Kognitiv dissonans
Boken Lögn, förbannad lögn och prognoser, av Alf Riple, handlar om finansmarknaden och är skriven för den potentielle, eller etablerade, investeraren.
Själv är jag inte intresserad av investeringar eller ekonomi, men finansmarknaden är intressant för att den, liksom meteorologin, och suicidologin, är ett kaotisk system; d.v.s. för många okända variabler för att gå att förutspå i allt för stor detalj. Riples bok är fylld med psykologiska iakttagelser som gör den läsvärd även för en person som inte har något intresse alls för ekonomi.
Utdrag ur boken:
”Undergången var nära. Vid gryningen 21 december 1955 skulle den amerikanska västkusten rasa ut i stilla havet och en flodvåg översvämma den amerikanska kontinenten. Miljontals människor skulle drunkna. Marian Keech visste detta eftersom hon hade fått beskedet direkt från utomjordingarna, invånarna på planeten Clarion som vänligt nog hade skickat en varning till jordens folk. Keech var inte orolig för sin egen säkerhet. Utomjordingarna hade lovat att komma och hämta henne med sitt flygande tefat vid midnatt natten före katastrofen.
Även om Marian Keech inte sökte uppmärksamhet samlades en liten men fanatisk grupp människor omkring henne. Totalt fanns det 33 personer i hennes hem den ödesmättade natten. De satt och väntade på tefatet tillsammans.
Leon Festinger, en socialpsykolog vid Stanford, läste om den udda kulten i en tidningsartikel och såg en möjlighet att samla ett unikt forskningsmaterial. Festinger och hans kollegor arbetade just då med en teori som senare fått namnet kognitiv dissonansteori. Teorin går ut på att människan försöker uppnå eninbördes överrensstämmelse mellan sina attityder, åsikter och handlingar. Om vi till exempel konfronteras med information som talar emot våra övertygelser och handlingar uppstår ett obehag. Vårt första försvar är att försöka avfärda informationen. Men om den nya informationen är tillräckligt övertygande måste vi förändra våra beteenden och hållningar istället. I båda fallen återskapas den inre harmonin.
Festingers arbete var än så länge en teori men genom att infiltrera kulten runt Marian Keech räknade han med att få se kognitiv dissonans i verkligheten. Han blev inte besviken. När tiden var inne och inget flygande tefat kunde skymtas syntes en oro bland gruppmedlemmarna. Deras första försvar var att skylla på klockan, den gick för fort beslöt man. När denna teori sprack växte frustrationen igen. Ett nytt försök att lindra dissonansen var en plötslig idé att löftet om tefatet skulle tolkas symboliskt, inte bokstavligt. Det var inget fel på deras tro, de hade bara misstolkat evangeliet lite. Först långt in på natten fick Marian Keech meddelandet som definitivt befriade gruppen från sin kognitiva dissonans. Denna gång var det Gud själv som talade till henne. Goda nyheter: Tack vare gruppens starka tro och hängivenhet hade Gud bestämt att ställa in hela naturkatastrofen. Detta var beviset för att de hade haft rätt hela tiden.”
Det finns alltså ett namn på det som händer när man förklarar för medarbetare och andra att modern suicidprevention inte fungerar för att grundteorierna är fel. Oförmågan att ta in informationen och de dåliga ursäkterna som följer kallas alltså för Kognitiv dissonans. Det är bara att, likt Festinger, luta sig tillbaka och iaktta fenomenet.
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Det är en insiktsfull bok om hur illa finnasmarknaden fungerar. Hur den efter ännu en kris inte lärt av misstagen. Beslutsunderlagen är gammalmodiga och besluten fattas på allt för känslomässigt grunder. Det är dags för uppryckning eftersom enligt Alf Ripel branschen behövs.
Det har skett väldigt stora vetenskapliga framgångar på det vetenskapliga området, i brytpunkten mellan ekonomi, finansiell ekonomi och psykologi. Problemet är att allmänheten inte har fått ta del av det. Det mesta inom finansbranschen utgår från teorier från 60- och 70- talen och har inte tagit till sig nya vetenskapen.
Beteendevetenskap, handlar det om. Behavioural finance, är termen. Behavioural finance har utgått ifrån att det är en liten reaktion på det traditionella sättet att se människan inom ekonomi och finansiella ekonomi som rationella individer som fatta beslut bara på kvantitativa grunder. Man gör alltså en klok, välavvägd och nästan ofelbar avvägning mellan risker och förväntad avkastning. Det man har sett att vi fattar beslut på mycket mer emotionella grunder. Det undermedvetna har mycket mer inflytande i belsluten och vi beter oss annorlunda än teorin förutspår. Det har stor betydelse på individ nivå. Det betyder att vi får sämre avkastning på våra placeringar. Det har även stor betydelse på samhällsnivå, där vi brygger finansiella risker på grund av detta.
Ripel menar att finansbranschens karta behöver ritas om. Om vi ska gå tillbaka till 60- och 70- talen, där finansiella ekonomi bildades. Man skapade då modeller för att mäta risk. Begreppet finansiell risk var nytt på den tiden. Man trodde att man kunde mäta det. Man mäter hur mycket något har svängt i kurs historiskt och drar sedan slutsatsen att det visar hur stor risk man tar om man placerar likadant i framtiden. I alla andra sammanhang förstår de flesta icke-ekonomer att det är ett stort steg att utgå ifrån att framtiden blir lik dåtiden. Ett ganska stort måttar förhoppning, menar Ripel.
Lögn heter boken. Vem ljuger. Det är överdrift. Ripel leker med talsättet” Lögn, förbannad lögn och prognoser”. Här är det prognoserna som ljuger. De prognoserna ger sken av vetenskaplighet. Prognoserna är någonting. Finansmarknaden är full av prognoser. De skapar en trovärdighet som de inte har belägg för, precis som statistiken. Men finansbranschen sitter inte där för att luras, utan de är ofta lurade själv. Man har utbildats i teorin från 60- och 70-talern som säger att vi är rationella, att finansbranschen är helt effektiv, att en placeringsrisk kan mätas och har högre förväntade avkastning, ju högre den uppmätta risken är. Det är skönt att tro på det där, men det stämmer inte. Men i ordet ”prognos” ligger en osäkerhet. Det är inte en sanning.
Ripel talar även om illusionen av kontroll. När vi fattar beslut upplever vi kontroll som större än den är. Går det bra tar vi åt oss äran. Vi tar även på oss skulder om det går dåligt. Men det gör att finansmarknaden inte är så förutsägbar alls. Ripel skriver om flera självbedrägerier som vi ägnar oss åt. En sak som är viktigt på arbetsplatsen är att inte låta vårt undermedvetna styra beslutsprocessen.
Du skriver ”finansmarknaden är intressant för att den, liksom meteorologin, och suicidologin, är ett kaotisk system”. Riple ser också någon likhet mellan väder- och finansiella prognoser. Meteorologerna vet att det som är bortom 24 timmar är osäkert. Finansiella prognoser är osäkra vad en dollar är värd en fem minuter. Det finns alltså bra belägg för att människor inte kan förutspå något.
Du skriver om begreppet kognitiv dissonans (tankekonflikten). Det vill säga att vi upplever en tankekonflikt handlar på ett sätt som inte stämde med våra kunskaper eller erfarenheter.
Vad menar du med ” att modern suicidprevention inte fungerar för att grundteorierna är fel”? Utveckla.