Plötslig spädbarnsdöd

Det här är ett viktigt inlägg. Åtminstone för mig.
Det är mitt hittills starkaste argument för att kräva evidensbaserad vetenskap när det gäller suicidförebyggande arbete.

Suicidförebyggande arbete bygger idag på:
1. Godhet. Vår starka önskan att göra NÅGOT, vad som helst, för att förebygga tragiska dödsfall
2. Logik. Slutledningar som den vetenskapliga expertisen och professionen drar av den kunskapsbas man har
3. Engagemang. Den satsning av resurser som samhället gör för att undvika att medborgarna skadas

Det saknas vetenskap. Varför räcker det inte att vara god, logisk och engagerad?

Suicid är en tragisk och ovanlig dödsorsak. Att den är ovanlig gör den svår att studera. För att få någotsånär pålitliga siffror måste tusentals individer följas under flera år. Att göra denna typ av studie kostar stora summor, och det finns ingen garanti att en enskild studie ger oss några säkra resultat. Vi kanske måste göra många dyra studier för att få fram de bevis som krävs för att hitta någon åtgärd som kan minska antalen självmord.

En annan tragisk och ovanlig dödsorsak är plötslig spädbarnsdöd. Beroende på hur man räknar är det en ungefär lika vanlig dödsorsak som suicid (det är ju bara knappt en procent av befolkningen som kan drabbas av plötslig spädbarnsdöd, och i den populationen är det faktiskt en vanligare dödsorsak än suicid är, räknat mot hela befolkningen). Att plötslig spädbarnsdöd är så ovanligt gör det svårt att studera och svårt att hitta verksamma åtgärder. Under andra halvan av förra seklet beslöt sig samhället för att göra något åt detta

1. Man ville göra NÅGOT, vad som helst, för att förebygga tragiska dödsfall
2. Man hade iakttagit sjuka barn och vuxna, och noterat att dessa får en underlättnad andning om de vårdas liggande på mage. Man drog slutsatsen att spädbarn också skulle få lättare att andas om de sov liggandes på mage.
3. Man satsade resurser på att informera nyblivna föräldrar om att deras barn borde sova på mage.

Precis som vi gör vid dagens suicidförebyggande arbete så styrdes man av godhet, logik och engagemang, men man saknade vetenskap. Tyvärr hade man fel. Premisserna var fel, så de logiska slutsatserna blev fel. Engagemanget gjorde att de felaktiga råden fick större genomslagskraft. Under 1970-talet ökade antalet fall av plötslig spädbarnsdöd i Sverige från ca 30–40 barn per år till, i början av 1990-talet, ca 125 barn per år.

Vad man gjorde rätt, när det gällde plötslig spädbarnsdöd, var att man följde upp de råd man hade givit och noterade att dödligheten faktiskt ökade. Detta ledde till att råden kunde ändras i början av 90-talet, så att dödligheten åter sjönk. Man hade en hypotes, man konstaterad att den var fel, och man ändrade sina råd.

När det gäller suicidförebyggande arbete följer man inte upp. Man utgår från att de slutsatser man dragit är korrekta. Forskning hindras, inte bara för att det är kostsamt, utan också för att någon menar att det inte är etiskt. Man fortsätter med samma råd och satsar 900.000.000 kr per år, utan att suicidtalen sjunker.

Tyvärr, det räcker inte att vara god, logisk och engagerad (även om detta är väldigt positiva egenskaper).

Vi behöver vetenskapen!