Suicidriskhantering

Jag snubblade över begreppet suicidriskhantering i början av året och inser att det är en bra beskrivning av vad jag tror på i det suicidpreventiva arbetet. Det sammanfattar väl det jag har försökt arbeta med de senaste åren.

Som jag har gått igenom på dessa sidor:
– Det går inte att utföra korrekta suicidriskbedömningar på enskilda individer
– Det finns inga psykiatriska insatser som har bevisad effekt på suicidalitet, vare sig för den enskilde eller som generell suicidprevention
– Psykiatrins insatser kan öka risken för suicid då vi ger insatser som minskar det egna ansvaret och överdriver patientidentiteten

Svaret på detta är troligtvis suicidriskhantering. Åtminstone en del av svaret.

Suicidriskhantering handlar om att, tillsammans med patienten, gå igenom alternativen till att ta sitt liv (d.v.s. olika sätt att kunna leva vidare). Man måste komma ihåg att de patienter som söker sig till psykiatrin med suicidtankar är de som vill leva. De vill ha hjälp att må bättre, fungera bättre, och hjälp att bli av med de plågsamma tankarna.

Det handlar om att, tillsammans med patienten, hitta vägar att agera när tankarna är som mest plågsamma.

Den enklaste formen av suicidriskhantering är att ge patienten telefonnumret till psykiatriska akutmottagningen. ”Ring om det blir ohållbart”.
Krislistan inom DBT, och annan behandling av självdestruktivitet, är en utmärkt form av suicidriskhantering. Det är en lista av saker att göra för att avleda de plågsamma tankarna, och den sista punkten på listan är inte sällan: ”Ring till akutmottagningen”
Egeninläggning (det vi tidigare kallade fribiljett) är en annan, ännu tydligare form av suicidriskhantering. Den ger ett mycket tydligt, och enkelt, alternativ till att skada sig själv.
Inom KBT blir det naturligt att arbeta med suicidriskhantering. Suicidtankar kan jämställas med vilka andra ångestskapande tankar eller beteendestörningar som helst, tvätt-tvång, spindelfobi, social fobi o.s.v… Vad finns det för strategier för att för att bryta tankarna och hantera impulserna? Hur kan man avleda mig själv när det är som värst?

Vid suicidriskbedömningen är det behandlarens ansvar, att spå in i framtiden. Detta skapar bara en obalans i förhållandet mellan behandlare och patient. Suicidriskbedömningen ger patienten en identitet att vara farlig för sig själv och oförmögen att fatta beslut. Det, om något, ser jag som en risk för framtida självmordshandlingar.

De stora fördelarna med suicidriskhantering, före suicidriskbedömning, är att patienten behåller ansvaret för sina handlingar själv. Patienten får då en identitet av en person som kan styra sitt eget liv. Behandlarens uppgift är att hjälpa patienten att hitta alternativen till att välja, men valet kan inte behandlaren göra.

Någon kanske skulle vilja argumentera att vissa patienter inte kan fatta det egna beslutet, att lidandet är så stort att den fria viljan, och därmed möjligheten att välja själv, är helt borta. I verkligheten ser vi dock nästan aldrig dessa patienter inom psykiatrin. Om patienten kommer i kontakt med oss är det för att patienten på ett eller annat sätt har kommunicerat till oss, eller till någon anhörig, att den mår så dåligt att den inte längre vill leva. Det lilla kornet av att vilja leva finns där långt inne och det är det vi kan utgå från i suicidriskhanteringen.