Patientsäkerhet 2
Det är skillnad på konståkning och ishockey. Båda är sporter, båda utförs på is och med skridskor på fötterna, så det finns likheter, men när vi tittar på det inser vi snabbt att det inte är samma sak.
Varför inleder jag ett inlägg om patientsäkerhet med detta?
Konståkning är en idrott där utövaren har kontroll på nästan alla faktorer som styr resultatet. Det kan vara ett komplicerat program som ska utföras men resultatet styrs nästan enbart av åkarens skicklighet och träning.
Ishockey är en kaotisk sport. Från första nedsläpp ser två matcher helt olika ut. En spelare kommer aldrig från start att veta säkert var på planen den kommer att befinna sig vid en viss tidpunkt in i matchen. Utgången styrs naturligtvis till viss mån av skicklighet och träning men också av faktorer som är betydligt svårare att sätta fingret på, kamratanda, vinnarinstinkt, kämpaglöd, och inte minst motståndarlagets agerande…
Om vi ska jämföra vård med dessa sporter så liknar vården väldigt sällan konståkning. Vissa planerade operativa ingrepp är förutsägbara och vården har kontroll över nästan alla faktorer som styr utgången. Akutsjukvård och psykiatri tillhör de specialiteter som aldrig liknar konståkning. Det går inte att förutse exakt vad som kommer att hända för det finns för många okontrollerbara faktorer som styr.
Om vi nu tänker att vi ska förbättra våra idrottresultat i sporterna ovan så är frågan hur vi gör detta bäst. Det går att analysera konståkning in i minsta detalj och se exakt varför en piruett inte blev så lyckad som det var tänkt, och därefter förändra något i upplägget så att resultatet blir bättre nästa gång.
I hockey går det att analysera i stort, men knappast i detaljerna. Om högerbacken följer med upp i anfallet och är kvar i anfallszon när kontringen kommer så är det bra om vänsterbacken är beredd och täcker upp. Om vänsterbacken står kvar på sin plats och funderar över hur den ska formulera en avvikelse över högerbackens agerande så blir resultatet sämre. Dels ökar risken för baklängesmål och dels sprids en dålig anda i laget som kanske i sig leder till sämre resultat.
Högerbackens anfallslusta är kanske också någonting laget strävar eftersom detta i vissa situationer genererar mål, och då blir det ännu märkligare med vänsterbackens agerande.
Om vi nu får insikten att psykiatri och akutverksamhet mer liknar ishockey än konståkning, hur bör man då tänka kring patientsäkerhet?
Teambygget
Ett team med kunniga medarbetare, som alla vet sin huvudsakliga arbetsuppgift men som samtidigt kan vara beredda att gripa in och hjälpa till där det behövs, är patientsäkerhetsarbete.
Ledarskap
När alla medarbetare vet om hur det övergripande målet är formulerat och anstränger sig för att nå dit (även om enstaka detaljer på vägen fallerar) så är det patientsäkerhetsarbete.
Kontinuitet
När personal arbetar sig samman lär de känna varandras styrkor och svagheter och hur dessa bäst utnyttjas eller undviks. Man lär sig också lita på varandra. Kontinuitet i personalgruppen är patientsäkerhetsarbete
Utbildning
En kontinuerlig vidareutbildning för att vidmakthålla en hög kunskapsnivå och minska eventuella kunskapsluckor är patientsäkerhetsarbete
Kreativitet
Att ge mandat och stimulera den enskilde medarbetarens kreativitet att lösa unika situationer, så nära patienten som möjligt, är patientsäkerhetsarbete
Laganda
Att skapa en arbetsmiljö där medarbetare trivs och känner ett ansvar för att utföra sitt arbete på bästa sätt är patientsäkerhetsarbete
Rapportera positiva avvikelser (”påvikelser”?)
Istället för att rapportera negativa händelser så rapporteras incidenter som varit särskilt knepiga men som löst sig på olika sätt. Detta för att förstärka teamkänslan och framtida kreativitet. Detta är patientsäkerhetsarbete
Mer planering och färre akuta åtgärder
Planerade insatser liknar mer konståkning och ger vården bättre kontroll över vad som händer. Akuta besök/bedömningar/insatser är alltid kaotiska och svårare att styra. Med lite ansträngning är det möjligt att styra över mycket verksamhet från det akuta till det planerade. Detta är patientsäkerhetsarbete.
Problemet med att se patientsäkerhetsarbete på detta sätt är att det inte ser ut som patientsäkerhetsarbete. Det saknas en illusion av man faktiskt gör något, producerar en rapport eller någon form av statistik. Den politiskt korrekte mellanchefen kan bli orolig av detta.
