mer inneliggande vård, mer destruktiva beteenden) vilket inte kan förklaras av sedvanligt sjukdomsförlopp, substansmissbruk eller naturligt åldrande
D. Patienten har en identitet av att vara psykiskt sjuk och i behov av specialistpsykiatriska insatser (tre av följande)
– Patienten söker sig till psykiatrin för hjälp vid tillstånd som inte ligger under psykiatrins uppdrag (ekonomiska problem, problem i relationer, fysiska sjukdomar…)
– Patientens lösningsförslag på livets motgångar är ofta nya psykiatriska insatser (läkemedel, terapier, inneliggande vård)
– Patienten beskriver sina symtom med invand psykiatrisk terminologi
– Patienten blir påtagligt och inadekvat oroad av att en psykiatrisk insats avbryts om den inte ersätts med en ny
– Patienten framför allvarliga psykiatriska symtom (suicidtankar, hallucinationer…) med alldaglig röst
– Patienten hänvisar ofta till en behandlingsperiod då patienten mådde bättre som argument att pröva nya insatser
– Patienten använder någon form av argumentet ”Det borde du veta, det är du som är läkare” om den ifrågasätts
E. Uteslutningskriterier (en av följande utesluter diagnosen):
– Patientens besvärsbild kan inte enbart förklaras av neuropsykiatrisk diagnos eller personlighetsstörningsdiagnos
– Patientens besvärsbild kan inte förklaras enbart av undermålig psykiatrisk organisation eller inkompetens hos diagnostikern
Behöver jag nämna behandlingen av detta tillstånd?
– Minska på de psykiatriska insatserna
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Den grupp av människor som ofta står för en stor del av läkarbesöken inom vården kallas mångbesökare. Mångbesökarna som utgör 3-5 procent av befolkningen, står till exempel för 15-25 procent av alla läkarbesök inom primärvården. Mångbesökarna har ofta en kombination av medicinsk, social och psykologisk problematik. Det finns inte en enda allmängiltig förklaring till mångbesökarnas höga sökfrekvens. Det har bl. a visat dessutom tydligt att de inte heller söker vård i onödan, vilket ofta hävdas när dessa frågor diskuteras.
Det visade sig att känslan av sammanhang hade en signifikant påverkan på mångbesökande, dvs. ju längre upplevelse av sammanhang i den egna livssituationen, desto högre antal läkarbesök inom vården.
Det mest utmärkande för mångbesökarna är således en svag känsla av sammanhang och en reducerad förmåga att hantera svårigheter i livet, vilket leder till hög stress, oro, ångest etc. I denna grupp av människor resulterar stressfulla livshändelser oftare i långtidssjukskrivning och sjukpension.
Mångbesökare är en sårbar grupp av människor som drabbas mer av sjukdom till följd av en svag känsla av sammanhang och avsaknad av meningsfullhet i det egna livet. Det finns också en överrepresentation av ensamstående, förtidspensionärer och människor med svag ekonomi.
En av slutsatserna är att den lägre känslan av sammanhang, som har grundlagts under uppväxttiden, leder till stora brister i personens förmåga till självomhändertagande och stresshantering. Detta i sin tur leder till stora svårigheter på flera områden och ökar stressen ytterligare. Samtliga faktorer samverkar sedan sinsemellan med stora negativa konsekvenser för personens hälsa, relationer till andra och andra vitala förmågor.
Jag anser att man kan komma till olika slutsatser vid olika tillfällen har flera förklaringar. En sjukdom naturalförlopp varierar över tid och kan visa olika bilder vid olika tillfällen. Oftast är tillstånden ett kontinuum från milda, fördragbara besvär till en grav, handikappande sjukdom, och de kan förändras under en livstid. Hos en ung, kanske lite omogen person kan ett tillstånd uttryckas annorlunda än hos den som har en stabil tillvaro med arbete, familj och ordnad ekonomi. En skör person har svårare att leva med konsekvenserna av en sjukdom än en trygg, stabil individ. De som är sköra i sin grundkonstitution är också mer lättpåverkade av yttre stressfaktorer och kan ”må dåligt” när de får problem att klara vardagen.
Jag anser att sjukdomar, i synnerhet psykiska, finns nästa aldrig i någon ren form. Hur de yttrar sig hänger alltid samman med patientens levande omständigheter, stressmoment, skyddsfaktorer och grundläggande personlighet. Även om psykiatrikern/diagnostiker inriktar sig på att kartlägga symtom och sjukdomstecken måste psykiatrikern bedöma dem i ljuset av patientens hela situation.
Psykiatrikern måste ta hänsyn till patientens ålder, mognad och hälsotillstånd i stort men även tänka på att det kan finnas yttre faktorer som, kort- eller långsiktigt, kan vara extremt stressande och leda till att sjukdomen tar annan gestalt. Ibland kanske har dessa faktorer bidragit till att utveckla ett sjukdomstillstånd, och ibland kan färgar de ett underliggande psykiatrisk tillstånd. Ibland kanske orsakar de emellertid en samling symtom där det till och med är osäkert om tillståndet egentligen borde benämnas ”sjukdom” och där omhändertagandet och behandlingen måste läggas upp annorlunda.
Tack för detta!
Det finns ju en överlappning mellan mångsökande och att bli sjuk av behandling. Kanske kan man uttrycka det så att mångsökaren söker ett sammanhang genom vården. Den som blir sjuk av psykiatrin har erbjudits och mottagit ett sammanhang som patient, trots att den inte har en psykisk sjukdom.
Vid mångsökande har inte vården begått ett egentligt fel. Möjligen felet att ha en otydlig organisation. Då patienten blir sjuk (hospitaliserad, överbehandlad, osjälvständig, destruktiv…) av sin behandling är det däremot vården som begått felet.
Mvh Anders
Ja, det är kanske så att mångsökaren söker ett sammanhang genom vården.