Lågaffektivt bemötande
För många år sedan, långt innan jag började arbeta inom psykiatri, läste jag en upprörande artikel i lokaltidningen.
Artikeln handlade om en patient som hade blivit våldsam inne på den psykiatriska akutavdelningen. Han hade varit så våldsam att personalen hade valt att inte slåss med honom utan öppnat dörren och släppt ut honom. Jag, liksom majoriteten som läste artikeln, upplevde precis den indignation som journalisten hoppades på. Hur kan psykiatrin vara så inkompetent så att de släpper ut våldsamma människor? Det är ju de som ska vara inspärrade.
Inom autismpedagogiken finns det en enkel och fullständigt genial åtgärd vid aggressionsutbrott; Lågaffektivt bemötande. Och det fungerar i princip på all form av aggressivitet inom psykiatrin.
Psykiskt sjuka människor som blir våldsamma slåss väldigt sällan för att de tycker om att skada andra människor (det förekommer men det är sällsynt). Om det blir våldsamheter beror detta nästan uteslutande på att patienten känner sig hotad eller att någon står i vägen för patientens önskemål (att bli utsläppt från avdelning, att erhålla viss typ av medicinering…). Det kan, i enstaka fall, röra sig om en allmän frustration från patienten eller ett manipulerande i hopp om att erhålla tvångsvård.
En åtgärd, vid hotfullhet på en avdelning, är att kalla på mer personal, att gå emot patienten, att uppmana patienten att lugna sig, att försöka få undan patienten från allmänna ytor, och i nödfall hålla fast patienten. Detta är naturliga åtgärder som känns rätt för att skydda medpatienter och personal, och även den aggressive patienten. I verkligheten får man fler våldsincidenter med denna typ av bemötande.
Lågaffektivt bemötande handlar om att inte gå i konflikt med patienten, att inte öka dramatiken vid en hotfull situation. Det handlar om att backa undan från patienten, avvakta med åtgärder, försöka kommunicera på avstånd, fortsätta avvakta, lämna patienten ensam för att få tid att samla tankarna, vid behov släppa ut patienten från avdelningen för att ge ännu mer utrymme.
Lågaffektivt bemötande startar redan innan patienten har börjat bli orolig eller aggressiv, genom att skapa kontakt och en relation redan då patienten kommer till avdelningen. Genom att personalen har en positiv och lugnande attityd och genom att pedagogiskt förklara för patienten hur avdelningen fungerar och hur den närmaste tidens vård kommer att se ut.
Trots att det kan se märkligt ut i en tidningsartikel, att patienter tillåts bli våldsamma och att ”ingen gör något”, så är det just detta bemötande som är korrekt och som verkligen är att göra något. Lågaffektivt bemötande minskar våldsutbrott och minskar antalet tvångsåtgärder, betydligt.
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Min erfarenhet är att de flesta psykiatriska patienter inte är våldsamma. Många psykiatriska patienter har dåligt självförtroende, inte minst i det sociala samspelet. Till detta kommer skam och skuldkänslor, stigmat att vara psykiskt sjuk. Kanske värst av allt är att många är så ensamma. Min bild är att det är stimulerande och givande att arbeta med psykiskt sjuka patienter. Det går nästa alltid att göra något bra och själva patientarbetet är tacksamt.
Men varför uppstår våld och vilka patienter kan vara våldsamma? Min uppfattning är att våld uppstår oftast i situationer när människor känner sig trängda eller hotade och inte få sin orealistiska vilja fram men för en del också när de upplever sig kränkta eller förolämpade. Våld kan till en del vara förutsägbart, t ex. om man vet att samtalet kommer att medföra ett besked som patienten kan reagera negativt på. Frustrationer och motgångar kan staplats på varandra för patienten, och en till synes liten motgång kan göra att vederbörande tappat besinningen. Oftast är det vid en sådan incident inte frågan om personvåld, men dörrar kan smällas igen, föremål kan kastas och liknande.
Jag uppfattande att när en våldshandling inträffar är det oftast inte en välkänd patient med känd diagnos som utför den. Några patientgrupper som ligger i riskzonen för ökad våldsbenägenhet kan dock nämnas, även om man måste ha klart för sig att det inte, möjligen med undantag för missbrukare, finns någon rangordning beträffande farlighet. Påverkade människor, framförallt missbrukare har lägre frustrationstolerans och har stora delar av sin resonerande förmåga satt ur spel varför våld är relativ vanligt. Personer med antisocial och narcissistisk personlighetsstörning ligger också i riskzonen för ökad våldsbenägenhet i de här sammanhangen, men våldsbenägenheten är helt situationsbunden.
Min erfarenhet är att genom att tidigt fånga upp problem och därigenom bryta onda, aggressiva cirklar, kan man alltså förebygga våld på psykiatriska vårdavdelningar. Det råder ingen tvekan om att det är vården, och inte enbart patienterna, som är ansvarig både för att förhindra att våld uppstår och för hur det hanteras.
Det som man ska efterstäva i sådana här lägen är att lyssna och sätta ord på situationen för att visa patienten att problemet går att förstå. Då tydliggör man vad som pågår och hur positionerna ser ut. Att vara överens om att man inte är överens är en bra start, betydligt bättre än att bara vara arg i största allmänhet. Hur psykiska sjuka de än är så brukar de flesta patienter inte tycka att det är något konstigt att man gör sitt arbete så gott man kan.
En besvärande omständighet, som jag antar alla känner till men som det talas tyst om, är att viss personal oftare än andra hamnar i konflikt eller tvångssituationer. Sådan personal har, enligt min erfarenhet, ofta arbetat länge på sin arbetsplats och de framställer sig många gånger som mer ansvarsfulla än sina arbetskamrater, ”tar s****n som dom andra inte vågar”. Jag menar att en sådan beskrivning inte är korrekt. De är ofta okunniga och förlitar sig hellre på fysiska lösningar på konflikter än på expertkunskap och dialog. Det är möjligt att denna motsättning är ofrånkomlig men konflikten påverkar behandlingsresultat och viljan att söka vård på frivillig väg igen. Som jag ser det är dessa beteenden ett resultat av bristande utbildning och ibland felaktig rekrytering.