Sverigedemokratisk psykiatripolitik
I mitt sökande efter något helt annat råkade jag komma in på denna informativa hemsida:
Sverigedemokraternas Psykiatriprogram
Jag hade inte tänkt ägna mig åt partipolitik på dessa sidor men jag kände att denna text gav mig kalla kårar. Texten är på ytan välskriven och formulerad på ett sätt så man kan tro att det finns en medmänsklighet, och en vilja att satsa resurser, bakom orden. Men vad är det man säger egentligen?
”Sverigedemokraternas förslag”
– ”Ett tätt samarbete mellan psykiatrin och primärvården behövs för att tillgodose patienternas behov.”
Detta är väl inga konstigheter. Jag håller med, och det är ju ganska allmänt formulerat.
– ”Landsting och regioner bör i större utsträckning fokusera på långsiktig terapi, snarare än kortsiktig medicinering.”
Det är ju fler än sverigedemokraterna som har dessa åsikter. De bygger på tron att långsiktig (samtals-)terapi gör nytta och inte kan skada. Jag tror inte på detta, jag har sett motsatsen lite för ofta.
Jag tror inte heller att man från politiskt håll till fullo har insett den ekonomiska konsekvensen av denna typ av beslut. Vi pratar inte om en dubblering av psykiatribudgeten, det kommer att kosta mycket mer än så.
Om det fattas ett sådant beslut kommer jag dock inte att bråka.
– ”Landsting och regioner ska åter erbjuda institutionalisering för psykiskt sjuka som skulle må bra av ett slutet boende.”
– ”Prioritet bör ligga vid trygghet för medborgare ute i samhället, framför den sjuka individens rätt att leva fritt ute i samhället.”
Det är det här som gör mig orolig. Det finns en tydlig underliggande ton av att psykiskt sjuka är farliga för andra. Så är inte fallet. Människor med missbruksproblematik är, som grupp, farligare än personer utan missbruksproblematik. Detta samband gäller inte vid psykisk sjukdom.
Själv tror jag på motsatsen. Bättre pedagogik, bättre anpassade boenden och fler anpassade, lönegivande, arbete till de med psykisk funktionsnedsättning integrerar den psykiskt funktionsnedsatte i samhället istället för att stänga den ute. Integrationen ska naturligtvis ske i den takt och till den nivå som passar den enskilde individen. Detta är både medmänskligt och ekonomiskt gångbart, samt att det överensstämmer med vad som är möjligt att göra.
Men vad vill sverigedemokraterna?
Man vill ha institutioner/läger där man kan koncentrerar de farliga, psykiskt sjuka individerna (och med sverigedemokratisk retorik så är ju många psykiskt sjuka också farliga), utom synhåll för det ”friska” samhället.
Vad var det nu man brukade kalla läger där man koncentrerar människor?
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Sverigedemokratisk psykiatripolitik med dyr, ineffektiv och skadlig institutionsvård är inte förenlig med en modern vetenskapligt baserad medicinsk verksamhet.
Det går inte att rehabilitera människor till ett liv i samhället inne på en låst avdelning på ett sjukhus. Psykiatriska patienter tillbringar den största delen av vårdtiden med att göra ingenting. Det som händer under en institutionsvistelse är att förmågan att fungera som en aktiv, vuxen och ansvarstagande person vittrar sönder. Det går på ett par veckor. Man kan se samma nedbrytningsprocess vid arbetslöshet, om man går hemma och drar. Det blir mindre och mindre gjort. De tankar och idéer som uppstår flyter iväg som såpbubblor, utan fokus och mening. Längtan efter att träffa människor ersätts av rädslan att någon ska tilltala en. Det sociala självförtroendet sjunker som en sten.
På en intuition kan man inte heller lära sig nya vardagskunskaper som att umgås med människor som inte har betalt för det, att handla mat för att laga en måltid, att åka buss, att ha olika aktiviteter eller utveckla en romans/kärleksrelation etc
För inlåsta psykiatriska patienter kan vården således resultera i att de blir än mer missanpassade. Då blir risken för återfall efter utskrivning högre än den var från början.