Det som däremot INTE fungerar som patientsäkerhetsarbete, inom kaotiska vårdarbetsplatser, är analyser av enstaka, unika händelser. Det är lika dumt som att ta Time-out i en hockeymatch för att analysera om en enstaka passning har gått fel. Man lär sig ingenting av detta, man skapar bara en illusion av säkerhetsarbete (vilket för visso gör den politiskt korrekte mellanchefen lite lugnare till mods). Det man kan analysera är upprepade fel/upprepade felpassningar. Det är då man kan upptäcka systemfel.
För den som önskar förståelse för patientsäkerhetsarbete rekommenderar jag varmt att man börjar titta på en hockeymatch och en konståkningstävling och sedan funderar noga. Finns det något som skiljer dessa sporter?
dralbinsson 
Lärorik patientsäkerhetsstrategi!
Jag anser också att teamarbetet är ett vinnande kort om medarbetaren har ett bra professionellt självförtroende, har kunskapsövertag och kan underkasta sig en gemensam arbetslinje. Teamarbetet bygger på att var och en behärskar sitt eget kunskapsområde och är nyfiken på vad andra kan. Det är nödvändigt för att det ska bli öppna och sakliga diskussioner där synpunkter bryts utan att det blir personlig. Framgångsrikt teamarbete sätter alltså patienten i fokus, inte de enskilda team-medlemmarnas uppfattning om sig själv och andra. Teamarbetet är patientsäkerhetsarbete.
Jag anser vidare att kontinuitet i personalgruppen är patientsäkerhetsarbete. Det är viktigt med god kontinuitet i all vård. Det en är trygghet att kunna vända sig till ett bekant ansikte när man blir sjuk. Det finns också många vetenskapliga studier som visar värdet av god behandlarkontinuitet, inte minst för att onödig och riskfylld överbehandling undviks.
Jag anser också en hög kunskapsnivå är patientsäkerhetsarbete. Utbildning av de anställda inom psykiatrin är en nyckelfråga för framtiden. Det kommer en strid ström av ny kunskap om psykiska sjukdomar som ska integreras med gamla lärdomar. Resultatet av denna blandning ska överföras till dem som vårdar och behandlar de sjuka, de som alltså är sist i en lång kunskapskedja.
Mycket av den kunskap som behöver spridas i vården finns hos till exempel SBU Statens beredning för medicinsk utvärdering, läkemedelsförmånsverket m fl. stora och kunskapssamlande institutioner. Därifrån sprids och implementeras kunskaperna ofta långsamt i landstingen. Mycket av den kunskap som byggs upp och sammanställs vid dessa institutioner generas genom ”beprövad erfarenhet och metod för att lösa problem”. Problemet är dock sedan att sprida och implementera denna kunskap. Inte sällan presenteras ny kunskap i omfattande faktadokument eller vårdprogram som är svåra att ta till sig. Det som ofta efterfrågas ute på kliniker och vårdinrättningar är dock korta faktadokument och kunskapsstöd. Det efterlyses även ett ordnat införande av nya teknologier samtidigt som äldre kunskap och teknologi fasa ut. Från sjukvårdshuvudmännen har detta sammanhang framförts en annan form av kritik mot till exempel Socialstyrelsen/IVO och SBU gällande att dessa sprider för lite av sin kunskap och dessutom att ny kunskap kommer ut för sent.
Kritik mot kunskapsstyrning ur en annan infallsvinkel har varit att man hittills huvudsakligen har fokuserat på informationsteknologin och mindre på dess faktiska innehåll. Vidare visas brister på faktorer som stimulerar till fortsatt kunskapsinhämtande och kunskapsspridning. Kunskapsstyrning förefaller fungera bäst i verksamheter som samtidigt fungerar som lärande organisationer. Det som utmärker denna typ av organisationer är bl a. att det finns ett kontinuerligt lärande, välfungerande system för att dela kunskaperna inom organisationen och ett ”kritiskt tänkande” kopplat till ett intresse av att ifrågasätta gamla kunskaper.
Jag anser att i psykiatrin har organiserade kunskapsstyrningen en tämligen blygsam roll. Det finns heller inget som tyder på att kunskapsstyrning medvetet är något som landstingen satsat på vid införandet av till exempel öppenvård, ny arbetsstrategi, nya patientgrupper, suicidförebyggande arbetet, organisationsförändringar etc. Den bristande kunskapsstyrningen i psykiatrin är ett allvarligt problem då behovet av ny kunskap i psykiatrin är stort. Den allmänpsykiatri medicinska kunskapsområdet är enormt och internt har gjort det möjligt för patienterna att inhämta närmast obegränsat med kunskap. En organisation med en effektiv kunskapsstyrning bör ha stora möjligheter att konkurrera genom att ligga långt fram när det gäller implementeringen av ny kunskap i vården.