TEACCH
Det psykiatri/pedagogik-program som jag är mest inspirerad av i mitt arbete inom psykiatri och som har givit mig störst vägledning när det gäller arbete med självdestruktiva patienter är TEACCH (Treatment and Education of Autistic and related Communication handicapped CHildren). TEACCH är inte avsett att vara en behandling av självdestruktivitet men min inställning har varit att de flesta delarna mycket väl går att använda inom det området. (och när det inte har funnits något alternativ så får man tillåta sig en viss frihet)
TEACCH-programmet vilar som helhet på vetenskaplig grund med avspark i en doktorsavhandling av Eric Schopler 1966. Schopler påvisade att Autism inte är en emotionell störning, orsakad av känslokall uppfostran (vilket var en vanlig föreställning i en tid färgad av psykoanalytiska vindar), utan en typ av utvecklingsstörning.
Viktiga hörnstenar i TEACCH:
Förståelse för funktionshindret.
Alla som arbetar med personer med autismspektrumtillstånd ska ha god förståelse för vad funktionshindret innebär och vilka styrkor och svagheter som medföljer.
Livsperspektivet
Detta innebär att funktionsnedsättningen påverkar många eller alla funktioner i livet. Dessutom innebär det att tillståndet inte kan ”botas”. Strävan bör vara personlig utveckling av individen, och inte att individen skall bli ”frisk” eller ”normal”.
Detta kan lätt appliceras på människor med personlighetsproblematik också. Målet bör inte vara att bli ”frisk”, utan att man klarar livet och hittar den plats där man fungerar och mår som bäst.
Samarbete
…mellan pedagogiska instanser, medicinska instanser, och vårdnadshavare. D.v.s. anhöriga ses som en tillgång i arbetet som både besitter kunskap om individen och också är de närmast stöttande.
Individanpassning
Det finns stora olikheter inom gruppen, inte minst vad gäller intellektuella förmågor, och insatserna måste anpassas därefter.
Detta gäller ju i hög grad människor med personlighetsproblematik också.
Tydliggörande pedagogik (Structured teaching)
Den tydliggörande pedagogiken arbetar med tydlighet i inlärningsmiljö, visuella hjälpmedel för att förstå vad som skall göras, hur det skall göras och i vilken ordning, samt tidshjälpmedel för att förtydliga tidsåtgång vid olika moment.
Det här tycker jag blir mer och mer uppenbart ju längre jag arbetar. När patienten förstår hur vården fungerar och hur vården reagerar på olika beteenden så får patienten betydligt lättare att be om hjälp, på ett adekvat sätt. Mycket av självdestruktivt beteende handlar om att patienten ber om hjälp på ett sätt som vården inte förstår och inte kan hantera.
TEACCH har också varit inspirationen till att en enhet behöver en vårdfilosofi där det noteras både etiska och praktiska rekommendationer.
Min bedömning är att denna grund har varit mycket effektiv för att arbeta även med självdestruktivitet, och det är kanske inte så konstigt. Hälften av patienterna med gravt självdestruktivt beteende som jag har behandlat har ju också en autismspektrumdiagnos.
Som jag ser det är alla fem hörnstenar adekvata vid all form av behandling inom psykiatri, oavsett patientgrupp. När det gäller lättare psykiatriska tillstånd är kanske inte livsperspektivet särskilt intressant, men å andra sidan så är det sällan vi ser dessa patienter inom specialistpsykiatrin. Lättare psykiatriska tillstånd botas vanligen på vårdcentralen.
dralbinsson 
Instämmer, detta är en bra metod och ett bra synsätt. Det är lätt att applicera på alla patientgrupper. Jag önskar att personal inom psykiatrin fick utbildning i denna metod. Patienter med neuropsykiatrisk problematik ökar i antal, men vi har inte kunskap att möta dem. Det vore en bra grund att alltid arbeta från. Din blogg är intressant, hoppas du fortsätter skriva. Det är intressant läsning som stimulerar!
Intressant inlägg!
Min erfarenhet är att psykiatrin arbetade med förståelse för psykiskt funktionshindret/ neuropsykiatrisk funktionshindret, struktur, tydlighet, individanpassning/individuell arbetsplan, målplaneringsarbete, samarbete etc.
Jag har uppfattat att den pedagogiska behandlingsmetoden TEACCH används flitigt i Sverige. Dess huvudsakliga mål är att personen ska kunna fungera så självständigt som möjligt i vuxen ålder och bidra till att göra tillvaron både begriplig och förutsägbar.
Modellen bygger på en helhetssyn på personen och förespråkar ett antal pedagogiska utgångspunkter, bland annat att prioritera behov och framställa mål för individens utveckling. Fokus är att genom att visa förståelse och respekt för individen, se saker ur individens perspektiv och inte minst; att se både möjligheter och hinder för utvecklingen.
Jag har uppfattat att tyngden ligger på att ju svagare individen är, desto tydligare ska strukturen vara. Man ska inte ha strukturen för dess egen skull utan denna ska vara en hjälp vid inlärningen, och målet är att minska omfattningen av strukturen. På så viss ska individen tränas och lära sig hantera andra miljöer som inte är lika organiserade och strukturerade. Man arbetar således med långsiktiga mål som innebär att individen ska klara sig bättre (och helst på egen hand) i en normal närmiljö.
Metoden har i viss utsträckning även visat sig fungera bra i arbetet med psykiskt utvecklingsstörning. Själv ansvarar jag för barn- och ungdomar med olika funktionshinder och använder den pedagogiska behandlingsmetoden tydliggörande pedagogik. Jag får nu inspiration av dig att tillämpa metoden även med vuxna med olika fuktionshinder.